Ramlösa brunn
Wikipedia
Ramlösa brunn, hälsobrunn belägen i Ramlösa i sydöstra Helsingborg, invigd 1707 på Karl XII:s 25-årsdag. Den traditionella källan från 1707 finns fortfarande kvar, medan det vatten som nu tappas som Ramlösavatten kommer från en yngre källa med mer mineralrikt vatten, som påträffades i slutet av 1890-talet.
Innehåll |
[redigera] Historia
Ryktena om de järnhältiga källorna i Ramlösa och deras botgörande effekt hade funnits under en längre tid. Under det skånska kriget ska Karl IX:s soldater ha nyttjat vattnet för att återhämta sig, eftersom svenskarnas högkvarter i slutet av kriget, 1679, var beläget i Västra Ramlösa. Guvernementsläkaren och medicinprofessorn vid Lunds universitet, Johan Jacob Döbelius, uppmärksammade i början av 1700-talet brunnsvattnet i Ramlösa. Trots att han från bygdens invånare blivit varnad om rövare i den skog källan låg, undersökte han vattnet flera gånger: 1701, 1705 och 1706. Vattnet hade samma sammansättning som vattnet i flera av Sveriges surbrunnar: järn i form av kolsyrad järnoxidul. Efter detta skrev Döbelius om hur vattnets botgörande effekt motverkade flera åkommor:
— ,.
— ,.
Döbelius vände sig till den dåvarande guvernören i Skåne, Magnus Stenbock, som gav tillåtelse, och hjälp, att röja omkring brunnen och den 17 juni 1707, på Karl XII:s 25-årsdag, invigdes brunnen. Ett tusental människor hade samlats vid källan för att dricka dess vatten, men då Döbelius påpekade att man var tvungen att stanna vid brunnen under längre tid reducerades antalet patienter till ett 40-tal. 1708 utgav Döbelius boken Beskrivning om Ramlösa hälso- och surbrunnens uppfinnande, dess belägenhet, natur, verkan och rätta bruk där han berättar om patienter där vattnet haft verkan. Året efter invigningen återkom flera patienter och och ryktet om brunnen spreds, särskilt bland den mer förnäma societeten, mycket tack vare Döbelius dubbla roll som framstående läkare och affärsman. Brunnen utvecklades till en klinik och sjukhus dit många sjukliga människor sökte sig för att dricka brunn. Behandlingen gick troligen ut på att man varje morgeon drack 15 till 17 glas av Ramlösavattnet för att skölja rent kroppen. Till det utvecklades ett livligt nöjesliv där människor från flera olika samhällsklasser samlades för att umgås i källans omgivningar.
Efter Döbelius tog medicine doktor Hans Roslin år 1713 över brunnen, men då han blev utnämnd till provinsialläkare i Kristianstad tappade han kontakten med anläggningen och 1727 utnämndes istället stadsläkaren i Malmö, Kilian Stobæus som brunnsläkare. Det var till stor del Stobæus förtjänst att Ramlösas rykte som kurort växte sig stort, till stor del på grund av dennes goda kontakter, bland annat i Danmark, men även hans populäritet som läkare; trots att Stobæus var sjuklig och halt värnade han alltid om sina patienter. Stobæus hade flera lärjungar runt sig, bland dem Carl Linné, och han stannade som brunnsläkare till sin död 1742, även om hans lärjungar tog hand om patienterna under de senare åren.
Vid 1700-talets mitt uppfördes ett långt brunnshus i korsvirke, vilket dock endast hade fem gästrum. De flesta gästerna på Ramlösa brunn hyrde istället in sig hos lokalbefolkningen. Området kring källar var i rätt dåligt skick och en av brunnens mest framstående besökare, arkitekten Carl Hårleman, blev en av initiativtagarna till en upprustning av källan. Området inhägnades, nya träd planterades och nya vägar och gångar drogs fram.
[redigera] Hälsobrunnens glansperiod
Ramlösa Brunn hade en blomstringstid under brunnsintendenten Eberhard Rosén-Rosenblad från dennes tillträdande 1760, fram till dennes död 1796. För att ta vara på brunnens populäritet bildade man ett aktiebolag för att skaffa kapital till anläggningarnas underhåll. De första ägarna bestod till största delen av skånsk jordägaradel, men även av läkare och köpmän. Den första direktionen bestod av landshövding Gustaf Fredrik von Rosén, generalmajor Bror Cederström, statssekreterare Kristofer Zibet, handelsmännen Carl Magnus Töninngh och Carl Magnus Nordlindh, dåvarande brunnsläkaren Per Unge och friherre Rutger Macklean. Samma år skickade man en förfrågan till dåvarande kungen, Gustav IV Adolf, om förvärvandet av ny mark. Kungen inte bara beviljade köpet, utan lät också ta fram en plan för brunnens utbyggnad. 1801 fick brunnen sina första kungliga priviligeier som stadgade att man hade rätt att ta betalt för vattnet från brunnsgästerna. Däremot skulle fattiga fortfarande få dricka av vattnet gratis. Med hjälp av det nya aktiekapitalet på 16 000 riksdaler kunde man bygga ut anläggningen, t ex byggdes brunnshuset om, en ny matsalsbyggnad i Ramlösa by lades till, nya stallar uppfördes, samt fyra nya byggnader för gästrum. På stranden mellan Helsingborg och Råå byggde man ett badhus dit gästerna togs med hästdroska, vilket dock brann ner redan 1811. Dessutom anlade flera godsägarfamiljer villor i anknytning till parken, bl a familjerna Trolle, Dücker, Hamilton och Wedderkopp.
Snart tog dock aktiekapitalet slut, vilket gjorde att man med glädje antog hovmarskalken Achates von Platens förslag om att arrendera Ramlösa Brunn i 50 år. Tilsammans med brunnsläkaren Eberhard Munck af Rosenschöld stod von Platen bakom brunnens nya glansperiod, von Platen genom sina investeringar och utvidgningar av anläggningen, t ex "Stora hotellet" - en 40 meter lång och 15 meter bred korsvirkesbyggnad i två våningar, nya stallbyggnader och förbättring av parken, Munck af Rosenschöld genom sina kontakter som byggde upp hälsobrunnens rykte som "socialt inneställe". Trots Munck af Rosenschölds många motsättningar mot kung Karl XIV Johan, i sin egenskap av liberal riksdagsman, besökte många medlemmar av kungafamiljen regelbundet parken. Särskilt kronprins Oscar (senare Oscar I) var en flitig besökare. Kungen själv besökte även hälsobrunnen och donerade dessutom pengar till dess drift, vilka skulle användas som bidrag åt vistelse för de som inte själv hade råd att hyra in sig på brunnen. Den kungliga glansen lockade dit Skånes societet, samt även stor del av huvudstadens övre skikt, till baler och andra evenemang.
1824 överlät von Platen brunnen till överste Carl von Dannfelt för 18 000 riksdaler. Dannfelt byggde vidare på vad von Platen hade börjat med, exempelvis återuppbyggde han badhuset vid Öresund och ett nytt sjukhus uppfördes i områdets östra sida med plats för 80 patienter. Under denna tid var nöjeslivet livligt och vid brunnen hölls flera baler och konserter, gästerna kunde hyra hästar för utflykter, samt man hade möjlighet för kort- och biljardspel. 1840 drabbades brunnen dock av ett kraftigt bakslag då både den populäre doktorn af Rosenschöld och ägaren Dannfelt dog inom ett år. Efter följde en period av många ägarbyten och stor förvirring fram till dess att anläggningarna 1856 såldes till ett av skånska affärsmän nystartat bolag. Det nya bolaget startade en intensiv period av upprustning och nybyggnationer där ett nytt badhus uppfördes vid källan, det gamla brunnshuset revs och 1862 stod en ny brunnssal färdig, gångar anlades och träd fälldes för att öppna upp parken. 1865 förbättrades parkens kommunikationer i och med att järnvägen till Landskrona stod färdig, längs vilken Ramlösa hade en egen station. Dessutom började några år senare ett antal hästomnibussar gå mellan Helsingborg och brunnen.
Med hjälp av finansiären Wilhelm H Kempe tog läkaren Curt Wallis år 1876 över brunnen, både som ägare och som intendent. Wallis rustade upp de åldrande anläggningarna, han byggde t ex ett badhus vid sundet, innehållande både restaurang och musikpaviljong, som han förband med brunnsparken med en hästdriven spårväg - Sveriges första när den invigdes 1877. Nya villor uppfördes vilket gjorde att antalet rum ökade från 100 till 170. 1879 brann det gamla brunnshotellet ner och ersattes några år senare av ett nytt och större, vilket i stora drag är det hotell man ser stå kvar idag. Wallis gjorde mycket för att återupprätta brunnens rykte efter den något mer kaotiska perioden och det var dennes förtjänst att Ramlösa hälsobrunn överlevde 1800-talets slut.
1882 bytte brunnen ägare igen. Denna gång var det ett konsortium av svenska och danska investerare. Man omvandlade brunnsparken till en mer nöjesinriktad park innehållande ett miniatyrtivoli, en dansbana, skjutfält, salustånd med mera. Blommor och träd planterades också i parken och alla investeringar lockade stora mängder besökare. Däremot hade de trogna brunnsgästerna svårt att känna igen sig i de nya omgivningarna, vilket var grunden till att man i slutet av 1800-talet återgick till en mer traditionell brunnsrörelse.
[redigera] Den nya källan
I slutet av 1800-talet borrade man efter kol och lera i området kring brunnsparken, men istället stötte man på stora mängder vatten, vilket gjorde att man avbröt borrandet. Samtidigt hade den dåvarnade brunnsintendenten vid Ramlösa, doktor Claus, problem med pannsten i sina ångpannor. På förslag av VD:n, friherre Uggla, försökte man med att ersätta bäcksvattnet med vatten från borrhålet och till stor förtjusning försvann pannstenen. Detta gjorde att man lät analysera vattnet och resultaten visade att det var mycket rent och rikt på mineraler, i klass med det bästa tyska hälsovattnet - Neuenahrs. Det dröjde dock till 1900-talets början innan man startade en fabrik för att buteljera vattnet. Den första fabriken byggdes 1912 och låg i anknytning till badhuset i brunnsparken. Försäljningen gick till en början trögt, men 1914 tog den fart och försäljningen ökade med 50%.
Samtidigt kom rykten om att den ursprungliga källan höll på att sina, vilket den också såg ut att göra, och man försökte från ledningens sida att tysta ner det hela. Vid närmare undersökning visade det sig dock att det var rören som hade slammat igen och man löste detta genom att installera nya rör. I samband med detta borrade man på fler ställen och fann då ännu en källa med bättre vattenkvalitet än den gamla.
[redigera] Vattnet sprids internationellt
Under 20- och 30-talen avtog brunnslivet så sakteliga samtidigt som försäljningen av det buteljerade vattnet ökade. Nu hade man breddat sin marknad till utlandet och förutom Danmark, där Ramlösa varit känt sedan länge, exporterades vattnet till England, Holland, Frankrike, Mesopotamien, Turkiet, Syrien, Palestina och Egypten. Försäljningen sjönk av naturliga skäl under andra världskriget och istället användes flera av brunnsparken byggnader som flyktinganläggningar. När det åter blev fred steg omsättningen kraftig, vilket ledde till att man blev tvungen att bygga ut fabriken vid två tillfällen för att till slut flytta till en helt ny fabrik i Ättekulla Industriområde 1973. Numera ägs företaget Ramlösa Hälsobrunn AB av den danska bryggerikoncernen Carlsberg A/S.
[redigera] Brunnsintendenter 1707-1973
|
|
[redigera] Ramlösa Hälsobrunn AB
[redigera] Brunnsparken
[redigera] Externa länkar
[redigera] Källor
- Helsingborgs stadslexikon. (Helsingborgs lokalhistoriska förening 2006, ISBN 91-631-8878-3)
- Arkitekturguide för Helsingborg (Helsingborgs stad 2005, ISBN 91-975719-0-3)
