Sarah Bernhardt

Wikipedia

Sarah Bernhardt

Sarah Bernhardt (eg. Henriette-Rosine van Hard), född 23 oktober 1844 Paris, Frankrike, död 26 mars 1923 Paris, Frankrike, fransk skådespelerska.

Hon föddes utom äktenskapet. Hennes mor, Judith, var holländska av judisk börd och ansågs vara den vackraste kvinnan i Paris och en av stadens högst betalda kurtisaner, vars älskare alla tillhörde samhällets toppar. Hennes far lär ha varit en ung student, Edouard Bernard, av fin familj. Strax efter födelsen skickades hon till en fosterfamilj på landet och fick sedan studera vid en klosterskola i Versailles.

Som femtonåring fick hon bo hos sin mor för första gången. Sarah drabbades av ständiga temperamentsutbrott och hennes mor beklagade sig då för sin senaste älskare, hertigen av Morny (halvbror till Napoleon III), som förslog att flickan kanske skulle söka sig in vid teatern. Hertigen ordnade en elevplats på Konservatoriet för dramatisk konst, där hon studerade i två år, och sedan ordnade hertigen även så att hon kom in vid Comédie-Française.

Hon gjorde ingen större lycka som skådespelerska, men tack vare sitt utseende fick hon däremot en rad beundrare, bland dem en belgisk prins, Henri de Ligne. Han blev far till hennes första och enda barn, en son som föddes då Sarah var 20 år gammal. Prinsen var en ädel man och friade till Sarah, något som gjorde hans släktingar så upprörda, att de vid ett tillfälle då prinsen var bortrest, skickade en delegation till Paris som "köpte ut" henne.

Sarah lyckades sedan få engagemang på Odéon och det var där som hon fick sitt stora genombrott - i rollen som en ung gosse! Därefter upplevde hon endast framgångar - hon återkom till Comédie-Française, där hon spelade alla de klassiska stora rollerna. Hon var framför allt en tragedienne, i roller såsom Cordelia i Shakespeares Kung Lear, hon spelade manliga roller såsom Hamlet och Napoleons son i Edmond Rostands L'Aiglon. Kritikerna var hänförda - de berömde hennes röst, hennes perfekta diktation, hennes ädla sätt att röra sig på och inte minst hennes magiska utstrålning.

Sarah tjänade otroligt mycket pengar och lät bygga sig ett eget palats på Boulevard Périere i Paris, som hon inredde med tunga draperier, dyrbara persiska mattor, divaner och en trädgård med exotiska träd, växter och djur. För sina turnéer skaffade hon sig en privat järnvägsvagn, även den inredd med djurfällar, äkta mattor och divaner.

Privat var hon en mycket energisk kvinna, som målade tavlor och skulpterade, spelade tennis och kopplade av med pistolskytte och boxning. Däremot var hon inte ett dugg språkintresserad och varthelst hon turnerade i världen - USA, Australien eller England - framträdde hon endast på franska. Publiken fascinerades, även om den inte förstod ett enda ord hon sade! Hennes första internationella framträdande var i London, hösten 1880 for hon till New York och sedan begav hon sig ut på en tre år lång världsturné.

I S:t Petersburg träffade hon en grekisk diplomat, Damala, som hon gifte sig med. Denne avled efter endast en kort tids äktenskap på grund av sitt opiummissbruk.

Hennes "förhållande" till filmen var en slags kärlek/hat-affär. Hon gjorde filmdebut 1900 i Le Duel d'Hamlet och förklarade efter inspelningen att hon hatade detta medium; likväl spelade hon in ytterligare en film, La Tosca 1908. Det sägs att när hon såg resultatet, vred hon sig av fasa och skräck, och krävde att alla kopior av filmen skulle förstöras. Hon medverkade sedan i ytterligare några filmer under 1910-talet.

Hon fortsatte dock sin karriär på scen - bland annat spelade hon som 70-åring huvudrollen som den blott 15-åriga Jeanne d'Arc!

När hon var 71 år gammal drabbades hon av svåra smärtor i sitt ena ben, som hon skadat när hon ramlat ner från en balustrad; benet hade gipsats men ville aldrig läka ordentligt. Till sist angreps benet av kallbrand och läkarna tvingades amputera det. Hon klarade operationen med glans och fortsatte sin skådespelarkarriär haltandes på träben alternativt bärandes omkring i en specialbeställd handgjord bärstol.

1923 spelade hon in sin sista film, La Voyante - filmen spelades in i hennes hus, som mer eller mindre gjordes om till en filmstudio. Hennes hälsa blev allt svagare under inspelningen, och hon beställde en likkista i rosenträ, klädd med vitt siden, som stod på hedersplatsen i hennes hem. Hon provlåg den ofta, då hon draperade sig med vackra blommor, och sov till och med i den då och då.

När hon avled, nästan 79 år gammal, fördes hon genom Paris till Père-Lachaisekyrkogården, och gatorna kantades av hundratusentals gråtande människor som kastade blommor på kistan.