T-40
Wikipedia
 |
|
| T-40 | |
|---|---|
| Generella egenskaper | |
| Typ | amfibisk stridsvagn |
| Besättning | 2 (vagnchef, förare) |
| Längd | 4,11 m |
| Bredd | 2,33 m |
| Höjd | 1,95 m |
| Vikt | 5,9 ton |
| Tillverkare | Fabrik nr. 37 i Moskva |
| Skydd och beväpning | |
| Skydd | 7-14 mm bepansring |
| Primär beväpning | 12,7 mm DShK kulspruta |
| Sekundär beväpning | 7,62 mm DT kulspruta |
| Mobilitet | |
| Motor | GAZ-202 52 kW (70 hk) |
| Upphängning | torsionsstav |
| Hastighet på väg | 44 km/h |
| Hastighet i terräng | - |
| Hastighet i vatten | 6 km/h |
| Kraft/vikt | 12 hk/ton |
| Räckvidd | 450 km |
T-40 var en amfibisk spaningsstridsvagn som användes av Sovjetunionen under andra världskriget. Röda armén fäste stor vikt vid stridsvagnar med amfibiekapacitet, vilket framgår av att fler än 1 500 amfibiestridsvagnar producerades under 1930-talet. T-40 var tänkt att ersätta de föråldrade lätta amfibiestridsvagnarna T-37 och T-38. Designen var mycket framgångsrik, men efter krigsutbrottet valde man att i första hand framställa enklare modeller, vilket innebar att bara ett fåtal T-40 byggdes.
[redigera] Förändringar sedan tidigare versioner
T-40 var överlägsen föregångarna T-37 och T-38 på många sätt. Spiralfjädringen från T-38 ersattes med en modern torsionsstavupphängning med fyra par väghjul. Det vattentäta båtformade skrovet var helsvetsat, till skillnad från de nitade skrov som T-37 och T-38 använde. Det svetsade, koniska tornet gav bättre skydd, även om bepansringen fortfarande var mycket tunn. Beväpningen var en 12,7 mm DShK-kulspruta, en klar förbättring jämfört med T-38:ans 7,62 mm DT-kulspruta.
I vatten drevs stridsvagnen av en propeller i aktern. Propellern satt i en försänkning i chassit, och var därmed bättre skyddad än propellern på T-38. Vagnens flytkraft kom från det stora skrovet.
[redigera] Produktionsstart
T-40 togs i produktion strax innan krigsutbrottet och var tänkt att levereras till spaningsförband. När behovet av stridsvagnar i stora antal ökade konstruerades en bättre bepansrad variant som kallades T-40A. Den ökade tyngden gjorde att vagnen inte längre var amfibisk. Modellen utvecklades senare till T-60, och var enklare, billigare, bättre bepansrad än föregångaren, trots att den nya varianten kunde utföra i princip samma uppgifter. När kriget utvecklade sig avbröts produktionen av T-40, till förmån för T-60. Totalt producerades 222 T-40, jämfört med över 6000 T-60.
Den sista produktionsserien T-40 var utrustade med raketartillerisystemet BM-8-24 (Stalinorgel) i stället för kanontorn. Denna version användes som mobil avfyrningsramp för 24 rälsmonterade 82 mm raketer.
[redigera] Källor
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
| Sovjetiska pansarfordon under andra världskriget | |||||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Bandartilleri
Motorslädar
Experimentella och improviserade stridsfordon
Bepansrade traktorer
|
|||||||||||||||||||||||
| Lista över stridsvagnar | |||||||||||||||||||||||
| Andra världskrigets stridsvagnar | |
|---|---|
| De allierade | Axelmakterna |
| Frankrike - Storbritannien Sovjetunionen - USA |
Tyskland - Italien - Japan |
| Tidsaxel | |
| Första världskriget -- Mellankrigstiden -- Andra världskriget -- Kalla kriget -- Moderna stridsvagnar | |
