Vietnamkriget

Wikipedia

Vietnamkriget

Vietnamesisk by efter en attack

Datum	1959^[1] – 30 april 1975
Plats	Sydostasien
Utfall	Fredsavtal genom USA:s tillbakadragande 1973 Politiskt nederlag för USA Militär seger för Nordvietnam över Sydvietnams trupper 1975
Casus belli	Kalla kriget-upptrappning och nationalism
Territoriella ändringar	Återförening av Vietnam

Stridande

Sydvietnam

USA

Sydkorea

Thailand

Australien

Nya Zeeland

Filippinerna

Nordvietnam

FNL

Kina

Nordkorea

Styrka

~1 200 000 (1968)

~520 000 (1968)

Förluster

Sydvietnam
döda: 230 000
skadade: 300 000

USA
döda: 58 209
skadade: 153 303

Sydkorea.
döda: 5 000
skadade: 11 000

Australien
döda: 520

Nordvietnam/FNL
döda: ca 600 000
skadade: ca 600 000

Kina
döda: 1100
skadade: 4 200

Civila döda (totalt antal Vietnameser): ca 1 000 000

Vietnamkriget 1957–1975 hade sin bakgrund i det så kallade Indokinakriget 1946–1954 som ledde till att Vietnam blev självständigt men delades längs 17:e breddgraden: Ett kommunistiskt styrt Nordvietnam under ledning av Ho Chi Minh och ett USA-orienterat Sydvietnam där Ngo Dinh Diem blev president 1955.

Under Vietnamkriget erhöll Nordvietnam stöd från Sovjetunionen och Kina medan Sydvietnam stöddes av USA. Korea-, Vietnam- och Afghanistankonflikterna är de tre största så kallade ombudskrigen under det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Detta innebär att de två supermakterna drabbade samman indirekt med andra stater som mellanled.

Innehåll

1 Upptrappningen
- 1.1 Vietnamkriget 1956-1975
2 Tonkinbuktsintermezzot
3 USA går in i kriget på allvar
4 Têt-offensiven
5 Nixons plan
6 USA lämnar Vietnam
7 Siffror
8 Slag och operationer under Vietnamkriget
9 Vilka deltog?
10 Vietnamkriget speglat i kulturen
11 Fotnoter
12 Externa länkar

[redigera] Upptrappningen

I bakgrunden: En amerikansk stridsvagn i Saigon 1966

Val var tänkt att hållas 1956 och detta skulle skapa underlag för en återförening av landet. Till dess skulle Viet Minh förvalta den norra delen av landet och den sydvietnamesiska lydregim under Bao Dai, som Frankrike skapat, skulle förvalta den södra i avvaktan på valen. Bao Dai var Annams (det mellersta Vietnams) siste kejsare och hade lett en marionettregim under den japanska ockupationen. Ingendera sidan, vare sig USA som i krigets slutskede finansierat större delen av de franska krigskostnaderna eller Viet Minh, tänkte respektera överenskommelsen i Genève.

USA var nämligen medvetet om att ett val skulle ge det kommunistledda Viet Minh makten. Den norra halvan av Vietnam hade en större andel av befolkningen än den södra och kommunisterna kunde förväntas få 100% av rösterna i sitt eget område och därigenom majoritet i hela landet. Detta var något som USA till varje pris ville förhindra. Det var för övrigt den röda tråden i alla de målsättningar som genom åren diskuterades av i Nationella säkerhetsrådet i USA. Till varje pris måste det strategiskt viktiga Sydostasien försvaras mot kommunistisk omstörtning.

I strid med Genèveöverenskommelsen utropades med amerikanskt stöd den sydvietnamesiska "Republiken Vietnam" i oktober 1955. Bao Dai fick sparken av USA:s favorit, Ngo Dinh Diem, som installerade sig som president efter ett val med tveksam legitimitet. Hans konservativa och korrupta regim blev snabbt impopulär, bla därför att Diem var katolik medan huvuddelen av befolkningen var buddister. Diem svarade på protesterna med terror. Tusentals människor fängslades eller dödades. I norra Vietnam konfiskerade den kommunistiska regimen i Nordvietnam de privata företagens och köpmännens egendomar och upprättade en byråkratiskt styrd kommandoekonomi. De tog också initiativ till att skapa den nationella befrielsefronten (i Sverige kallad FNL efter sin franska förkortning) i Sydvietnam.

USA fortsatte att trappa upp sina insatser. I slutet av 1961 fanns det drygt 1 500 amerikanska soldater i Vietnam, ett år senare nära 10 000. Trots att den alltmer avskydda Diem störtades med tyst amerikanskt bifall 1963, fortsatte den sydvietnamesiska regimen dock att försvagas.

[redigera] Vietnamkriget 1956-1975

Vietnamkriget, 1957-75, hade sin bakgrund i det s.k. Indokinakriget 1946-54 vilket ledde till att Vietnam blev självständigt men delades längs 17:e breddgraden i ett kommunistiskt styrt Nordvietnam under ledning av Ho Chi Minh och ett USA-orienterat Sydvietnam där Ngo Dinh Diem 1955 blev president. Det val som man beslutat hålla för att avgöra hur ett återförenat Vietnam skulle styras inställdes 1956 av Diêm, som löpte stor risk att förlora. I stället började 1957 ett gerillakrig mot Diêmregimen. Det fördes först av religiösa grupper, senare av kommunistisk gerilla understödd från Nordvietnam, vilket inledde det egentliga vietnamkriget.

De huvudsakligen kommunistiska gerillagrupper (av Diêmregeringen benämnda Viet Cong, Viêt-công) som opererade i Sydvietnam slog sig 1960 samman med andra grupper till ett förbund, FNL (fr. Front national de libération du Viêt-nam du Sud). FNL fick starkt stöd av regimen i Nordvietnam, som mer och mer kom att aktivt engagera sig i kriget och som fick omfattande vapenhjälp från Sovjetunionen och Kina. USA, som vägleddes av dominoteorin, fruktade ett kommunistiskt övertagande av hela Indokina och gav Diêmregeringen stöd, först materiellt men snart också med militära rådgivare vilkas antal under president Kennedy utökades till 16 000. Diêm, vars repressiva styre blivit en allt större belastning för USA, störtades 1963 i en blodig kupp, men de militärregimer som följde var inkompetenta, och detta framtvingade ytterligare amerikanskt engagemang.

I augusti 1964 utnyttjade president Johnson en incident mellan amerikanska jagare och nordvietnamesiska torpedbåtar till att genomdriva Tonkinresolutionen, genom vilken kongressen gav honom fria händer att agera. Johnson beordrade bombningar av militära mål i norr, och i mars 1965 sattes även reguljära amerikanska arméförband in. Kriget trappades nu upp mer och mer, och när den amerikanska insatsen var som störst, i början av 1969, fanns 543 400 amerikanska soldater i Vietnam. Denna insats gick hand i hand med en kraftig uppbyggnad även av den sydvietnamesiska armén, men trots detta kunde man inte besegra FNL:s gerillaförband och de reguljära nordvietnamesiska styrkor som också opererade i söder. Detta visade sig tydligt vid Tet-offensiven i februari 1968, då nordsidan gick till våldsam offensiv och allvarligt skakade USA. Offensiven slogs så småningom tillbaka med stora förluster för FNL, men den visade att de optimistiska kalkyler om ett snabbt avgörande som den amerikanske befälhavaren William Westmoreland offentliggjort var helt orealistiska.

[redigera] Tonkinbuktsintermezzot

Tonkinbuktsintermezzot brukar ofta anges som det officiella startskottet för kriget. Den 4 augusti 1964 sägs ett antal nordvietnamesiska torpedbåtar helt oprovocerat ha angripit amerikanska krigsfartyg på internationellt vatten. Som en följd härav godkände kongressen den 7 augusti den så kallade Tonkinresolutionen, som gav presidenten fullmakt att vidta de åtgärder han fann nödvändiga. Med denna resolution bakom sig lät Johnson, med stöd från sina rådgivare, inleda bombningar av Nordvietnam och andra regelrätta krigshandlingar inom några månader.

Uppgifterna går isär om exakt vad som hände i Tonkin-bukten den natten. De flesta anser att incidenten var framprovocerad och avsiktligt överdriven, men ytterligare andra hävdar att det aldrig hänt överhuvudtaget. Det anses dock allmänt att Tonkinbuktsintermezzot endast var en förevändning för USA att eskalera sitt engagemang i Vietnam, något de redan i förväg bestämt sig för.

Nedan följer amerikanska flottans sentida version av samma händelse

I slutet av juli 1964 patrullerade den amerikanska jagaren USS Maddox längs med Nordvietnams kust i syfte att inhämta underrättelser för sydvietnamesiska kusträder. Den 2 augusti anfölls jagaren, som befann sig på internationellt vatten, av tre nordvietnamesiska torpedbåtar. USS Maddox lyckades med hjälp av flygunderstöd från hangarfartyget USS Ticonderoga slå tillbaka anfallet och slå ut en av torpedbåtarna.

USS Maddox fortsatte nu tillsammans med ytterligare en jagare, USS Turner Joy, sina patruller. Den 4 augusti sade man sig återigen vara under attack, men det har visat sig vara felaktigt.

Om man vill läsa en essä med utgångspunkt från det källmaterial som finns tillgängligt på Tonkinbuktsintermezzot kan man besöka National security archives. Det är historiker knutna till George Washington university som tagit fram hemligstämplat material och publicerat det.

[redigera] USA går in i kriget på allvar

USA bombar Viet Cong 1965.

Några dagar efter Tonkinincidenten började USA bomba Nordvietnam. Snart anlände fler och fler rådgivare och den 8 mars 1965 gick den amerikanska marinkåren i land vid den sydvietnamesiska staden Danang. Under 1965 sändes omkring 200 000 amerikanska soldater till Vietnam. I augusti skedde den första större drabbningen rum mellan den amerikanska marinkåren och FNL-gerillan. Efter det trappades striderna upp och USA sände alltfler soldater till Vietnam. I början av 1968 fanns det nära en halv miljon amerikanska soldater i Vietnam, förutom mer än 600 000 man i den sydvietnamesiska armén och tiotusentals soldater från Sydkorea, Thailand, Australien och Filippinerna.

Under dessa år bombade USA både södra och norra Vietnam med förödande eldkraft. Stora områden i Sydvietnam förklarades vara "fria eldzoner" vilket innebar att alla oidentifierade där betraktades som fiender även civila. Det har påståts att CIA under namnet "Operation Fenix" mördade sydvietnameser som misstänktes vara medlemmar av FNL. Och att över 20 000 personer dödades på detta sätt åren 1965–1968. Andra ska ha satts i fängelse där de misshandlades och torterades. Den amerikanske befälhavaren i Vietnam, Westmoreland, förklarade att han ansåg att segern nu var inom räckhåll.

Efter kriget hävdade Internationella Röda korset att 65 000–70 000 personer hade utsatts för folkrättsstridiga övergrepp av de amerikanska och sydvietnamesiska fångvaktarna. Vid krigets slut hade över 7 miljoner ton bomber fällts över Indokina – mer än dubbelt så mycket som under hela andra världskriget inräknat både Europa och Asien. Flygplanen fällde även aerosoler för att förstöra träd och annan grönska. Samma gift – 2,4,5,T – visade sig även orsaka födelseskador på nyfödda barn.

Hela tiden blev Saigon-regimen impopulärare bland Sydvietnams befolkning. FNL tog makten över landsbygden genom att dela ut land till bönderna och även genom att hota befolkningen. Nordvietnamesiska reguljära styrkor belägrar marinkårsbasen i Khe Sanh under 77 dagar. Basen låg långt ute i periferin, nära gränsen till Laos. NVA (Nordvietnams armé) samlade stora mängder trupp och besköt basen med intensiv artillerield, men hade egentligen inte för avsikt att inta Khe Sanh. Syftet var istället att distrahera amerikanerna inför Tet-offensiven.

[redigera] Têt-offensiven

Huvudartikel: Têt-offensiven

Under det vietnamesiska nyåret i februari 1968 inleddes Têt-offensiven. Ett FNL-kommando försökte storma den amerikanska ambassaden i Saigon. Têt-offensiven slogs tillbaka och FNL befann sig nu för första gången på mycket länge på defensiven till följd av de stora förluster det åsamkats. Totalt anses FNL ha förlorat 30.000 soldater.

Ställd inför militärens krav på ökade truppinsatser och de allt högre politiska kostnaderna, förklarade dock den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson att han var beredd att inleda fredssamtal och att han inte hade några planer på att ställa upp för omval – antikrigsoppositionen hade blivit honom för stark. Johnson kunde inte längre framträda offentligt utan att mötas av en antikrigsdemonstration. "LBJ, how many kids did you kill today", "LBJ, hur många barn dödade du idag", hördes i demonstrationer över hela USA. De amerikanska förlusterna började bli kännbara, över 40 000 man hade stupat fram till 1968.

Johnson efterträddes av Richard Nixon, Eisenhowers vicepresident, som under valkampanjen påstått sig ha en hemlig plan för att göra slut på kriget.

[redigera] Nixons plan

Helikoptrar, så kallade Gunships, spelade en viktig roll i den amerikanska militärens land- och luftoperationer

Planen visade sig innebära "vietnamisering" av kriget. Genom att ta hem de amerikanska styrkorna och istället låta Saigonregimen stå för krigandet skulle den starka antikrigsrörelsen desarmeras.

När den första antikrigsdemonstrationen hölls i Washington 1965 hade 20 000 slutit upp, i november 1969 demonstrerade en halv miljon människor mot kriget bara i Washington. Opinionsundersökningar började visa att en klar majoritet av USA:s befolkning ansåg att USA borde lämna Vietnam. När Nixon 1970 lät invadera Kambodja för att skära av FNL:s försörjningslinjer, möttes han av våldsamma protester. En rad universitet ockuperades av sina studenter som höll protestmöten och seminarier mot kriget. Antikrigsopinionen trängde till och med in i armén. Vägran att tjänstgöra i Vietnam blev allt vanligare, samtidigt som protester mot kriget började göra sig hörda även bland de amerikanska soldaterna i Vietnam. Tiotusentals inkallade valde att antingen vägra att inställa sig för tjänstgöring eller desertera.

Även president Nixon erkände i sina memoarer att han redan 1969 insåg att en militär upptrappning skulle innebära att den amerikanska allmänheten blev allt mer kritisk till kriget. Trots detta försökte han utvidga krigsinsatserna, och chansa med ett anfall mot nordvietnamesernas baser i Kambodja.

Vietnamdemonstration utanför Pentagon, USA.

[redigera] USA lämnar Vietnam

I början av 1973, efter åratal av förhalningar, gick USA till slut med på att underteckna ett vapenstilleståndsavtal. FNL hade segrat. Ett litet fattigt men beslutsamt bondefolk hade besegrat världens mäktigaste krigsmaskin i grunden. Men vapenstilleståndet bröt snart samman och kriget i Sydvietnam flammade upp på nytt. Den med amerikanska medel till tänderna beväpnade sydvietnamesiska regimen visade sig dock ha mycket låg stridsmoral. Lämnad på egen hand kollapsade den snabbare än vad till och med dess motståndare väntat sig.

Segern hade vunnits till ett fruktansvärt pris. Cirka en halv miljon vietnameser förlorade livet under det första Indokinakriget mot Frankrike, under det andra antas 2 till 3 miljoner vietnameser ha dött – och dessa siffror säger inget om de miljoner och åter miljoner av lemlästade och hemlösa. Förödelsen var fruktansvärd. Mer än 7 miljoner ton bomber hade fällts över landet, vilket var mer än dubbla den mängd som fällts under det andra världskriget. Mängder av byar i södra Vietnam hade också raserats och befolkningen tvingats att flytta i fåfänga försök att isolera FNL. Till detta kom effekterna av de enorma mängder av kemiska bekämpningsmedel som använts av USA för att avlöva djungelområden.

[redigera] Siffror

Enbart i Vietnamkriget (det vill säga exklusive Laos och Kambodja) rapporterades cirka 58 230 amerikaner som stupade och cirka 1 900 som saknade. Det högsta antalet amerikanska soldater i Vietnam vid en och samma tidpunkt var drygt 569 000. Detta gäller dock endast amerikansk militär personal, med fötterna rent fysiskt i Vietnam. Till detta kommer också omkring 1,2 miljoner soldater stationerade utanför Vietnam.

[redigera] Slag och operationer under Vietnamkriget

[redigera] Vilka deltog?

Land	Största truppstyrka	Antal döda
USA	543 400	58 256
Sydkorea	48 869	4 407
Thailand	11 568	350
Sydvietnam	1 048 000	257 625
Nordvietnam och FNL	300 000	924 048
Australien	7 672	520
Nya Zeeland	550	35
Taiwan	31	0
Spanien	13	0

Källa: Australiensiska staten

[redigera] Vietnamkriget speglat i kulturen

Vietnamkriget har varit ett kärt ämne inom kulturen. Det tycks alltid finnas en ny infallsvinkel, något nytt att försvara eller förkasta.

[redigera] Filmer och TV-serier som behandlar vietnamkriget

[redigera] Skönlitterära böcker som behandlar vietnamkriget

VietnamkrigetFörfattare: Paul Dowswell, Förlag: Gleerups
"About Face" av Lt.Col. David Hackworth
"A Bright Shining Lie" av Neil Sheehan
Dödligt ljus av Richard Currey
Krigets sorger skriven av Bao Ninh
Utan misskund av Tom Clancy

[redigera] Datorspel som behandlar vietnamkriget

[redigera] Fotnoter

^ Det var en sakta uppbyggnad inför det här kriget från 1954 och framåt, där olika parter gick med i kriget vid olika skeden; dock så valde Hanois Politbyrå att inte gå med i kriget i söder förän 1959