Luktsinne
Wikipedia
Luktsinnet är det sinne som göra att vi kan känna olika dofter. De sinnesceller som registrerar doftmolekylerna sitter samlade som ett litet organ högst upp i nästaket, area olfactoria.
Det luktorgan högre organismer, inklusive människan, besitter kan betraktas som en komplicerad molekyldetektor; därför kan man anse att smak egentligen inte är någonting annat än lukt.
I jämförelse med människans luktsinne kan luktsinnet hos andra djurarter både vara komplexare och delvis mer specialiserat på andra dofter. Hos hunden upptar luktcentrum ungefär en tredjedel av hjärnan, hos människan en tjugondel.
[redigera] Historia
Luktsinnet har genom historien varit det mest gåtfulla sinnet. Man förstod inte hur det fungerade och hur vi kunde uppfatta och komma ihåg över 10 000 dofter. 2004 fick Richard Axel och Linda B. Buck nobelpriset i fysiologi eller medicin för att de kommit på hur luktsinnet fungerar; sedan dess har de fortsatt sitt arbete oberoende av varandra.
[redigera] Luktreceptorer
Luktsinnet är det första sinnet som kartlagt med molekylära tekniker. Ungefär tre procent av våra gener används för att producera luktreceptorerna. När en doft märks har en luktreceptor aktiverats, vilket i sin tur har aktiverat en luktcell och skickat en elektrisk signal till hjärnan.
Luktsinnets kännslighet varierar med åldern och mellan 20 och 70 år så minskar det till ungefär hälften.
