Irländsk röd setter
Wikipedia
Irländsk röd setter är en brittisk stående fågelhund, som används vid jakt på framför allt hönsfågel. Ursprungslandet är Irland, som har fastställt rasens standard för exteriör och mentalitet. Rasen utvecklad under mitten av 1800-talet, som namnet antyder på Irland, och introducerades i Sverige i slutet av samma århundrade. Dess mest karaktäristiska drag i utseendet är den djupt röda pälsen med vackra fanor på bröstet och svansen. Mentalt är typiskt för rasen den påtagliga vänligheten och dess sociala väsen. Alla uttryck av aggressivitet eller asocialt beteende är så otypiska för rasen, att visade sådana egenskaper leder till att en enskild individ underkänns vid prov. Den som önskar en vakthund ska inte ha irländsk setter i åtanke. Den ursprungliga irländska setterna var den röd-vita settern, men den enfärgat unikt röda blev med tiden den mest populära på grund av sin skönhet.
Officiell rasklubb inom Svenska Kennelklubben är SISK, Svenska Irländska Setter Klubben, som också ansvarar för stamboken för Irländsk röd-vit setter. Utöver exteriörbedömningar arrangerar SISK jaktprov, som de enskilda hundarna måste klara för att kunna erhålla de certifikat som krävs för att få den högsta kvalitetsutmärkelsen champion. För erhållande av championattitel krävs förutom godkända resultat vid exteriörbedömning, där mentaliteten också prövas, godkänt jaktprov också höftledsröntgen med felfritt resultat. Jaktproven förläggs till fält eller skog.
På grund av en sedan rasens tillkomst minst sagt ivrig diskussion om rasens rätta 'typ' finns i Sverige sen ett 30-tal år en inofficiell rasklubb, ISF, Irländsk Röd Setterförening, som arrangerar framför allt utställningar för bedömning av hundarnas exteriör och mentalitet. Resultaten från dessa utställningar rapporteras inom ISF men förs inte in i SKK:s officiella stambok för rasen. Då många av setterägarna inte jagar och därmed inte kan erbjuda sina hundar jaktaktiviteter, har uppfödarna inom denna rasklubb valt att i högre grad avla fram aktiva och goda sällskapshundar. Klubben arrangerar också sociala träffar för hundarna och deras ägare över hela landet.
Hälsomässigt har rasen ett fåtal ärftliga problem, som bearbetas med hjälp av de hälsoprogram SISK fattat beslut om. Mest betydelsefullt är problemet med höftledsdysplasi, som drabbar mellan 15-20% av de uppfödda hundarna i Sverige. Arvgången för denna åkomma är polygent och ett föräldradjur med helt felfria höfter kan tillsammans med ett lika felfritt föräldrardjur lämna ömsom felfria och ömsom drabbade valpar. Alla röntgenresultat registreras och rapporteras officiellt av SKK och SISK, som kan råda uppfödarna i avelsfrågor om lämpliga kombinationer. Genom att bedöma en hunds hela ursprung och familj hoppas man kunna sänka frekvensen av denna handikappande åkomma.
Andra, men mindre påtagliga, ärftliga problem är blodsjukdomen CLAD och dvärgväxt. Den förstnämnda, CLAD, har under 2000-talet kunnat avlas bort genom att anlagsbärande hundar numera kan identifieras med hjälpa av ett blodprov och uteslutas ur aveln. Så har skett i ett internationellt samarbete och då det krävs att båda föräldrarna har anlaget för att en valp ska kunna drabbas har denna sjukdom inom blott några få år kunnat utrotas. Det råder avelsförbud för hundar med detta anlag enligt Jordbruksverkets regler samt registreringsförbud hos SKK för valpar efter sådan hund.
Problemet med dvärgväxt, har i teorin känd arvgång, men anlagsbärarna kan inte identifieras förrän i praktiken genom sina avkommor. För att en valp ska utveckla dvärväxt krävs att båda föräldrana bär på anlaget för dvärgväxt. Vid födseln ser valparna normala ut, men efterhand som de utvecklas får de ett typiskt dvärgutseende med korta rörben, kort nacke och rygg samt ett relativt stort huvud i förhållande till sin kropp. Rasklubben SISK avelsråd arbetar för att anlagsbärarna ska kunna identifieras och tas ur avel. Misstänkta dvärgväxta valpar mäts och deras föräldrar får en markering om att de givit upphov till avkomma med dvärgväxt. Dessa föräldradjur bör då inte användas i avel mer och självklart inte heller den dvärgväxta avkomman eller deras syskon. Denna form av dvärgväxt är förknippad med en högre grad av ledproblem än vad som finns hos proportionierligt välnalanserade småväxta hundar, som kallas 'dvärg' för att de är små. Till exempel dvärgtax, dvärgpincher eller dvärpudel, som har normala proportioner mellan huvud, kropp och ben, vilket dessa dvärgväxta settrar inte har.
Rasen är lättskött men kräver mycket motion och sysselsättning. Den älskar hundväder, och att springa i motvind är dess livsluft. Om det inte är jakt på gång så har den inget emot att sova länge på mornarna. En av de mer erfarna uppfödarna och tränarna av denna ras säger att den är självständig i jakten, och den måste fostras med en mental "järnhand i silkesvante".
