Nagorno-Karabach
Wikipedia
 |
Den här artikeln innehåller uppgifter som inte styrkts med källhänvisningar. |
| Om du känner till ämnet kan du förbättra artikelns trovärdighet genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln och korrigera eventuella fel. |
Nagorno-Karabach (på azerbajdzjanska Dağlıq Qarabağ eller Yuxarı Qarabağər; på armeniska Լեռնային Ղարաբաղ (Lernayin Gharabagh) eller Արցախ (Artsach); på ryska Нагорный Карабах (Nagornyj Karabach)) är ett autonomt område i västra Azerbajdzjan som sedan 1993 tillsammans med stora omgivande områden ockuperas av armeniska styrkor. Området är 4 400 km² stort och har omkring 146 000 invånare (uppskattning från 2004). Huvudort är Chankändi (på armeniska Stepanakert); en annan större stad är Sjusja.
Området var ett autonomt oblast inom den Azerbajdzjanska sovjetrepubliken fram till Sovjetunionens kollaps 1991, då området blev en del av Azerbajdzjan, men förklarade sig efter en folkomröstning som självständig republik. Konflikten eskalerade till ett fullskaligt krig mellan armeniska armén och Azerbajdzjan; armeniska trupper ställde Nagorno-Karabach och områden mellan detta och Armenien under armenisk kontroll, vilket har fortsatt efter att en vapenvila slöts i maj 1994, och situationen är fortfarande mycket spänd. Området har ett visst självstyre under den armeniska militären, och det fungerar de facto som ett självständigt territorium med armenisk militär närvaro. Dess status de jure är av omvärlden oftast ansedd som autonomt område inom Azerbajdzjan. Samtal mellan de armeniska och azerbajdzjanska regeringarna om områdets framtid pågår.
Enligt folkräkningen 1989 bestod befolkningen till 75,8 % av armenier, till 21,2 % av azerer , och till omkring 1 % av ryssar, samt till 2 % av mindre grupper, däribland slaver andra än ryssar, georgier, tatarer och kurder. Idag tros armenierna ha betydligt större majoritet, på uppemot 95 %, med mindre grupper azerer, ryssar och kurder. På grund av gångna och pågående oroligheter är befolkningssiffrorna mycket osäkra; antalet invånare beräknas ha sjunkit från 192 000 enligt en uppskattning från 1990 till 146 000 år 2004. Vissa hävdar att cirka 800 000 människor är på flykt inom eller från det armeniskkontrollerade området (som förutom själva Nagorno-Karabach även inkluderar ungefär lika mycket areal till).[källa behövs]
[redigera] Historia
Nagorno-Karabach var under antiken en del av omväxlande Armenien och Kaukasiska Albanien. Landet invaderades av araber på 700-talet. På 1500-talet blev det en del av Persien.
När perserna ockuperade en del av Armenien stötte de på det bergiga området i regionen Karabach (det som idag kallas för Nagorno-Karabach, "övre Karabach") som ligger ungefär mellan Jerevan och Baku och var befolkat av armenier som tack vare områdets geografiska och naturliga förhållanden, även under perioder då resten av Armenien blev del av Osmanska riket, lyckades bevara sin självständighet. På grund av armeniernas starka självständighetskänska och lojalitet mot sina furstar avstod perserna ifrån att styra området direkt och bevarade områdets självstyre genom att tillåta de armeniska ledarnas fortsatta styre.
Karabach var då indelat i fem furstendömen som var och en styrdes av en armenisk ätt som hade fått titeln Melik ("prins"): furstendömet Gulistan under ledning av familjen Melik Biglarian, furstendömet Djrabert under ledning av familjen Melik Israelian, furstendömet Khatchen under ledning av familjen Hassan Djalalian, furstendömet Varanda under ledning av Melik Shahnazarian och furstendömet Tizk under ledning av familjen Melik Avanian.
I början av 1800-talet erövrades området tillsammans med resten av norra Azerbajdzjan av Ryssland för att sedermera bli sovjetiskt.
[redigera] Modern historia
Som en del av den ökande nationalismen i 1980-talets Sovjetunionen ledde till konflikter mellan armenier och azerer om Nagorno-Karabachs status, då 80% av dess befolkning var armenisk. Konflikterna ledde i slutet av 1980-talet till att Nagorno-Karabach sattes under den sovjetiska centralmaktens direkta styre, från att tidigare varit ett autonomt oblast inom den Azerbajdzjanska sovjetrepubliken. Nagorno-Karabach var en av de frågor som i Armenien kom att stimulera den breda nationella rörelsen under 1988. Petitioner och protester från armenisk sida om Karabach hade varken några effekter på den azerbajdzjanska regeringen eller den sovjetiska centralmakten.
Plötsligt, och oväntat, den 13 februari 1988, började Karabachs armenier demonstrera i sin huvudstad, Stepanakert (uppkallat efter Stepan Shahoumian), för ett förenande med den armeniska republiken. Sex dagar senare fick de stöd av massdemonstrationer i Jerevan. Den 20 februari röstade Karabachs sovjet för folkets representanter, med siffrorna 110 mot 20, för ett krav på överföringen av regionen till Armenien. Denna, i sitt slag unika, handling hos en regional sovjet förde ut tiotusentals demonstranter, både i Stepanakert och i Jerevan, men Moskva avslog armeniernas krav. Azeriska nationalister svaret på dessa krav med våld mot armenier, utförda den 26 februari 1988 i Sumgait, den tredje största staden i Azerbajdzjan och dess näst största industristad vid Kaspiska havet. Armenier attackerades i sina hem, på sina jobb och på gatorna.[källa behövs] Förföljelsen av armenier pågick under två dagar utan att de azeriska myndigheterna ingrep.[källa behövs] Minst 31 personer miste livet innan sovjetiska trupper satte stopp för attackerna.
Under 1989 försämrades relationerna mellan folken i Transkaukasus. Arresteringen av medlemmarna i Karabach-kommittén och beslutet i januari om att sätta upp en speciell administration för Karabach alstrade inte bara mer azeriskt motstånd, utan gjorde även styrandet av Armenien genom den lokala regeringen så gott som omöjligt. Skottlossningar var dagliga företeelser i Karabach. De sovjetiska trupperna var ineffektiva i återställandet av fred, även om de stod mellan de stridande nationaliteterna för att hindra ytterligare blodutgjutelse.
Försöket i Armenien att styra republiken genom kommunistpartiet utan medverkan av de populära representanterna från den nationella rörelsen förvärrade bara de politiska kriserna. I mars 1989 bojkottade många väljare de allmänna valen. Massiva demonstrationer startades igen under tidiga maj där man krävde frisläppandet av medlemmarna i Karabach-kommittén och i valen till kongressen för folkens representanter i maj valde armenierna de personer vilka identifierades med Karabachs rörelse. Till slut, på den sista dagen i maj, frigavs medlemmarna i Karabach-kommittén till demonstranternas jubel, vilka hälsade dem vid deras ankomst till Jerevan.
Under de kommande sex månaderna arbetade det armeniska kommunistiska ledarskapet och den nationella rörelsen som obekväma allierade. Levon Ter-Petrosian, redan då den viktigaste personen bland rörelsens ledare, gjorde klart för alla att kommittén hade en mycket bredare vision än bara lösningen av Karabach-frågan. Fast beslutet om att bringa demokrati och självständighet till Armenien skulle rörelsens bana föra dem mot en frontalkollision med partiet. I juni förenades de olika nyskapade organisationerna och tillsammans bildade de den Panarmeniska nationella rörelsen (Hayots Hamazgayin Sharzhoum, HHSh), och regeringen gav dem sitt officiella erkännande.
Den armenisk-azeriska konflikten trappades upp stadigt under sommaren 1989. Både HHSh och den nybildade Azeriska populära fronten (APF) krävde avskaffandet av den speciella administrationen, ledd av Gorbatjovs ställföreträdare, Arkadi Volski. Armenierna stod fast vid sitt krav om att Karabach måste bli en del av den armeniska republiken och de radikala azererna krävde det totala avskaffandet av Karabachs autonomi. Medan hundratusentals azerer demonstrerade i Baku, drogs blockaden av Armenien och Karabach åt ännu hårdare. Karabachs armenier svarade med att välja sitt eget nationella råd, vilket den 23 augusti deklarerade Karabachs utträde ur Azerbajdzjan och dess anslutning till Armenien. Då deklarerade Armeniens högsta sovjet Karabachs nationella råd som den enda legitima representanten för Karabachs folk. Azerbajdzjans högsta sovjet kontrade genom att upphäva autonomin hos Karabach och Nachitjevan. Den 28 november, i sin frustration över sin oförmåga till att föra de två lägren närmare varandra, röstade Sovjetunionens högsta sovjet för att ersätta den speciella administrativa kommittén i Karabach med en administration som i stort sett var under Azerbajdzjans kontroll. En republikansk organisationskommitté, baserad på jämställdhet, skapades och Nagorno-Karabachs provinsiella sovjet och dess verkställande kommitté (suspenderad av påbudet den 12 januari 1989) skulle återställas. En unionskommission för bevakning och observation, underordnad den högsta sovjeten i Sovjetunionen, skulle övervaka den socialpolitiska situationen och specialtrupper från Sovjetunionens inrikesministerium skulle förbli kvar tills situationen hade lugnat sig. En ny lag skulle bearbetas inom två månader vilken skulle garantera den fulla utvecklingen av Karabach. Inga ändringar i den demografiska situationen skulle tillåtas.
Efter en folkomröstning i december 1991 förklarade sig Nagorno-Karabach tillsammans med det närliggande distriket Sjahumian som en självständig republik, vilket dock ej erkänts av någon stat.
Konflikten bröt ut i regelrätt krig mellan Azerbajdzjan och Karabachs armenier, stödda av Armenien (republiken Armenien har officiellt aldrig varit direkt involverad i konflikten). Striderna slutade i 1994 års vapenvila som medlades fram av Ryssland. Vid detta tidpunkt kontrollerade Karabachs armenier hela Nagorno-Karabach (5,08% av Azerbajdzjans yta), så när som distriktet Shahoumyan i norr, men även azeriska områden (8,15% av Azerbajdzjans yta) runt enklaven som agerade som buffertzon (totalt 13% av Azerbaidzjans yta). Under förhandlingarna har Armenien agerat som representat åt Karabachs armenier då Azerbajdzjan har vägrat att direkt förhandla med utbrytarregeringen. Minskgruppen i OSCE fick till uppgift att medla fram en lösning i konflikten, men parterna har ännu inte nå någon avgörande överenskommelse i frågan.
Den 27 juni 2006 meddelade Armeniens utrikesminister att parterna kommit överens om att låta genomföra en folkomröstning i området för att utdöma dess fortsatta status, men detta dementerades av senare av den azerbajdzjanske utrikesministern.
