Parmenion

Wikipedia

Parmenion, ca 400 - 330 f.Kr., makedonisk general i Filip IIs och Alexander den stores tjänst.

[redigera] Parmenion och Attalos

Parmenion var en av de tongivande generalerna i Makedonien under sin tid, han var vid mordet på kungen Filip II en etablerad general i den aristokratiska eliten. En av de första åtgärderna som han tvingades göra i den nye kungen Alexander III:s tjänst var att låta avrätta sin kollega Attalos, med vilken han befann sig på mindre Asiens kust för att förbereda invasionen av Persien som Filip tänkt genomföra och som nu skulle genomföras av Alexander. Attalos systerdotter Cleopatra hade gift sig med Filip och fått en son, som i framtiden skulle utgöra ett hot mot Alexander. Hela familjen röjdes därför ur vägen.

[redigera] Parmenion och Alexander

Parmenion blev Alexanders främste general och lite av en mentor, Alexander var mer eller mindre tvungen att lyssna på honom och ta honom på allvar då Parmenion stått så nära Filip. Emellertid var det långt ifrån alltid Alexander i slutändan verkligen gjorde som Parmenion tyckte eller sa. Vid ett känt och ofta återgivet tillfälle, då den persiske storkonungen Darius III sänt ett fredsförslag till Alexander som gick ut på att han skulle få stora rikedomar och hala det persiska riket om han accepterade att sluta fred, rådde Parmenion Alexander att göra detta. Alexander svarade då att det skulle han, om han vore Parmenion, men han var Alexander.

I slaget vid Gaugamela hamnade Parmenion som ledde vänsterflygeln i besvär då perserna till antalet var mycket överlägsna, situationen redde dock ut sig då makedonierna på den andra flanken hade drivit iväg perserna och Alexander mottagit bud om Parmenins kritiska situation. Slaget vanns och makedonierna kunde triumferande marchera in i Babylon

[redigera] Parmenion och Filotas anklagas för konspiration

När Alexander drog iväg på fälttåg mot österlandet och det sk Baktrien (mot nuvarande Afganistan) lämnade han kvar Parmenion med sina trupper i de centrala delarna av det persiska riket. Skälet till detta har det spekulerats kring, förmodligen var Alexander trött på att behöva ta hänsyn till Parmenion, hans stegrande självgodhet och tilltagande storhetsvansinne gjorde att han tycks ha försökt röja de mest framträdande makedonierna ur vägen. I detta ljus bör man nog se de anklagelser som riktades mot Parmenions son Filotas, som också var en av de framträdande generalerna, en av de sk beridna kamratkrigarna vilket var en skara makedoniska elitkrigare. Filotas påstods vara delaktig i en konspiration, beviset för detta skulle vara att han kände till att det förekommit mordplaner på kungen utan att tala om det. Det är dock inte otroligt att Filotas helt enkelt inte trodde på de rykten han fått höra och därför inte omtalade dem.

Alexander gjorde sig här av med en person som kunde vara besvärligt ifrågasättande. Filotas avrättades genom att man kastade spjut mot honom. När detta var gjort kunde Alexander inte låta Parmenion leva, detta i princip oberoende om han skulle varit delaktig i någon komplott eller inte. Parmenions rykte, hans tillgång till tusentals soldater och det faktum att han hade mycket närmare till den kungliga skattkammaren i Babylon än Alexander, gjorde att han måste mördas fortast möjligt. Uppdraget gick till en annan av det gamla gardet, en av Filips generaler, kamratkrigaren som räddat Alexanders liv vid slaget vid Granikos, nämligen Kleitos. Vid ett besök hos Parmenion i Ekbetana höggs den intet ont anande 70-årige mannen ihjäl, hans tid under Alexander började med att han tvingades mörda en kollega, nu var det hans egen tur att bli mördad då han blivit alltför obekväm. I den makedoniska eliten gjorde man stor sak av att man som fria män kunde tala fritt, men i själva verket ledde det inte sällan till blodiga slut som dessa, också Kleitos mördades av Alexander själv, under ett dryckesslag.