Radioaktivitet
Wikipedia
 Frekvensområde (EMS)
Typer av strålning efter sammansättning |
Radioaktivitet kallas fenomenet när atomkärnor spontant sönderfaller i mindre delar samtidigt som de avger joniserande strålning.
[redigera] Upptäckt
Fenomenet upptäcktes 1896 av den franske vetenskapsmannen Henri Becquerel då han undersökte fluorescerande material. Fluorescerande material har egenskapen att de lyser i mörkret efter att ha exponerats för ljus, och han trodde att skenet som röntgenstrålning orsakade i katodstrålerör på något sätt var ett sammakopplat fenomen. Han gjorde därför ett experiment där han vecklade in en fotografisk plåt i svart papper för att se om olika fluorescerande material kunde exponera plåten trots pappret. Inget lyckades påverka plåten förrän han provade med uransalt. Inte bara lyckades uransaltet påverka plåten, det gjorde det även utan att först ha blivit uppladdat av solljus. Henri drog därav slutsatsen att det inte var fluorescensen som var orsaken, utan att uranet självt avgav någon form av strålning som exponerade plåten.
Efter fenomenets upptäckande blev en mängd andra forskare snabbt intresserade. Pierre och Marie Curie gjorde experiment som delade in strålningen i alfa- beta- och gammastrålning (skrivs ofta med de grekiska bostäverna α, β respektive γ). Ernest Rutherford lyckades visa att alfastrålningen avgavs direkt från atomkärnan.
[redigera] Typer av radioaktivt sönderfall
- Alfa-sönderfall (Alfastrålning)
- Beta-sönderfall (Betastrålning)
- Gammastrålning
- Neutronemission
- Elektroninfångning
- Spontan-fission
[redigera] Att mäta radioaktivitet
SI-enheten för radioaktiv intensitet är becquerel (Bq). 1 Bq innebär 1 kärnsönderfall per sekund. En äldre enhet för samma sak är curie (Ci), 1 Ci = 3,7·1010 Bq. Dessa enheter anger dock inte typen av sönderfall, och är därmed inte speciellt användbara i de flesta praktiska avseenden. Den kan vara bra när man vill mäta en ändring i radioaktiviteten i något sammanhang. Exempelvis har Bq/kg använts för att ange radioaktivitet i livsmedel.
Om man ska mäta farligheten hos strålning måste man ta hänsyn till flera faktorer. För det första strålningens typ. Alfastrålning når högst några millimeter i kroppen men orsakar desto större skada så långt den når. Gammastrålning går rakt igenom kroppen och kan orsaka cellskador i alla organ som kommer i vägen. Det är förstås också farligare att få hela kroppen exponerad än bara en arm eller ett ben. Detta gör att varje mått på farlighet måste ta hänsyn till dels hur mycket strålning som faktiskt trängt in i kroppen, dels hur mycket vävnad som blivit utsatt. SI-enheten för biologisk exponering, så nära ett mått på "farlighet" som man kommer, är sievert (Sv). Enheten sievert har en kvalitetsfaktor som beror på strålningens typ. Denna multipliceras med den absorberade energin per kilogram kroppsvikt. Det är ett förenklande mått, men har visat sig fungera bra vid helkroppsexponering, som för arbetare i kärnkraftverk. När bestrålning sker i medicinska syften kan det hända att vissa organ exponeras mer än andra. Eftersom olika organ är olika känsliga för strålning kan man då inte använda sievert rakt av för att uppskatta risken.
