Stockholmsskolan
Wikipedia
Stockholmsskolan är en benämning på en krets nationalekonomer verksamma under 1930-talet och några årtionden fram. Gemensamt för dessa ekonomer var att de var influerade av John Maynard Keynes och Knut Wicksell, hade ett nära samarbete och utbytte idéer. Ideologiskt sett var det dock inte en enhetlig grupp då det fanns företrädare för de flesta ideologier, och så förekom en del konstruktiv kritik inom gruppen. Ledande namn var Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och Erik Lindahl, men till gruppen brukar även Dag Hammarskjöld, Alf Johansson, Erik Lundberg och Ingvar Svennilson räknas, fastän dessas insatser för eftervärlden varit av varierande intresse.
Namnet lanserdes av Bertil Ohlin i artikeln "Some notes on the Stockholm theory of savings and investment" i Economic Journal 1937. Detta skedde i direkt respons på att Keynes publicerat sin The general theory året innan, och hade till syfte att väcka världens uppmärksamhet på de svenska forskningsresultaten inom ämnet. Skolan lanserade bl.a. idén om framtidsförväntningarna och periodanalyser; analyser av förändringar var i fokus redan från början. Två av dess medlemmar, Myrdal och Ohlin, fick Nobelpris i ekonomi.
Till minnet av skolans femtioårsdag hölls en internationell konferens i Stockholm 1987. Föreläsningarna gavs av Lars Jonung ut i bokform, The Stockholm School of Economics revisited (Cambridge 1991).
(Källa:Sven-Erik Larsson, Bertil Ohlin, Sthlm 1998)
Stockholmsskolan är också benämning på den orgelbyggartradition som, med rötter från nordtyskland, skapades av Johan Niclas Cahman under början av 1700-talet
