Tiggeri
Wikipedia
Tiggeri (Bettleri), en persons tillvägagående, som med ord eller åtbörder begär allmosa av någon, som inte har med socialtjänsten att skaffa eller inte står i sådant förhållande till den begärande, att på grund därav hjälp kan väntas.
[redigera] Rättshistoriskt
Tiggeri var i Sverige länge ett lagligen erkänt sätt för upptagande av fattigunderstöd. Det begränsades först därigenom, att man medgav det endast inom vissa områden och för personer, som erhållit s.k. tiggarpass. Genom tiggarstadgan av 21 oktober 1698 förbjöds det helt utanför hemsocknen; men först genom kunglig förordning 25 maj 1847 blev det lagligen avskaffat även inom hemsocknen och från denna tid var det således förbjudet.
Bettleriföreskrifter gavs sedermera i fattigvårdsförordningen av 9 juni 1871 och återfanns senare i övvergångsbestämmelserna till fattigvårdslagen av 14 juni 1918. Det tillkom såväl polismyndigheten som de kommunala myndigheterna att vidta åtgärder för att hindra och hämma tiggeri. För tillsynen över bettlare hade fattigvårdsstyrelserna (jfr socialnämnd) att anställa särskilda tillsyningsmän. Bettlade barn, som inte fyllt 16 år, eller befanns vara vanvårdadt, skulle vid behov anmälan göras till vederbörande barnavårdsnämnd; i annat fall förfors av fattigvårdsstyrelsen efter omständigheterna. Hade den, som var skyldig att ha vård om sådant barn, gett befallning om eller tillåtelse till bettlandet, skulle denne i sin tur behandlas som lösdrivare. Bettlare över 16 år, som inte var i den nödställda belägenhet, att han borde erhålla fattigvård, anhölls och behandlades som lösdrivare.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
