Soldatnamn
Wikipedia
Soldatnamn var en form av, vanligen enstaviga, tillnamn som förr tilldelades indelta soldater inom den svenska krigsmakten.
Med det traditionella svenska bruket av patronymikon (son-namn) och ett ganska begränsat spektrum av förnamn fanns ett behov av särskiljande tillnamn. De äldsta soldatnamnen tillkom på 1500-talet, men bruket blev vanligt inom armén först i det yngre indelningsverket (från 1690-talet).
Det fanns två huvudsakliga typer av soldatnamn; dels enstaviga, ofta adjektiv som uttryckte en egenskap som det ansågs fördelaktigt för en soldat att ha (Rask, Villig, Frisk) eller substantiv med militär- (Dolk, Lantz, Sköld) eller naturanknytning (Björk, Ask, Berg); dels namn härledda ur namnet på den rote som soldaten var anställd av, till exempel Bönfält (från Bön), Fjällman (från Fjäll).
Soldatnamnet var vanligen förknippat med soldattorpet och följde med till efterträdaren. En avskedad soldat använde oftast inte längre namnet. Detta innebar också att även om den förste soldaten som fick ett soldatnamn efter en egenskap kanske hade denna, så var det ju långt ifrån säkert att efterträdaren också hade den.
Det är först i slutet av 1800-talet, då hela fenomenet med släktnamn så sakteliga börjar sprida sig över Sverige, som det börjar bli vanligt att soldatnamnen går i arv, en tendens som underlättas av indelningsverkets avveckling.
[redigera] Några exempel
Ask, Asker, Berg, Berggren, Bjugg, Bjur, Blank, Brännberg, Dolk, Dunder, Duva, Ekman, Fast, Ferm, Flink, Fors, Frimodig, From, Frösman, Fyr, Färdigh, Galin/Allard, Gladman, Granath, Gädda, Gälman, Hammar, Hjälm, Hjärt, Hormfält, Hurtig, Häll, Kil, Knall, Kornelius, Kraft, Kron, Kämpe, Lantz, Lilja, Lindgren, Malmström, Modig, Modin, Munter, Nöjd, Polack, Ramklo, Rask, Rehn, Rudin, Ryss, Räv, Sand, Skantz, Sköld, Snygg, Stadig, Stark, Stolt, Sträng, Tapper, Trofast, Vaksam, Villig.
