Neutron

Wikipedia

Neutronen är en subatomär partikel som tillsammans med protoner bildar en atomkärna. Olika antal neutroner i kärnan ger upphov till olika isotoper av grundämnet. Neutronen har ingen elektrisk laddning, den är neutral, har spinn ½, och massan 939,573 MeV/c² (1.6749 × 10-27 kg, eller 1,00866490 u, aningen mer än protonen).

Neutronen är en baryon som tillhör familjen hadroner, och består alltså av tre kvarkar, närmare bestämt en upp-kvark och två ner-kvarkar. Upp-kvarken har laddningen +2e/3 medan ner-kvarken har laddningen -e/3, därav är dess totala laddning noll.

Innehåll 1 Stabilitet och sönderfall 2 Växelverkan 3 Detektion 4 Användningsområden 5 Neutronkällor 6 Upptäckt 7 Forskningsläget idag 8 Antineutronen 9 Källor

[redigera] Stabilitet och sönderfall

Utanför atomkärnan är neutronen instabil och sönderfaller med en halveringstid på 885,7±0,8 sekunder (cirka 15 minuter). Vid sönderfallet utsänds en elektron och en antineutrino och neutronen blir en proton:

Inne i atomkärnan sker normalt en ständig förvandling mellan neutroner och protoner genom att dessa partiklar utbyter pioner, även kallade pimesoner.

[redigera] Växelverkan

Protonen kan interagera genom alla de fyra fundamentala krafterna: elektromagnetisk, stark och svag växelverkan samt gravitation.

Även om neutronens totala laddning är noll kan den växelverka elektromagnetiskt på två sätt: för det första har den ett magnetiskt moment av samma storleksordning som protonens, och för det andra är den uppbyggd av elektriskt laddade kvarkar. Den elektromagnetiska växelverkan är därför främst av intresse vid magnetisk växelverkan och vid djupt inelastisk spridning, då en foton med hög energi växelverkar med en kvark inuti neutronen.

Den starka kraften är den som oftast är relevant i samband med protoner; den ser till att de tre kvarkarna som bygger upp dem binds till en enda partikel. Även den starka kärnkraften, som binder samman protoner och neutroner till atomkärnor, är ett resultat av den starka växelverkan, och är även den främsta kraften av intresse när neutroner passerar genom massiva objekt, då neutroner till skillnad från laddade partiklar eller fotoner inte kan förlora energi genom att exitera eller jonisera atomer, utan fortsätter tills den kolliderar med en atomkärna. Detta gör att neutronstrålning tränger genom de flesta material och är därigenom särskilt farlig.

Den svaga växelverkan påverkar neutronen när den sönderfaller enligt ovan, och gravitation på samma sätt som andra kroppar. Gravitationen är dock så svag att den kan försummas i de flesta experiment inom partikelfysiken.

[redigera] Detektion

De vanliga metoderna för att detektera elektrisk laddade partiklar, genom att söka efter resultaten av jonisering, som till exempel i en Wilsonkammare, fungerar inte för neutroner. Neutroner som sprids elastiskt mot atomkärnor kan visserligen skapa jonisationsspår, men sådana experiment är svåra att utföra, och därför används andra metoder där interaktionerna med atomkärnor är det viktiga.

En vanlig sådan metod går ut på att omvandla energin som frigörs vid dessa kollisioner till elektriska signaler. Nukliderna ³He, ⁶Li, ¹⁰B, ²³³U, ²³⁵U, ²³⁷Np och ²³⁹Pu är användbara för detta.

[redigera] Användningsområden

Neutronen spelar en viktig roll i de flesta kärnreaktioner, då neutroninfångning ofta leder till att kärnan aktiveras och blir radioaktiv. Kunskap om neutronen och dess egenskaper har varit speciellt viktigt vid utvecklandet av kärnvapen och kärnreaktorer.

Kall, termisk och varm neutronstrålning används i anläggningar för neutronspridning, där den används på liknande sätt som röntgenstrålning för att analysera kondenserad materia. Neutroner kompletterar mätningar med röntgen genom att skilnader i känslighet för magnetism, energiområde, inträngningsförmåga, samt via atomernas reaktionstvärsnitt.

Utvecklingen av "neutronlinser" baserade på total inre reflektion i tunna glasrör eller via reflektion i aluminiumplattor med urgröpningar har drivit på utvecklingen av neutronmikroscopi och neutron-/gammastrålnings-tomografi.

En annan användning av neutronkällor är för att detektera lätta atomkärnor, i synnerhet det väte man finner i vattenmolekylen. När en snabb neutron kolliderar med en lätt kärna tappar den en stor andel av sin energi. Genom att mäta i vilken takt långsamma neutroner till mätinstrumentet efter att ha reflekterats mot en vätekärna kan en neutronprob bestämma fuktigheten i jord.

[redigera] Neutronkällor

Eftersom fria neutroner är instabila kan man endast få neutronstrålning via sönderfall av atomkärnor, kärnreaktioner och i hög-energetiska reaktioner (till exempel via kosmisk strålning eller i partikelacceleratorer). Fria neutroner fås från neutronkällor via neutrontranspor. För att få tillgång till intensiva neutronkällor måste forskare ta sig till specialiserade laboratorier, som till exempel ISIS i Storbritannien, världens för närvarande mest intensiva källa för neutroner och myoner.

Eftersom neutroner är totalt sett oladdade kan inte ingenjörer och experimentalister styra eller accelerera dem via elektriska eller magnetiska fält på samma sätt som de kan med laddade partiklar, då dessa endast påverkar neutronen svagt via dess magnetiska moment.

[redigera] Upptäckt

År 1930 upptäckte de tyska fysikerna Walther Bothe och Herbert Becker att när de högenergetiska alfapartiklar som polonium strålar träffade på vissa lätta grundämnen – beryllium, bor och litium – så uppstod en ovanligt genomträngande typ av strålning. Denna troddes först vara gammastrålning, även om den var långt mer genomträngande än all då känd gammastrålning, vilket gjorde de experimentella resultaten svåra att tolka. 1932 gjordes nästa betydande bidrag av Irène Joliot-Curie och Frédéric Joliot i Paris, då de visade att om denna mystiska strålning träffade paraffin, eller andra kemiska föreningar innehållandes väte så utsändes protoner med mycket hög energi. Detta motsade inte i sig själv tron på att det var fråga om gammastrålning, men detaljerade kvantitativa analyser gjorde det svårare och svårare att få denna hypotes att stämma. Senare samma år utförde den brittiske fysikern James Chadwick en serie experiment som slutgiltigt visade att hypotesen med gammastrålar var ohållbar, och föreslog att strålningen istället utgjordes av oladdade partiklar med ungefär samma massa som protonen. Han utförde även experiment som stödde detta antagande. Dessa partiklar kom sedan att kallas "neutroner", troligen efter den latinska roten för "neutral" och den grekiska ändelsen "-on" (efter mönster av protonen och elektronen).

[redigera] Forskningsläget idag

Ett forskarlag lett av Francisco-Miguel Marqués vid Centre national de la recherche scientifique har lagt fram en hypotes om existensen, tetraneutroner, av stabila kluster av fyra neutroner, baserat på observationer av sönderfallet av beryllium-14-kärnan. Eftersom de nuvarande teorierna inte medger sådana kluster anses denna teori som extra intressant.

[redigera] Antineutronen

Antineutronen är neutronens antipartikel, och upptäcktes 1956 av Bruce Cork ett år efter upptäckten av antiprotonen.

[redigera] Källor

• Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.