Gustav Trolle
Wikipedia
Gustav Eriksson Trolle, ärkebiskop. Troligen född 1488, död 1535. Son till Erik Arvidsson Trolle.
Efter ett par års studier i Köln och Rom utnämndes Trolle 1513 till domprost i Linköping, och ett år senare till ärkebiskop i Uppsala där han efterträdde Jakob Ulvsson. Precis som sina företrädare så började han att arbeta för en unionsvänlig och rådskonstitutionalistisk politik. Redan 1515 råkade han emellertid i konflikt med riksföreståndaren Sten Sture d.y.. Trots försök att försonas lät Sten Sture från hösten 1516 belägra Trolle på dennes borg Almarestäket, och efter att han intagit denna 1517 tillfångatogs Trolle och avsattes. Borgen Stäket revs enligt riksdagsbeslut, vars beslutsdokument senare kom att användas som bevismaterial vid Stockholms blodbad.
När sedan Sten Sture avlidit, och Danmarks kung Kristian II intagit Sverige under hösten 1520, lät denne återinsätta Trolle som ärkebiskop. Efter kung Kristians kröning i Stockholm avslutades festligheterna med Stockholms blodbad, där Gustav Trolle kom att spela en omstridd roll, bl.a. använde kungen Trolles krav på skadestånd till att brännmärka Trolles motståndare som kättare och avrättade dem. Redan 1521 tvingades Trolle emellertid fly till Danmark efter ett antal uppror i Småland och Dalarna. Där kom han att stanna och fortsätta att kämpa för Kristians sak. 1534 blev han biskop i Odense, men skadades dödligt redan följande år i slaget vid Øksnebjerg på ön Fyn.
Trots Trolles uppsatta position och sitt stöd från Påven så vägrade Gustav Vasa att erkänna honom som ärkebiskop och avvisade som landsförrädare, påtryckadet från Rom slutade med att Gustav Vasa tog direkt utträde ur Roms katolska kyrka och instiftade reformatismen och protestantismen i Sverige.
Se också
- Släkten Trolle
