Diskussion:Pommern
Wikipedia
Jag lade idag in all info från Ugglan på Projekt Runeberg. Texten är helt hemskt som den är nu. Jag skall ta mig tid att "översätta" den, ordna texten så det ser snyggt ut, faktakolla de mest tveksamma/föråldrade påståendena och ta bort all info som är irrellevant i dagsläget. Förhoppningsvis kan andra hjälpa till oxå... --Konstantin 25 april 2005 kl.14.36 (CEST)
- Tips! För artiklar som behöver "översättning" från ugglan finns mallen Mall:Ugglanspråk, på så vis hamnar de i en egen kategori och glöms inte bort. /Elinnea 25 april 2005 kl.14.42 (CEST)
Man tackar jag hjälpen! :) Jag lade till den sista delen av artikeln som jag missat att lägga in tidigare... Men nu måste jag verkligen se till att slita mig ifrån Wikipedia... :)--Konstantin 25 april 2005 kl.15.05 (CEST)
[redigera] Lägger in hela ugglantexten i diskussionen istället.. så får den fixas till här och sen läggas in i artikeln
 |
Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till! Se Diskussion:Pommern för detaljer. Se även fler artiklar med brister |
Pommern, en av de nordligaste provinserna i Preussen, gränsar i n. till Östersjön, i v. till Mecklenburg, i s. till Brandenburg och i ö. till Westpreussen samt har en area på 30,131 kvkm., obe-räknadt Stettiner haff och öfriga kustvatten, som utgöra 1,338,6 kvkm. 1,716,921 inv. (1910), varav 95,4 proc. protestanter, 3,3 proc. katoliker och 0,5 proc. judar. P. är näst Ostpreussen den glesast befolkade provinsen i Preussen, med endast 57 pers. på l kvkm. 57,3 proc. lever i landdistrikt. Endast 4 städer har mer än 10,000 inv.; störst är Stettin med 236,113 inv. (1910). Befolkningen är tysk med undantag av 25,718 personer, vilkas modersmål är polska, samt några hundra kassuber vid Leba- och Gardersjöarna. Genom Öder och Stettiner haff delas P. i Hinterpommern i ö. och Vorpommern i v. Området närmast Mecklenburg kallas Neuvorpommern och omfattar den breda dalgång, som genomflytes af Eecknitz (mot n.) och Trebel (mot s.). Vor- och Hinterpommern äro mycket olika med hänsyn till kustbildning. Det senare har en jämn kustlinje utan uddar och utan framför kusten liggande öar. Kusten består af en nästan oafbruten rad af dyner från Dievenow till halfön Hela i Westpreussen, och bakom dem ligga strandsjöar, som äro afspärrade från hafvet, såsom Leba-, Gärder-, Vietzker-, Vitter-, Buckower-, Jamund-, Kamper- och Eiersber-ger-sjöarna. Vorpommerns kust har äfven dyner, t. ex. på Darss och Zingst, men omges däremot i hela sin längd af öar: Wollin, Usedom, Kuden, Greifswalder Oie, Rügen, Hiddensee, Zingst och Darss. Bakom dem gå vikar djupt in i landet (s. k. haff, bodden eller sund). Usedom och Wollin begränsa i n. Stettiner haff (798 kvkm.) och begränsas själfva genom Oders tre mynningar: Peene, Swine och Dievenow. Till sin ytbildning är Vorpommern en lågslätt med kullar, som knappt nå 100 m. (den högsta punkten är Vogelsang n. v. om Stettin, 131 m.), däremot höjer sig Jasmund på Rügen till 161 m. Hinterpommern är en sköld-formig landas, en del af den baltiska sjöplatån, och når sin stösta höjd på gränsen mot Westpreussen fSchimmritzberg 256 m., Steinberg 234 m. och Dombrovaberg 210 m.). Det sänker sig i s. ned mot Netzedalen. En mängd små sjöar, af hvilka ingen når 20 kvkm. i areal utom den isolerade, till Odersystemet hörande Ma du (36 kvkm.), utflyter genom smärre floder till Östersjön. De största äro Rega, Persante, Wipper, Stolpe och Leba. Vorpommern har vida färre sjöar, den största är Kum-merower (27 kvkm.), som af fly ter genom Peene. Andra floder här äro gränsfloden Recknitz, Ucker samt Öder, hvilken dock endast i sitt nedersta lopp tillhör P. Landet är rikt på mossar (inalles 3,071 kvkm.). Till sin geologiska beskaffenhet är P. alldeles öfvervägande en alluvialbildning, oaf-sedt de alluviala sediment, som här och där förekomma, såsom mossar, dynsand, slam etc. Att dilu-vim hvilar på fast berggrund är själf klart, dock har man ingenstädes genom djupborrningar nått ned till urberget, siluriska eller devoniska skikt. Däremot anses tillvaron af de många saltkällor, som unnas, bevisa förekomsten af dyas. Juran träder däremot i dagen vid Dievenow och Kolberg. Krit-formationen framträder på Rügen (Jasmund, Ar-
kona) och finnes äfven på fastlandet till en beräknad tjocklek af 600 m. under de diluviala lagren. Dessa senare äro istidsbildningar och uppvisa moräner af olika slag, åsar - på Rügen kallade "schwe-denschanze" - samt äro rika på s. k. erratiska block. - Klimat. Vintern är mildare (- la 2°) vid kusten än inne i landet (- 3 å 4°); däremot är sommaren vid kusten svalare (16°-17°) än i det inre (17°-18°). Stettin har i årsmedium 8,3°, Lauenburg 7,i°. - Nederbörden är i Köslin 668 mm., i Stettin och i Putbus endast 519 och 562 mm. - Näringar. Omkr. 55 proc. äro åker eller trädgård, 10,3 proc. ängar, 6,2 proc. betesmarker och 20 proc. skog. Större delen af jorden tillhör stora gods, mest fideikommiss eller stiftelser. Förr voro vid godsen fästa ett slags torpare (katenleute), men den stora emigrationen har mycket decimerat denna samhällsgrupp, som måst ersättas med säsongarbetare (polacker, valaker, kroater), som draga hem i nov. eller dec. till stor olägenhet för godsens skötsel. Enligt 1907 års yrkesstatistik lefde 45 proc. af befolkningen af jordbruk och fiske, 27,6 proc. af industri och bergsbruk samt 11,e proc» af handel och samfärdsel. Spannmål, potatis, sockerbetor, raps, tobak och humle äro de viktigaste jordbruksprodukterna. Odlingen af frukt och grönsaker är föga utvecklad. - Kreatursbesättningen räknade 1912 242,300 hästar och åsnor, 831,400 nötkreatur, 807,000 får (mer än någon annan preussisk prov.) och 1,2 mill. svin. - Äfven skogsskötseln är en viktig inkomstkälla, likaså fisket. Af mineral finnes blott kalk; dock ha förr några järngrufvor bearbetats. Industrien är mest betydande i och omkring Stettin, där stora fabriker af olika slag och skeppsvarf finnas; eljest finnas äfven på andra orter tobaks- och pappersfabriker m. fl. samt en mängd tegelbruk, sockerbruk (11 år 1910-11 och 3 raffinaderier), bryggerier (122) och brännerier (510). Handeln har sitt centrum i Stettin, ehuru äfven andra sjöstäder, särskildt Stralsund och Swinemünde, drifva sådan i större skala. P:s handelsflotta räknade 1912 326 fartyg (hvaraf 158 ångfartyg) om 97,182 netto-registerton. Längden af bredspåriga järnvägar var 1912 2,262 km., hvaraf 1,476 km. bibanor (inga smalspåriga). För den andliga odlingen finnas l universitet (i Greifswald), 20 gymnasier, l progymnasium, 2 realprogymna-sier, 5 realskolor eller högre realskolor, 13 preparandanstalter och 8 seminarier, 5 högre flickskolor, 3 döfstum- och l blindanstalt, l krigsskola (Anklam), 2 landtbruksskolor, flera yrkes-och navigationsskolor etc.
I administrativt hänseende är P. indeladt i 3 regeringsområden: Stettin med 14, Köslin med 13 och Stralsund med 6 kretsar. Till Preussens andra kammare sänder provinsen 26, till tyska riksdagen 14 ombud. En preussisk prins är ofta ståthållare i provinsen. Provinsregeringens säte är Stettin. Provinsen har sin oberlandesgericht i Stettin, 5 landgerichte, 59 amtsgerichte och 2 handelskamrar. Uppsikten öfver den evangeliska landskyrkan utöfvas af konsistorium i Stettin. Katolikerna lyda till större delen under Breslaus biskopsstift. Mili-täriskt hör P. till 2:a armékårens område, utom de 5 östligaste kretsarna, som tilldelats 17:e armékåren. - P:s vapen är en röd grip i silfverfält.
Historia. P. uppges tidigast ha bebotts af keiter,senare af germanska stammar (rugier, turcilinger). Omkr. år 500 invandrade slaver, nämligen vendiska folk, som själfva kallade landet Pomore (d. v. s. det vid hafvet belägna), men å andra sidan gåfvo anledning till, att nordborna kallade det Vendland (Venden). Långt bort i tiden nämnas i dessa trakter blomstrande handelsplatser, såsom Julin (sagans Vineta) på ön Wollin. Kristendomen kom till P. redan på 800-talet, men först biskop Otto af B a m b e r g (två missionsresor 1124 och 1128) stadgade dess välde. Tidigare en del af det stora vendiska konungariket, fick P. med Svantibor, år 1062, egna furstar. Vid hans död (1107) fingo de bägge äldre sönerna landet i väster, Sia vi en 1. Pommern i egentlig mening (landet emellan Peene och Persante), de bägge yngre den östra delen, Pommerellen (landet emellan Persante och Weichsel), där Svantibors ätt utdog 1295. Den östra, större delen af Pommerellen afstods 1308 till Tyska orden, men det öfriga tillföll den i Egentliga P. regerande grenen, som 1325 därjämte förvärfvade Rügen. Två Svantibors sonsöner i Egentliga P. togo 1170 hertigtitel och fingo den 1181 bekräftad af kejsar Fredrik I; men länshögheten lades i den brandenburgske markgref-vens hand. Med länshyllningen i Lübeck 1181 börjar P. inträda i kretsen af germanska stater. Tyska kolonister strömma in, och det slaviska elementet dör småningom bort. Kamp med grannstaterna och med hansestäderna fyller P :s medeltida historia. Förhållandet till Brandenburg växlade, tills 1529 fördraget i Grimnitz gjorde P. till riksomedelbart hertigdöme, men gaf Branden-burgs fursteätt exspektans till hertigdömet. Vid nyare tidens början omfattade P. nästan fullständigt den nuv. preussiska provinsen P. Efter att sedan 1295 ha varit deladt på linjerna P.-Stet-tin och P.-Wolgast samlades det vid denna tid i en ende härskares hand, Bogislav X:s, en utmärkt furste, som efter 50-årig regering afled 1523. Vid hans sons död, 1531, delades det åter mellan de båda linjerna. Barnim IX tog Stettin, F i-1 i p I Wolgast och Rügen; men båda förenade sig att genomföra reformationen, och den gemensamma landtdagen i Treptow 1534 antog Bugenhagens kyrkoordning. Oaktadt Barnim 1569 nedlade sin makt till förmån för wolgastska linjen, fortfor ändock splittringen: de wolgastske hertigarna slöto nämligen med hvarandra det s. k. Jasenitzska fördraget 1569, som grundlade skillnaden emellan Vorpommern ("die wolgastische ort") och Hinterpommern ("die stettinische ort"). Indelningen gjordes icke efter naturliga gränser, efter Oders lopp, ty Greifenhagen, Bahn och Wil-denbruch, ehuru belägna ö. om Öder, lades till Vorpommern, medan Stettin och Garz, som ligga på Oders västra sida, tillföllo Hinterpommern. 1621 blef Bogislav XIV hertig af Stettin. 1625 ar'f de han äfven den utslocknade wolgastska linjen, och med honom utdog 10 mars 1637 mansstammen af P :s gamla fursteätt. Under hans regering hade P. blifvit en valplats för Trettioåriga kriget. Stralsund, belägradt af de kejserlige, knöt i juni 1628 förbund med Gustaf Adolf, som därigenom vann en fast punkt i P. Ett '"evigt" förbund ingicks mellan honom och hertig Bogislav 10 juli 1630. Före årets utgång hade svenskarna fullbordat landets militära ockupation, och från den stunden var Sveriges konung den verklige härskaren där. Gustaf Adolf erkände väl Brandenburgs successionsrätt, men fäste därvid det villkor, att kurfursten Georg Vilhelm skulle bryta med kejsaren. Med tanken fäst på den förestående tronledigheten antogo P:& ständer år 1634 en regementsförfattning, som uppdrog interimstyrelsen åt ett åttamannadirektorium. Men då Brandenburg 1638 skaffade sig kejsarens investitur på länet, fick direktoriet befallning att upplösa sig. Befallningen måste åtlydas, och P. föll i fullständig anarki. Då måste Sverige taga styrelsen om hand. Den ordnades tills vidare i militärisk anda (L i 11 i e s t r ö m var alltsedan 1636 själen i P :s förvaltning, om hvilken han inlade stora förtjänster); ett "Concilium status" i Stettin ledde från 1641 ärendena, till dess omsider freden gaf rättslig hemul åt Sveriges styrelse. Genom freden i Osnabrück 1648 erhöll Brandenburg Hinterpommern, utom Stettin och en landsträcka ö. om Öder (amten Damm och Gollnow) samt ön Wollin. Dessa områden lades jämts hela Vorpommern samt öarna Rügen och Usedom till Sverige, som äfvenledes fick arfsrätt till Hinterpommern efter Brandenburg - allt som län af kejsaren. Den för Sverige förmånliga Stettinrecessen 1653 afgjorde tvisten med Brandenburg rörande gränsen. Åt Mecklenburg gick gränsen, enligt reglering år 1591, längs Trebel och Recknitz. I allt innefattade det svenska området omkr. 200 kv.-mil. - P :s historia under svenskt välde är länge en historia om mycken strid och nöd. Sedan under åren 1657-59 polacker, österrikare och brandenburgare härjat i landet, kommo de svåra krigsåren 1675 -79, då danskars och brandenburgares öfverens-kommelse, att de förre skulle ha Rügen, de senare det egentliga P., syntes skola gå i fullbordan. Men båda måste uppge sina anspråk, Danmark i Lund 1679, Brandenburg i S:t Germain s. å. Brandenburg vann blott den lilla sträckan på Oders östra strand samt Gollnow i pant för en penningsumma (som dock 1693 inbetaltes). De första åren af det stora Nordiska kriget lämnade P. oberördt. Men sedan kejsarens och sjömakternas underhandlingar om neutralitet för Tyska riket hade strandat på Karl XII :s oböjliga vilja, nalkades stormen äfven dit. I aug. 171A vältrade sig danska, ryska och polska skaror öfver gränsen. M. Stenbock kunde skaffa blott ett ögonblicks luft. 1713 uppträdde Preussen först som tvetydig medlare (sekvestrationstraktaterna i juni och okt. 1713), snart som öppen fiende. Karl XII ledde ett helt år (nov. 1714-dec. 1715) försvaret från Stralsunds murar, men måste omsider fly. Rügen och Vorpommern ofvan Peene blefvo danskarnas byte, resten besattes af preussarna. Danmark måste dock lämna sin andel tillbaka genom freden i Fre-deriksborg 3 juni 1720; men Preussen fick behålla sin eröfring i Stockholmsfreden 20 jan. 1720, där Sverige af trädde alla de delar af Hinterpommern, som vunnits 1648, samt därtill Vorpommern s. om Peene och öarna Wollin och Usedom. Återstoden af Sveriges pommerska provins, det s. k. Svenska P., utgjorde 70 kvmil. Ett försök att genom det s. k. Pommerska kriget (1757-62) återtaga det förlorade misslyckades. Gustaf IV Adolfs deltagande i kriget mot Napoleon 1805-07 ledde till P:s ockupation af fransmännen 1807-10. I freden i Kiel 14 jan. 1814 gaf Sverige P. åt Danmark i ersättning för Norge. P:s öde bestämdes varaktigt genom Preussens traktater med Danmark 4 juni och med Sverige 7 juni 1815: Preussen erhöll landet, men öfverlämnade i stället Lauenburg och 2,6 mill. thr till Danmark samt 3,s mill. thr som krigskostnadsersättning till Sverige, Det nyvunna landet införlifvades såsom Neuvorpom-m e r n med den förra preussiska provinsen P.
Författning och förvaltning under svensk styrelse. I landet funnos en starkt privilegierad adel och en talrik klass lif egna, som ännu mot 1700-talcts slut utgjorde 2/3 af landsbygdens alla invånare. De adliga godsen voro indelade i "distrikt"; de kungliga domänerna - som mot slutet af svenska väldet utgjorde åtminstone V4 af landet - sönderföllo i "amt". P:s ställning till svenska kronan kom att h. o. h. bero på de underhandlingar, som efter westfaliska freden öppnades emellan landtdagen och svenska regeringen. Länge fruktlösa, förde dessa underhandlingar omsider till Regeringsformen af 17 juli 1663 (utfärdad genom k. recessen 10 april 1669). Först därefter (1664) hyllade P:s ständer Sveriges krona. Landets öfverhet, å konungens af Sverige vägnar, var Lie königliche landesregierung, hvilken utgjordes af generalguvernören, alltid ett svenskt riksråd, som ordförande och 5 regeringsråd som bisittare, bland dem presidenten för hofrätten (ämbetet var obesatt 1678-1772), kansleren och slottshauptmannen i Stettin, öfverinspektor för de kungliga amten. I mycket viktiga fall skulle landtständerna (adeln, representanter för städerna och, till 1690-talet, prästerna) sammankallas. Adeln representerades på landtdagen af en deputerad från hvarje distrikt, försedd med instruktioner från distriktets adelskonvent. Städernas stånd bestod af en deputerad från hvarje politiskt berättigad stad (främst Stralsund). En erb-landmarschall var landtdagens ordförande. Ett tredje viktigt element på landtdagen voro de 10 (sedermera 5) landtråden, som utnämndes af regeringen efter ständernas förslag. De bildade landets råd, medlade mellan pomrarna och svenska regeringen och vakade öfver författningen. Landtdagen, som under de pommerske hertigarnas tid hade stora befogenheter, kunde gentemot Sverige visserligen icke behålla någon afgörande myndighet, ehuru 1663 års författning gaf P:s ständer veto i Sveriges politik, för så vidt den rörde P. Ständerna hade emellertid oinskränkt petitionsrätt och genom Fredrik I :s privilegier 1720 uttrycklig rätt att deltaga i lagstiftning och beskattning. Det påstås äfven, att deras samtycke erfordrades till afsöndrande eller redukton af dominialgods. Men redan de gamle hertigarna hade bortskänkt gods utan landtdagens hörande; drottning Kristina af-söndrade på samma sätt hela amt, och ännu mindre inflytande fingo ständerna på godsens reduktion. De hade flera gånger begärt reduktion. Men då den till sist kom, skedde det dem oåtsporda. Karl XI förklarade, att landtdagen ej hade med saken att göra. Den pommerska adeln talade något om att vädja till kejsaren undan reduktionsdomarna, men man fann sig i det oundvikliga, särskildt som reduktionsverket i P. hade i Gustaf Adolf De la Gardie fått en synnerligen human chef. Arbetet försiggick med kraft först från 1692 och var färdigt i hufvudsak redan med året 1694, ty mycket hade under Karl X Gustaf undangjorts. Senare, då Sverige s j älf t fick konungar af mindre kraft och auktoritet, växte äfven de pommerska landtstän-dernas lust till motstånd mot kronans förordnanden. Den antydda utvägen att mot svenska regeringens påbud vädja till rikets myndigheter blef då det vapen de betjänade sig af. Den blef t. o. m. hörnstenen i en hel statsrättslig teori, som de med största ifver förfäktade. År 1799 skedde äfven i två fall sådan appellation, ehuru i sista stund svenska regeringen lyckades få landtständerna att frångå den. - Kättsväsendet i P. led af stor förvirring, ty det fanns ingen ordentlig lagbok; den bestående rätten utgjorde en brokig samling af skilda rättsnormer. Den svenska styrelsen bragte åtminstone ordning i domstolsväsendet. Från underrätterna vädjades till hofrätten i Greifswald sedan 1655 (förlagd till Wolgast åren 1665-80); där dömdes efter 1672 års hofrättsordning, ett verk af den ädle fosterlandsvännen David Mevius. Andliga mål gingo till konsistorium i Greifswald. T. högsta instans afgjordes målen af öfverdomstolen för Sveriges tyska besittningar, Höga tribunalet i Wisrnar (öppnadt 1653). I ekonomiskt hänseende var P. ingen vinst för Sverige. Endast under furst Hessensteins utmärkta förvaltning (1776-91) gaf landet något öfverskott (totalinkomsten var år 1782 250,000 thr). Eljest behöfdes tillskott från Sverige (t. ex. till Stralsunds fästning och försvarsväsendet öfver hufvud). Den förnämsta inkomsttiteln var licenten 1. stora sjötullen af utrikeshandeln. Acci-sen (på spirituösa och kvarnförd spannmål) aflöstes på landet år 1672 af en personlig skatt, quartal-steuer. Under 30-åriga kriget blefvo kontributioner stående, och på 1700-talet hade de öfvergått till en ordinarie grundskatt, hujensteuer. Först Karl XI centraliserade penningförvaltningen, i den kungliga kammaren 1684, subordinerande under Statskontoret i Stockholm. P:s befolkning utgjorde i slutet af 1700-talet omkr. 100,000 pers. (89,000 år 1766, 113,000 år 1802), hvaraf nära Y* bodde på Eugen.
Genom en k. skrifvelse af 26 juni 1806 blef P:s gamla författning upphäfd, och i stället förklarades gällande 1772 och 1789 års svenska författningar samt 1734 års lag (att tillämpas efter l sept. 1808). Orsaken till denna statskupp var, att landtständerna åter, nu trots kungligt förbud, tillgripit medlet att appellera till domstolarna mot kungliga förordningar (den bekanta förordningen af 30 april 1806 om ett pommerskt landtvärn). I samband med nyord-nandet gjorde Gustaf IV Adolf ett försök med de-partementalstyrelse. Äfven svensk kyrkoförfattning infördes. Landet deiades i 4 härad ("ämter"), dessa i socknar. I saker, som rörde endast P. och Rügen, skulle landtdag sammankallas. En sådan landtdag, sammansatt ståndsvis efter svenska riksdagens föredöme, var också samlad i Greifswald 4-18 aug. 1806, mottog konungens försäkran och gaf honom hyllning med åberopande af den svenska statsförfattningen; dessutom åtog den sig en af konungen önskad garanti af kammarens skulder. I samband med statskuppen genomfördes eller påtänktes åtminstone en rad sociala reformer. Den viktigaste var lif egenskapens upphäf vande genom en förordning af 4 juii 1806. Meningen var dessutom att i Pommern genomföra enskiftes verk, hvarom en förordning också utfärdades. - Litt.: Källorna till P :s historia äro hufvudsakligen samlade hos Dähnert, "Sammlung pommerscher und rügen-scher landesurkunden", Klempin-Prümers, "Pom-mersches urkundenbuch" (1877-81), Sonnen-schmidt, "Sammlung der fur Neuvorpommern er-gangenen gesätze 1802-1817" (2 bd, 1844-47), Barthold, "Geschichte von P. und Rügen" (intill svenska eröfringen; 1839-45), Gaaebusch, "Grund-riss der pommerschen geschichte" (1778), "Pom-mersche sammlungen" (1783) och "Schwedisch-pommersche staatskunde" (1786), Rühs, "Pommer-sche denkwürdigkeiten" (1802-03), Odhner, "Om Westfaliska fredskongressen och grundläggningen af det svenska väldet i Tyskland" (1875), O. Malmström, "Bidrag till Svenska Pommerns historia", I, 1630-53, II, 1653-60 (1892-94), G. H. von Essen, "Alienationer och reduktioner i f. d. Svenska Pommern" (1900), Wehrmann, "Geschichte von Pommern" (2 bd, 1904-06), och L. Dalgren, "Sverige och Pommern 1792-1806" (1914). K j.*
