Afghansk-sovjetiska kriget

Wikipedia

Del av Kalla kriget, afghanska inbördeskriget

En sovjetisk soldat i Afganistan 1988.

Datum	December 1979 – februari 1989
Plats	Afghanistan
Utfall	Sovjetiskt tillbakadragande, fortsatt inbördeskrig

Stridande

Sovietunionen,

Afghanistans demokratiska republik

Afghanska mujahedin med stöd av bland andra USA, Iran, Pakistan, Kina och Saudiarabien.

Befälhavare

Boris Gromov,
Pavel Grachev,
Valentin Varennikov

Gulbuddin Hekmatyar,
Sibghatullah Mojadeddi,
Ahmad Shah Massoud,
Abdul Ali Mazari,
Usama bin Ladin

Förluster

Ca 20 000 sovjetiska soldater, 30 000 av aghanistans statsarmé dödade,
35 000 skadade

Ca 960 000 civila afghaner och 40 000 och mujahedinrebeller dödade, nära 5 miljoner flyktingar.

Det afghansk–sovjetiska kriget eller Afghanistankriget kallas det krig som började i Afghanistan 1978 när ett folkligt uppror inleddes mot den sovjetstödda regim som tagit makten. Kriget anses ha slutat 1992 när huvudstaden Kabul erövrades av gerillan men den mest intensiva fasen var 1979-89 när Sovjetunionen ockuperade landet. Dessutom utbröt snart ett nytt inbördeskrig mellan de falanger som besegrat röda armén och Kabulregimen.

[redigera] Krigsförloppet

I april 1978 erövrade Hafizullah Amin som var ledare för Afghanistans kommunistparti makten via en kupp. De nya makthavarna hade emellertid stora problem med att bekämpa upproret och 27 december 1979 invaderade sovjetiska styrkor landet. Några dagar innan hade Spetsnaz trupper (sovjetiska elittrupper) tagit kontrollen över regeringsbyggnader mm i Kabul och president Amin mördades.

Sovjunionens viktigaste syfte med interventionen torde ha varit att snabbt krossa gerillan och ersätta Amins regim med en "lydig" marionettregim. Till ryssarnas förvåning visade sig gerillan (Mujahedin) vara en mycket svårare nöt att knäcka än vad man trott. Striderna mellan gerillan och ockupationsmakten utvecklades snart till ett mycket blodigt krig som hade många likheter med USA:s krig i Vietnam (se Vietnamkriget). Trots en enorm teknisk överlägsenhet kunde inte över 100 000 ryska marksoldater (räknar man in flygstridskrafter mm tillkommer tiotusentals man) knäcka motståndet. Stridsmoralen hos gerillan var hög och den hade stort stöd hos civilbefolkningen. Och precis som i Vietnam passade terrängen i Afganistan utmärkt för gerillakrigföring.

Snart började gerillan också få stöd från västländerna med massiva vapenleveranser vilket gjorde Mujahedin allt effektivare. CIA investerade miljardtals dollar på vapen och utbildning av vad man kallade afghanska frihetskämpar. Även från andra muslimska länder anslöts sig många frivilliga som också blev tränade av CIA. En av dessa frivilliga var en numera världsberömd man som heter Usama Bin Ladin som alltså vid den här tiden var en viktig allierad för USA.

Kriget rullade vidare utan nämnvärda framgångar för ockupationsmakten samtidigt som protesterna mot Sovjetunionens krig blev allt intensivare internationellt. USA hade redan 1980 valt att bojkotta sommar-OS i Moskva i protest mot invasionen i Afghanistan. Sovjetunionen "hämnades" i sin tur genom att fyra år senare bojkatta sommar-OS i Los Angeles.

Kriget krävde många offer även för angriparen och kostade oerhört mycket pengar. Efter Michail Gorbatjovs makttillträde 1985 och införande av glasnost växte kritiken även i Sovjetunionen. Gorbatjov försökte snabbt få till en avspänning gentemot västmakterna och då var ett sovjetiskt tillbakadragande från Afghanistan en nödvändighet. 1988 slöts slutligen ett FN-avtal där Sovjetunionen förband sig att lämna landet. 15 februari 1989 lämnade den siste sovjetiske soldaten Afghanistan.

Kriget fortsatte dock, nu som ett rent inbördeskrig mellan Kabulregimen och gerillan. Moralen hos regeringssoldaterna var dålig och utan det sovjetiska stödet var det snabbt klart att man i långa loppet inte kunde stå emot gerillan. 1992 föll slutligen Kabul och Afghanistankriget var slut.

Det innebar dock inte att afghanerna fick fred. Gerillan hade aldrig varit en enhetlig rörelse utan sammansatt av en brokig samling grupper. Dessa var i stort sett bara överens om att ryssarna skulle ut och Kabulregimen störtas och nu fanns inget enande kitt kvar. Snart utbröt ett nytt inbördeskrig som plågade landet i ytterligare nio år.

Sammanfattningsvis visade Afghanistankriget ännu en gång att en rent militärt sett underlägsen gerillarörelse kan besegra en supermakt om kriget utkämpas på gerillans villkor och den har stort stöd från civilbefolkningen. På lång sikt har det amerikanska stödet till Mujahedin visat sig förödande för USA då många av Al Qaida-medlemmarna anses vara frivilliga veteraner från kriget mot Sovjetunionen.

[redigera] Antal dödsoffer

Afganistankriget var mycket blodigt och en hänsynslös krigföring orsakade en enorm materiell förödelse och stort lidande för civilbefolkningen. Under de dryga nio år (december 1979 - februari 1989) som Sovjetunionen ockuperade landet beräknas uppemot 1,5 miljoner afghaner omkommit, varav närmare 90 % beräknas ha varit civila och de resterande 75000 soldater. Kriget utlöste också en gigantisk flyktingvåg, miljontals människor flydde till Iran eller Pakistan.

En viktig anledning till varför det dog så många fler afghaner jämfört med ryssar var att kriget egentligen inte var mellan Afghnaistan och Sovjet, utan den Afghanska regeringens militär var allierad med den Sovjetiska, båda mot Mujahedinerna. På så sätt dog Afghaner från båda sidor.

Militärmässigt kan man därför säga att armeförlusten blev ganska jämnt fördelat på båda sidor. Det berodde på att Mujahedinerna var otroligt skickliga bergskrigare som verkligen kända sina trakter och kämpade i Guds namn, där krigarna inte kände någon skräck. Därför hjälpte inte Sovjets enorma överlägsenhet på den tekniska sidan så mycket i praktiken.

Även på den sovjetiska sidan var förlusterna stora. Officiellt stupade ca 20 000 sovjetiska soldater men den verkliga siffran anses idag vara avsevärt högre än så, kanske uppemot 30 000 döda. Antalet skadade soldater beräknas ha varit minst 75 000, varav 50 000 allvarligt.