Slutare
Wikipedia
Slutaren är den del av kameran som under en välbestämd tid tillåter att ljus når den ljuskänsliga ytan som registrerar bilden. Den inställda slutartiden bestämmer hur länge slutaren är öppen och därmed hur mycket ljus som registreras. De allra enklaste digitalkamerorna har ingen egentlig slutare utan denna funktion utförs elektroniskt i bildsensorn.
Innehåll |
[redigera] Fokalplansslutare
Fokalplansslutaren sitter i fokalplanet där bilden projiceras, alltså precis framför filmen eller sensorn. Den brukar vara utförd som ridåslutare med två ridåer. Vid slutartider längre än c:a 1/100 sekund öppnar den ena ridån helt, varefter den andra stänger. Vid kortare tider följer ridåerna varandra och bildar en liten springa som sveper över bilden. På detta belyses varje punkt i bilden bara en bråkdel av den egentliga slutartiden. Ridåslutare kan därför åstadkomma mycket korta slutartider, 1/2000 sekund eller kortare.
De allra flesta moderna systemkameror har denna typ av slutare.
[redigera] Centralslutare
Centralslutaren sitter i objektivets centralplan och fungerar ungefär som en bländare. Den kan inte åstadkomma lika korta slutartider som ridåslutaren. Centralslutaren är vanlig i mellanformatskameror och storformatskameror, också i kompaktkameror.
[redigera] Slutarens relation till bländaren
Kameror har också en bländare som också kan användas för att reglera hur mycket ljus som når den ljuskänsliga ytan, men istället för att reglera hur lång tid ljus släpps igenom så reglerar bländaren storleken på den öppning där ljuset släpps igenom. Om man har för lång slutartid eller för svag bländare så blir bilden alldeles för ljus, ibland helt vit. En slutartid som är för kort, eller en bländare som är för kraftig, gör istället att bilden blir för mörk alternativt helt svart. På grund av detta så måste alltid slutarinställningen sättas i perspektiv till den bländarinställning man har.
[redigera] Långtidsexponering
En typisk slutartid ligger på en bråkdel av en sekund men ibland, speciellt inom konstnärligt foto, fotograferar man med extremt långa slutartider; exempelvis flera sekunder eller tom längre än så. Detta gör att alla rörliga föremål blir suddiga och utsmetande över bilden medan stationära föremål återges normalt. Ljusstarka objekt får dessutom mycket mera utrymme i bilden, så till den grad att när en bil kör förbi så syns egentligen bara lyktorna. Detta beror på att ljuset ifrån den stationära bakgrunden ligger på under en lägre tid för varje enskilt ställe.
