Regalskeppet Vasa

Wikipedia

Regalskeppet Vasa

Vasa, Wasa, Wasan, Wasen, svenskt örlogsskepp (regalskepp) som kantrade och sjönk i Stockholms hamn på sin jungfruresa den 10 augusti 1628. Skeppet bärgades den 24 april 1961.

Innehåll

1 Historia
2 Förlisningen
3 Varför sjönk hon?
4 Skulpturer
5 Bärgningen
6 Kuriosa
7 Se även
8 Extern länk
9 Källor

[redigera] Historia

En bit in på 1620-talet hade Gustav II Adolf varit kung i drygt 10 år. Flottan var i dålig kondition och Sverige var fullt upptaget med ett krig med Polen och följde samtidigt oroligt utvecklingen av Trettioåriga kriget nere i Tyskland. Kriget hade pågått sedan 1618, och ur protestantiskt perspektiv gick kriget inget vidare. Kungens dåvarande och kommande intentioner krävde stark kontroll över Östersjön.

1625 beställde kungen fyra fartyg, två större och två mindre. Vasa, "Vasen", skulle bli ett av de stora, meningen var att hon skulle bli det praktfullaste och kraftigaste skeppet som fanns. Namnet kommer ur symbolen för Vasa-ätten, som är en sädeskärve (=vase). Det andra stora skeppet skulle få namnet Tre kronor. Under året fälldes 1000 ekar bara för Vasa. Timmermännen gick runt i Sörmland med mallar för olika detaljer och valde ut träden. Träden forslades till Skeppsgården (nuvarande Blasieholmen som då bestod av två öar). Skeppet började byggas i januari 1626.

Skeppsbyggmästare var holländaren Henrik Hybertsson. På denna tid saknades ritningar i nutida bemärkelse, istället användes "bestick", bestämda proportioner som ansågs ge ett skepp goda egenskaper. Besticken som användes vid Vasas byggande var anpassade efter ett kanondäck, men kungen hade beordrat två, vilket förstås skulle skapa en skräckinjagande krigsmaskin om allt hade fungerat.

Fartyget skulle bära 64 kanoner, varav 48 s.k. 24-pundare (tunga pjäser) för de två kanondäcken. I mått mätt byggdes ett för dåtiden mycket imponerande fartyg som var 69 m långt (61 m inkl. galjon), 12 m brett och drygt 52 meter högt i stormasten. Hon skulle bära 145 matroser och annat sjöfolk samt 300 soldater, totalt ca 450 man. 1300 m² segel skulle bära henne framåt. Akterspegelns höjd från vattnet var 20 m, och är än idag en imponerande syn vid ett besök på Vasamuseet.

Fartyget sjösattes och låg klart nedanför slottet Tre Kronor 1628. Flottans chef, viceamiral Klas Fleming, lät nu utrusta fartyget och utföra ett antal prov. Ett av proven gick ut på att testa fartygets stabilitet. 30 man ur besättningen sprang från ena sidan till den andra tre gånger men fartyget krängde så mycket att Klas Fleming valde avbryta försöket.

[redigera] Förlisningen

Trots det avbrutna stabilitetstestet lättar Vasa ankar den 10 augusti 1628 för att segla ut från Stockholm. Fyra segel sätts och skeppet skjuter salut, dubbel svensk lösen med två skott. Vinden är svag, Vasa glider långsamt längs Skeppsbron och sen sakta ut längs södra bergen på Södermalm. En del källor uppger att hon kränger illa redan från start trots den svaga vinden. En bris tar tag i henne i höjd med Tegelviken och katastrofen blir ett faktum. Nedre kanonportarna är öppna och vattnet flödar in och Vasa kantrar med man och allt. Vasa sjunker utanför Beckholmen på Djurgården. Vasas färd har varat blott 20 minuter och i sträcka mätt, ca 1300 meter. Trots närheten till land omkommer minst 25 personer vid olyckan. Två kvinnor dog vid Vasas förlisning den yngsta var ca 16-18 år den andra kvinnan var runt 25 år. Andra källor anger upp till 50 döda. Ett 20-tal skelett har hittats.

Djupet där Vasa sjönk var blott 30 meter, och masterna stack därför upp länge och högt vid haveriplatsen. Stormasten ska ha brutit ytan ända till Karl XII:s tid, alltså en bit in på 1700-talet. Under lång tid sägs fartyget också ha synts glittra nere på botten p.g.a. de förgyllda skulpturerna. Då hon sjönk beräknas runt 200 personer ha befunnit sig ombord. Det var på väg till Älvsnabben i Stockholms södra skärgård för att ta ombord 300 soldater. Vasa skulle sedan ha gått mot Danzig tillsammans med en eskader för att blockera en flodmynning i det polska kriget.

Bärgningsförsök inleddes tidigt. Kanoner var det mest värdefulla, och i mitten av 1600-talet bärgades 61 av fartygets 64 kanoner med hjälp av dykarklockor. I eftermälet letades syndabock, men sådan var svår att finna ty Kungen själv var den som hade godkänt Vasas mått. Flera ställdes inför rätta men ingen befanns skyldig till katastrofen. Sakta skulle Vasa från nu falla i glömska. Glömskan varade i 333 år.

[redigera] Varför sjönk hon?

Åsikterna går fortfarande isär om vad som utlöste katastrofen och vem som kan betecknas som skyldig. Däremot anses det helt klart att Vasa inte var en beprövad konstruktion. Hon hade fått ett kanondäck extra och därmed låg hennes vikt högre än hennes tidigare förebilder och barlast och kanondäckens höjd var inte anpassade efter det. Hade nedre kanonportarna varit stängda kanske katastrofen kunnat undvikas. Fartyget hade då byggs om och vi hade antagligen idag aldrig hört talas om henne. En annan skeppsbyggare än Hybertsson hade möjligen kunnat förutse problemen och ökat barlasten/gjort henne högre och på samma sätt undgått katastrofen. Dessutom dog Hybertsson ett år före jungfruseglatsen och hans bror med kompanjonen Arendt de Groot tog över bygget. Gustav II Adolf, Klas Fleming och Hybertsson var nog var och en på sitt sätt inblandade, men slapp alla stå som syndabock. Förhörsledarna konstaterade att Vasa antagligen var välbyggt, men fel proportionerat. Efter Vasa byggdes utmärkta skepp med både två och tre kanondäck, så om inte annat lärde man sig något. Och framför allt, om kungen och skeppsbyggarna hade valt att bygga sånt som var välbeprövat, hade vi inte fått den fantastiska inblick i dåtiden krigsmaskiner och skeppsbyggnadskonst som vi idag har.

Om nu kungen kan anses ytterst ansvarig kan man försvara honom. Gustav II Adolf var en nydanare inom krigskonsten på land. Och sjöstriden hade under denna tid övergått från att ha bestått av att fiendeskepp närmade sig och sköt några skott, och sen snabbt övergick i närstrid – därav de 300 tänkta soldaterna som skulle skjuta vilt inpå besättningen på fiendens fartyg. 1650 skulle den s.k. linjeskeppstaktiken helt ta över. Den bestod av att de två fiendeflottorna formerade sig på linjer och sköt på avstånd på varandra. Vasa är ett uppenbart skepp "mittemellan" dessa två taktiker; hennes 20 m höga akterdäck lämpar sig väl för att låta soldater skjuta nedåt på lägre fartyg, samtidigt som hennes två kanondäck skulle gjort henne effektiv i linjestrid.

[redigera] Skulpturer

Vasas rikt dekorerade akter

När Vasa hittades förstod man från källarona att det rörde sig om ett för dåtiden stort fartyg. Men eftersom Sverige ansågs så fattigt vid denna tid trodde man att man skulle få upp en torftig skapelse, sprungen ur krigets nöd och barskrapat från all lyx och prålighet. Vad man fann var det motsatta. Vasa var extremt rikt utsmyckad med runt 700 snidade figurer, ett myller av romerska krigare, lejon, sjöjungfrur, förvridna gestalter och grekiska gudaväsen. Figurerna snidades i renässans- och tidig barockstil. Skulpturerna skulle förhärliga kungen och Sverige och håna Polen och Sveriges övriga fiender. Inspiration hämtades från bibeln (och främst då gamla testamentet), grekiska och romerska sagor samt ur en förhärligad svensk historia och kungalängd.

Länge undrade man över fartygets färgsättning. Senare års undersökningar har visat att Vasas skulpturer var målade i starka färger, och att skeppet måste ha varit en färgsprakande syn under sin kortlivade första och enda seglats.

[redigera] Bärgningen

Efter enträget forskande och letande fann Anders Franzén Vasa 25 augusti 1956. Neptunbolagets dykare börjar spola tunnlar under fartyget 1957. 1958 hittas en första kanon. 1961 bärgas Vasa – 333 år efter förlisningen. Idag är Vasa det absolut bäst bevarade exemplet på dåtidens skeppsbyggnadskonst och marina krigföring.

Runt om i Europa har många praktfulla fartyg förlist, men ett huvudskäl till Vasas unika skick är att hon sjönk i förhållandevis sött vatten. Där saknas skeppsmasken och därför har trädetaljer bevarats i ett jämförelsevis enastående skick. Vasa byggdes och hölls ihop av en kombination av järnbultar och trädymlingar (stora träpluggar). Allt järn var förstås bortrostat, men trädymlingarna gjorde att hon i huvudsak kunde lyftas upp i ett stycke. Just det praktfulla akterkastellet hade hållts upp med järnbultar, och eftersom dessa rostade sönder på i sammanhanget rätt kort tid är detta skulpturala mästerverk mycket välbevarat eftersom det hamnade på botten och ganska snabbt begravdes i dyn.

Vasa fördes 1961 till en första provisorisk plats, Vasavarvet, på Djurgården där hon konserverades med fukt och impregnering med PEG, Polyetylenglykol, i olika molekylstorlekar. 1979 avslutas plastbesprutningen av skeppet. 1990 stod det nya Vasamuseet klart, där hon nu förevisas. Efterhand har fler och fler delar av riggen m.m. monterats.

Aktuella konserveringsproblem:

Svavelsyrabildning p.g.a. hög luftfuktighet.
Svavel som inlagrats i skeppets virke på grund av vattenföroreningar på vrakplatsen reagerar med järn från bultar som katalysator
Punktvis försvagning av skeppsskrovet. Bekämpas med kemisk neutralisering och förstärkt klimatanläggning.

[redigera] Kuriosa

Erfarna guider på Vasamuseet kan berätta en rolig anekdot om hur den äldre svenska hundralappen, där Vasa-skeppet fanns med, kom till. Lejonet mitt på sedeln saknar tunga, vilket den verkliga skulpturen inte gör. Anders Franzén kom rusande till tryckeriet där sedlarna tillverkades, med andan i halsen, och viftade med tungan, som alltså missats då galjonslejonet avbildades för sedeln. I det läget var det dock redan för sent: gravyren för sedeln var tillverkad och tryckningen hade startat. Denna historia brukade Anders Franzén berätta då han ännu deltog i utbildningen av guider på Vasamuseet.