Lancashireprocessen
Wikipedia
Lancashireprocessen, äldre härdfärskningsmetod för framställning av smidbart järn (välljärn) genom uppvärmning och färskning av tackjärn på en härd, s.k. härdfärskning.
Som bränsle används träkol, som förbränns med förvärmd luft. Järnet erhålls i halvsmält form på härdens botten, tas ut och smids under hammare till ämnen. Dessa bearbetas sedan vidare genom valsning och smidning till färdiga produkter.
Innehåll |
[redigera] Historia
Lancashireprocessen, också benämnt lancashiremetoden och lancashiresmide, härstammar ursprungligen från det engelska grevskapet Lancashire och infördes i Sverige under 1830-talet genom den dåvarande direktören för Jernkontoret; Gustaf Ekman. Nackdelen är att metoden kräver högre värme än som kan åstadkommas med inhemskt träkol, och import av stenkol gjorde den dyr. Genom Ekmans uppfinning år 1843 av en vällugn som alstrar gas ur trä, och sedan förbränner gasen, blev Lancashiremetoden ekonomiskt möjlig i Sverige och Norge. Den fick snabbt stor utbredning inom den dåvarande järn- och stålindustrin, men har numera ersatts av olika smältfärskningsmetoder. Den sista tillverkningen enligt lancashireprocessen skedde i Ramnäs 1964.
[redigera] Härden
Lancashirehärden är konstruerad som en upptill öppen låda sammansatt av tackjärnshällar, vilken är inbyggd i ett ugnsrum som framifrån är åtkomligt för smedens verktyg genom en öppning. I vardera av härdens två sidoväggar finns en vattenkyld forma som förser ugnen med blästerluft. Förbränningsgaserna försvinner över härdens bakvägg, där ett förvärmningsrum för tackjärnet finns, för att därefter passera en slags rörapparat som svarar för blästerns uppvärmning.
[redigera] Processen
Vid processen använde man tackjärnsplattor som vägde något över 100 kg/st, vilka i ungefär en timme färskades till en färdig smälta i härden. Som bränsle användes som tidigare nämnts träkol. Processen gick till på så sätt att de förvärmda tackjärnsplattorna i samband med nedsmältning lades ihop med träkol så att de befann sig något över formöppningarnas nivå. Mot slutet av smältningsperioden inleddes den s.k. färskbrytningen, då smeden med ett spett förde upp de klumpar av järn och slagg som bildats på härdens botten. Beroende på hur mycket av legeringsämnena i tackjärnet som försvann genom inverkan av slaggens och blästerns syre, hade järnet då fått en ganska degig konsistens. Smedens arbete vid härden bestod sedan i att få ihop samlad smälta på härdens botten, bestående av järn där de flesta återstående legeringsämnena bortskaffats. Det fanns emellertid fortfarande vid denna punkt i processen kvar en del fint fördelat slagg inuti järnet. Därför fördes den färdiga smältan direkt in under en stor hammare, oftast vatten- eller ångdriven, och hopsmiddes till smältstycken i lämplig storlek och form. Under denna sista del i själva processen bortgick de mesta kvarvarande slaggresterna från järnet. Smältstyckena upphettades därefter på nytt i en separat vällugn innan de kunde valsas ut till färdiga produkter.
[redigera] Lancashiresmidet i Sverige
Den jämförelsevis låga temperatur som bearbetningen av tackjärnet skedde vid enligt lancashireprocessen (till skillnad från götstålsmetoderna) underlättade i hög grad bortskaffandet av kol, kisel och mangan från tackjärnet. Dessutom hade mycket av det dåvarande svenska träkolstackjärnet låga fosfor- och svavelhalter. Det gjorde att lancashireprocessen lämpade sig just särskilt om man ville få fram ett mycket rent järn. Det färdiga lancashirejärnet kunde också vid smidning upphettas till högre temperatur än götjärn, utan att egenskaperna försämrades, varför det kom att lämpa sig utmärkt till bl.a. klensmide. Detta är några av anledningarna till att lancashiresmide kom att finnas kvar så länge parallellt med moderna metoder. När ugnarna i Ramnäs slocknade 1964 var det de sista, inte bara i Sverige, utan i hela världen.
Som kuriosa kan nämnas att det 1910 i Sverige tillverkades 150,500 ton lancashiresmält-stycken.
[redigera] Karmansbo
Vid Karmansbo bruk i Skinnskattebergs kommun finns idag världen enda fungerande lancashiresmedja. Smedjan, som lades ned 1958, restaurerades under 1970- och 80-talen och kan nu åter ses i drift med lancashirehärdar, mumblingshammare, vattenhjul, valsverk, blåsmaskin m.m.
