Ravachol
Wikipedia
François Koeningstein, känd som Ravachol, född 14 oktober 1859, död 11 juli 1892, var en fransk attentatsman och anarkist, sällsynt konsekvent enligt en egen benhård logik. Han hade en fattig uppväxt med ett övermått av kriminalitet och orättvisor omkring sig.
Anarkistkongressen 1881 hade manat till ”handlingens propaganda” i det förbittrade klasskrig som då rådde, och en lång rad franska attentat kom att utföras under 1890-talet och fram till Första världskriget; kungar och presidenter föll som käglor. Men det gjorde också deras banemän. Ravachol menade att egendom var omoraliskt och att de kriminella handlingar han utförde, som rån och urkundsförfalskning, var avsedda att främja Saken. Han blev allmänt känd genom rånmordet på den förmögne eremiten Jacques Brunel, och Ravachol använde de 15 000 franc han stulit till att hjälpa kamraternas nödställda familjer.
Han lyckades ständigt slinka ur polisens nät och systematiskt attackera bostäderna där de domare och åklagare befann sig som hade utverkat dödsdomar mot hans kamrater. Ravachol fängslades till sist, dömdes utan att ha fått yttra sig, men hann ropa "Vive l'anarchie!" och avrättades 1892. Han besteg giljotinen för full hals sjungande en våldsamt antiklerikal visa han själv skrivit och tonsatt. Bödeln som mötte honom gick under öknamnet ”Doktor Deibler”, och så blev Ravachol ”Doktor Deiblers patient”. Sådana var känslorna i Paris vid denna tid.
Innehåll |
[redigera] Ravachol: Mina Principer.
När Ravachol satt fängslad 1892 dikterade han detta dokument, Mina Principer, för polisen. Det förblev opublicerat tills historikern Jean Maitron upptäckte det i Paris-polisens arkiv 1964.
”Efter att ha försett sig med kvällsvarden, talade den ovannämnde till oss på följande sätt. ”Mina herrar, det är min vana att bedriva propaganda var jag än befinner mig. Vet ni vad anarkism är?” Vi svarade ”Nej” på denna fråga. ”Det förvånar mig inte”, replikerade han. ” Den arbetande klassen, som liksom ni själva tvingas att arbeta för sitt bröd, har inte tid att ägna sig åt att läsa de pamfletter man ger dem. Det är likadant för er".
[redigera] Anarkism är egendomens avskaffande
"Anarkism är egendomens avskaffande. För närvarande finns det mycket som är utan nytta, många arbeten också, som bokföring, exempelvis. Med anarkismen finns inget behov av pengar längre, inget mer behov av bokföring eller andra yrken som uppstått därur.
Alltför många medborgare får svälta och lida just nu samtidigt som andra står upp till fotknölarna i sin rikedom och simmar i sitt överflöd. Denna situation är ohållbar. Vi borde alla få nytta av deras tillgångar, eller rättare, liksom dessa borde vi alla få del av allt som är nödvändigt och allt vi kan behöva. I det nuvarande samhället går detta mål inte att uppnå. Ingenting, och därför inte heller inkomstskatt, kan ändra på det förhållandet. Ändå tror många arbetare att om vi bara gjorde på det sättet, så skulle allt förändras. Det är ett misstag att tänka så.
Om vi beskattar godsägaren, höjer han sina räntor och arrangerar på så vis att de som lider skall krävas på mer. I vilket fall som helst kan ingen lag påverka godsägarna för de är herrar på sina gods och vi kan inte hindra dem från att göra vad de vill med dem. Vad skall då göras? Avskaffa egendomen och avskaffa samtidigt de som tar allt. Om detta blir gjort, måste vi också avskaffa pengar, för att förhindra varje tanke på ackumulation, vilken skulle tvinga oss att gå tillbaka till den nuvarande regimen.
Det är i själva verket pengarna som är upphovet till all oenighet, allt hat, alla ambitioner, de är, i ett ord, egendomens skapare. Denna metall är sannerligen ingenting, har ingenting utom ett överenskommet pris, uppkommit genom dess sällsynthet. Om vi inte längre var tvungna att ge något i utbyte för det vi måste ha för att överleva, så skulle guldet förlora sitt värde och ingen längre söka efter det.De skulle heller inte kunna berika sig eftersom inget de kunde tillägna och hopsamla åt sig kunde tjäna syftet att ge dom ett bättre liv än andras. Det skulle inte längre finnas något behov av lagar, inget behov av härskare och herrar.
Vad gäller religioner skulle de bli överflödiga, eftersom deras moraliska inflytande inte längre skulle ha något existensberättigande. Vi bör alltså hålla fast vid livet, men när jag säger livet så menar jag också livet. Vilket inte betyder att slava hela dagen för att göra cheferna feta eller att själv dö av hunger för att skapa välstånd åt andra.
[redigera] Härskare är onödiga
Härskare är onödiga, dessa människor vars lättja upprätthålls med vårt arbete; var och en bör själv göra sig nyttig för samhället, med vilket jag menar arbete enligt hans förmåga och behov. På detta sätt skulle en bli bagare, en annan lärare etc.
Följer man denna princip kunde arbetstiden förkortas, och var och en av oss skulle bara behöva arbeta en eller två timmar om dagen. Människan kan inte klara sig utan aktivitet av någon sort och skulle självmant finna sysslor som var stimulerande; det skulle inte bli några lata drönare kvar, och om så ändå vore fallet skulle de vara så få att resten utan vidare kunde tolerera dem utan klagomål och lämna dem i fred.
Som inga lagar fanns längre, skulle äktenskapsinstitutionen upplösas. Vi skulle förena oss efter lämplighet, och familjen skulle grundas på en fars och en mors kärlek till sina barn. Exempelvis, om en kvinna inte längre älskade den hon valt till kompanjon, kunde hon skilja sig och bilda en ny gemenskap. Med ett ord, total frihet att leva med dem vi älskar. Om det i detta fall också fanns barn, kunde samhället fostra dem, det vill säga att de som älskar dem kommer att ta hand om dem.
Med denna fria förening kommer prostitutionen inte längre att finnas kvar. Veneriska sjukdomar skulle försvinna eftersom de uppkommer genom könens missbrukande, övergrepp som kvinnor måste utstå eftersom samhällets nuvarande tillstånd tvingar dem att försörja sig på detta sätt – är inte pengar till varje pris nödvändiga för överlevnaden, oavsett hur de förtjänas?
[redigera] Hela Universum skall bli en enda union
Med mina principer, som tiden inte tillåter mig att utveckla i detalj, kommer armén inte att behövas, eftersom det inte kommer att finnas några distinkta nationer, den privata egendomen är avskaffad och alla nationer skulle förenas i en enda union som skulle vara -– Universum.
Inget mera krig, inga mer konflikter, ingen svartsjuka, ingen stöld, inget mera mördande, inga domstolar, inga poliser, ingen byråkrati.
Anarkisterna har ännu inte i detaljer preciserat sin konstitution, endast milstenarna har lagts ut. Idag är anarkisterna tillräckligt många för att välta det nuvarande tillståndet över ända, och om detta ännu inte inträffat är det för att vi måste slutföra instruktionerna till våra efterträdare, ingjuta mod, hopp och beslutsamhet att bidraga till förverkligandet av detta projekt. Allt som behövs för detta är ett ryck framåt, att några gör sig beredda, och revolutionen kommer att äga rum".
De dramatiska händelser där han själv varit inblandad kommenterar Ravachol sålunda:
"Den som spränger hus i luften har som mål att undanröja alla som i sin sociala ställning eller genom sina handlingar bekämpar anarkismen. Om det var tillåtet att öppet och offentligt attackera dessa människor utan risk för polisens inblandning /…/ skulle vi inte behöva spränga deras hem med explosiva varor, som skulle kunna skada de förtryckta klasser som arbetar i deras hem på samma gång som dem själva".
[redigera] Det revolutionära våldets problem
Det har ibland sagts att Ravachol och hans kamrater – i synnerhet Emil Henri och den farliga Bonnot-ligan – skadat anarkismens anseende. Detta är både rätt och fel. För borgarklassen erbjöd Ravachol för all framtid ett ansikte åt det som man fruktade mest, och den ännu på sina håll populära vulgärföreställningen om en anarkist skapades på deras tidningsredaktioner under denna tid. Ravachol själv och hans krets ansåg tydligen att de gjorde vad situationen krävde. Och situationen för en arbetare eller arbetslös i sekelskiftets Paris var vidrig i alla bemärkelser. Detta var långt innan socialförsäkringar infördes. Den som hade familj och förlorade sitt arbete fick svälta tills dess han skaffat ett nytt; annars svalt han helt enkelt ihjäl med familj och allt. Man kan notera att samma samhällsklass som fördömde individuella våldsdåd i nästa ögonblick och utan en sekunds tvekan skickade 60 000 arbetare om dagen i döden i Första Världskrigets gyttjefyllda skyttegravar. Däremot misslyckades individualanarkisterna med sin mobiliseringskampanj, och de individuella attentaten blev därmed en parantes i anarkismens historia. Våld är nu en gång, även när det är oundvikligt och i självförsvar, en auktoritär handling, och därför i princip oförenligt med de anarkistiska idealen. Rörelsen kom i fortsättningen att också se befolkningsmajoritetens stöd och tålmodig fredlig verksamhet som en absolut förutsättning för den sociala revolutionens framtida seger.
[redigera] Litteratur
- Longoni, J.C.: Four Patients of Dr. Deibler. A Study in Anarchy. L&W, London 1970.
- Maitron, Jean : Ravachol et les Anarchistes. Julliard, Paris 1964.
[redigera] Anmärkning
En del material till denna artikel är hämtat från engelska och franska Wikipedia. Ravachol: Mina Principer.I: Un saint nous est né, utgiven av Philippe Oriol, L'équipement de la pensée, Paris, 1992.Till engelska av Mitch Abidor, här till svenska av Staffan Jacobson 2006.
