Spånga-Lövsta Järnväg
Wikipedia
Spånga-Lövsta Järnväg (SLJ) mellan Spånga och Lövsta i Stockholm byggdes redan 1889 för att lösa transportbehoven för den ökande sophanteringen i huvudstaden.
Stockholms stad lät bygga banan och trafiken sköttes av Västeråsbanan, SWB, fram till förstatligandet 1945 och därefter av SJ. Soptågen gick från Stockholm Norra och Stockholm Södra till den stora soptippen och förbränningsanläggningen i Lövsta.
Banan hade även persontrafik mellan Spånga och Hässelby villastad. Däremellan fanns en hållplats i Skälby i Järfälla kommun. Hela sträckan tog 12 minuter att åka (år 1930). Persontrafiken pågick fram till 1956, då tunnelbanan till Hässelby öppnades vilket gjorde persontrafiken på Lövstabanan överflödig.
Soptrafiken sköttes fram till 1962 med ånglok av varierande slag och därefter med diesellok. Banan elektrifierades aldrig och revs omgående efter högdalsanläggningens öppnande 1970, då soptrafiken med tåg till Lövsta upphörde. Soptågen hade ljust gråfärgade vagnar och gick mycket långsamt och döptes därför av folkhumorn till "silverpilen".
En liten rest av Lövstabanan finns kvar idag, i form av ett industrispår till Lunda industriområde. Banvallen ligger till stora delar kvar fram till Lövsta. Även andra lämningar kan ses, bland annat plattformen vid Skälby hållplats.