Sjönöt
Wikipedia
| Sjönöt | ||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 |
||||||||||||||||||
| Systematik | ||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||
| Vetenskapligt namn | ||||||||||||||||||
| Trapa natans Auktor : Linné, |
||||||||||||||||||
 Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen
|
Sjönöt (Trapa natans) är en vattenväxt av ganska säreget utseende och många underliga avvikelser i sin byggnad. Den fullväxta plantan är enårig och består av en lång stjälk, som står upprät i vattnet och når en längd av omkring en meter. I dess topp sitter bladen (och blommorna i en rosett, som hålles flytande genom bladskaftens blåslika uppsvällning; dessa flytblad har rutformig skiva av mer eller mindre brunröd anstrykning. Stjälken bär dessutom undervattensblad, av vilka de nedersta sitta motsatta och är små, jämnbreda och utan särskilt utbildad skiva, men de övre (som går näst före rosettbladen) sitta strödda och hava bladskivor, som allt mer närma sig de fullt utbildade bladens. Dessa undervattensblad faller emellertid av inom kort, och vid deras fästpunkter uppkommer de hårfint delade organ, som för sin likhet med undervattensbladen hos blåsörten och grodnaten förr antogos vara blad, men numera anses vara vattenrötter; de består av en uppåtriktad trådrot, som bär talrika fina grenar i tre till fem rader. Slutligen har stjälken även enkla, nedåtriktade trådrötter, som fäster den vid bottnen.
Inte mindre egendomlig är växtens groning. Frukten ligger på bottnen, då fröet gror, och först visar sig en lång, smal pålrot, som märkligt nog växer rakt uppåt, under det hjärtbladen och stjälkanlaget ligger kvar nere i fröet, så att hela groddplantan "står på huvudet". De två hjärtbladen visar det besynnerliga förhållandet, att de är mycket olika till form och storlek; det ena har ett skaft av en decimeters längd och en tjock, köttig, hjärtformig skiva av två centimeters längd; det andra är bara ett litet fjäll av 1/2 cm:s längd. Då stjälkknoppen mellan hjärtbladen börjar växa ut till stjälk, dör den uppåtriktade pålroten, och i stället får stjälken de två slagen sidorötter, som nyss omtalats.
Blomman innehåller liksom hos Circæa fyra bladkretsar, men var och en av dessa har fyra blad. Frukten blir vid mognaden enfröig och är en stenfrukt, vars yttre mjuka lager (som delvis uppkommit av blomaxeln) snart går förlorat, så att fruktväggens fyra starka hornlika tornar blir fria. Dessa tornar är bildade av de tillväxande och hårdnande foderbladen och sluta med en smal, hullingbärande spets.
Denna egendomligt gestaltade växt är av ytterligare intresse genom sin historia. I Skandinavien upptäcktes den år 1871 i sjön Immeln i nordöstra Skåne. Av äldre botanister omtalas den redan på 1700-talet från flera östsmåländska sjöar (möjligen inplanterad). Uppgiften Hökesjö i Lemnhult i Jönköpings län (Linnés Flora Suecica 1745) torde vara oriktig, beroende på en namnförväxling. Senare har man emellertid på många andra ställen funnit dess frukter (eller rättare fruktstenarna), de s.k. sjönötterna (även kallade vattennötter). Dylika subfossila frukter är nu kända från sjöar och mossar i Skåne, Blekinge, östra Småland, Väster- och Östergötland, Södermanland, Närke, Västmanland och Uppland samt södra Finland och i Danmark både på Jutland och öarna. På kontinenten förekommer sjönöten flerestädes levande i Ungern, södra Schweiz, södra Frankrike, Spanien, Italien, Balkanhalvön, samt sällsynt i Belgien och Preussen. I Danmark finnes den inte numera levande. Den i sjön Immeln funna formen är nu tvivelsutan antingen utdöd eller utrotad, emedan den inte visat sig där sedan hösten 1913. Den vanligaste formen i södra och mellersta Europa är varieteten coronata Nathorst, så kallad därav att hålet i fruktens topp omgives av en hög, knöligt ojämn kant, som bildar en kronlik upphöjning. Den skånska formen är däremot var. conocarpa F. Aresch.; den har fruktens övre hälft kupolformigt svrundad med endast några korta hår eller borst i spetsen. Bland de svenska subfossila frukterna träffas både coronata och conocarpa.
Orsaken till denna arts utdöende i Skandinavien bör främst sökas i dess oförmåga att fördraga det nutida klimatet, särskilt vattnets låga temperatur under sommar och höst, varigenom frukten kan hindras att mogna. Artens tillvaro på vår jord är av hög ålder, ty den är känd sedan tertiärtiden, och det är därför möjligt, att även andra orsaker än de klimatiska ska sätta en gräns för dess existens, som det skett med så många andra växt- och djurarter från förflutna perioder. Även i sydligare delar av Europa synes sjönöten hava svårt att motstå en mängd ogynnsamma yttre förhållanden i nutiden, i synnerhet fisket, vilket blir så mycket mer ödeläggande för densamma, som den bär mycket få frukter och är enårig. Därtill kommer, att den mogna frukten är tyngre än vattnet och därför sjunker till bottnen vid sitt avfallande; och ofta förstöres fruktköttet redan under den första vintern, så att fruktstenen blir svart och kal och hålles förankrad genom de långa hornen och deras hullingar. Arten har sålunda inte stora möjligheter att sprida sig, utom möjligen genom dykande djur (hos oss måhända i forna tider genom bävern). Även i Sverige kan denna arts undergång delvis tillskrivas användningen av vissa fiskredskap (till exempel "dämpenoten" i de småländska sjöarna). I södra Europa är dessutom frukterna mycket eftersökta av folket, ty de användas till radband, halskedjor o. dyl., och det stärkelserika fröet, som är av en hasselnöts storlek, äts på många ställen, färskt eller rostat. I de schweiziska pålbyggnaderna har man funnit Trapa-frukter samlade i stora förråd. Förr i tiden såldes de allmänt i de europeiska apoteken och växten hölls därför odlad, även i södra Sverige, men den är nu längesedan utesluten som läkemedel, vartill den var lika onyttig som den är oskadlig.
Wikimedia Commons har media som rör Sjönöt
