Ryggåsstuga
Wikipedia
Ryggåsstuga, är ett envåningshus utan innertak och är den i Norden under äldre tider vanliga formen av bostadshus för allmogen.
I sin enklaste form har ryggåsstugan bibehållit sig i de i Dalarna och Norrland förekommande eldhusen eller störhusen i fäbodvallarna. Ryggåsstugans tak vilar upptill på ryggåsen, som sträcker sig mellan gavelrösten, nedtill på långväggarnas översta stockvarv, de så kallade väggbanden. Vartdera takfallet bärs upp av en sidoås, av sparrar eller av båda tillsammans. Takets branthet varierar betydligt. I högtidslag pryddes det, liksom väggarna, ibland med målade bonader.
En annan benämning på ryggåsstuga är högstuga, syftande på den höga, ända till ryggåsen öppna formen. Även kroppåsstuga (i Dalarna) samt bålastuga (i Halland) och sparrstuga förekommer. En kvarleva av det gamla eldhusets takhål, lyre eller ljore, varigenom en svag dager trängde in, finner vi i den sydsvenska ryggåsstugans visserligen med glas försedda takfönster och i den härjedalska stugans ljara, som tillslöts med en lös trälucka. På 1600-talet började de egentliga ryggåsstugorna försvinna alltmer. Det blev då brukligt att förse rummet med ett undertak eller innertak, till en början av bruten, sedan av platt form. Emellertid har ryggåsstugan i enstaka fall behållit sig till senare tid. På Skansen finns sådana stugor från flera landskap. Man kan i dessa i studera dessa bostäders utveckling i olika varianter.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
