Rättshaverist

Wikipedia

En rättshaverist är en en person hemfallen åt rättshaveri, enligt Svenska akademiens ordlista en "person som påstridigt hävdar sin rätt" i juridisk bemärkelse. Ordet används pejorativt, det vill säga nedsättande, eftersom få personer vill bli kallade rättshaverister.

En person som utpekas som rättshaverist anses ägna orimligt mycket tid och energi åt att försöka ändra beslut och åtgärder som går denne emot. Beteendet fortsätter även när det är uppenbart lönlöst och kan ske genom överklaganden, skrivelser, polisanmälningar, JO-anmälningar eller stämningar. Den utpekade rättshaveristen kan ha rätt eller fel i sak, men avfärdas ofta med motiveringen att denne beter sig på ett sådant sätt att kompromiss är omöjlig. Det verkliga eller upplevda felet och vägran att ge rättelse tolkas av rättshaveristen som ett slags sammansvärjning, vilket kan vara sant, men som också kan bli en självuppfyllande profetia.

Rättshaveristen är ett socialt och inte ett juridiskt fenomen, även om det kan orsaka rättsväsendet merarbete. Det finns ofta en slags paradox i rättshaveristens beteende. Han underkänner ofta påståendet att han lever i ett rättssamhälle; trots detta är det rättsapparaten som skall ge honom upprättelse.

Innehåll

1 Beskyllningen som härskarteknik
2 Rättshaverist på andra språk
3 Försök att definiera begreppet rättshaverist
4 Exempel
5 Se även
6 Externa länkar

[redigera] Beskyllningen som härskarteknik

Ett annat perspektiv på begreppet har förts fram av statsvetaren Lisbeth Lindeborg, som hävdat att den "enskilde svenske medborgaren som oförskyllt råkar i konflikt med en myndighet blir en 'rättshaverist'" och påpekar att ett motsvarande ord saknas i flera stora språk. Hon menar att "enskilda medborgare har en svag rättsposition gentemot maktfullkomliga svenska myndigheter" [1].

Med den aspekt som Lindeborg anlägger på rättshaveribegreppet, blir det i många fall ett maktmedel för myndigheterna: De kan använda rättshaveristämpeln för att befria sig från problematiska medborgare utan att behöva ompröva sina ställningstaganden. Medborgaren i fråga kanske för en kamp som till stor del är berättigad, men han blir trots detta känd som en person som "kämpar mot väderkvarnar". För varje rättshaverist finns det en motpart, en rättshaverist i myndighetsställning.

Bakom ett rättshaveri kan till exempel ligga att en högt kvalificerad person sökt en tjänst, men fått avslag på formellt felaktiga grunder. Den verkliga anledningen kan vara att en mindre kvalificerad sökande fick tjänsten på grund av vänskapskorruption. Det kan dock också bero på personliga motsättningar eller att en sökande, trots sina kvalifikationer, saknar önskvärda personliga egenskaper. Det kan vara uppenbart för alla utom rättshaveristen att han eller hon är olämplig av personliga skäl, men ingen vill säga detta rent ut. I stället hänvisas till svepskäl. Rättshaveristen hittar fel i svepskälen och överklagar; för att kunna avslå överklagandet hittar man nya svepskäl, och sedan fortsätter det.

[redigera] Rättshaverist på andra språk

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg har även påpekat att ett motsvarande ord saknas i flera stora språk. Ett uttryck på engelskan som ungefärligen motsvarar "rättshaveri" är litigious. Detta ord betyder dock snarare motvilja till uppgörelse i godo, juridisk aggressivitet. På svenska talade man förr om "att processa".

Ett liknande ord finns dock på tyska, eftersom det kommer av "Rechthaber", en som har rätt, underförstått, en som anser sig ha rätt. Det tyska ordet används oftast om en som anser sig veta bäst. Tyska "Rechthaberei" har försvenskats med ändelsen -haveri, vilket blir en ordlek som understryker beteendets självdestruktiva karaktär.

[redigera] Försök att definiera begreppet rättshaverist

Att ge en helt precis definition av den informella termen rättshaverist är inte möjligt. Enligt en föreslagen definition är dock en rättshaverist en person som

på mer eller mindre svaga grunder, och
vid upprepade tillfällen, eller till och med systematiskt
överklagar, anmäler, stämmer eller
på annat sätt missbrukar rättssystemet,
ett beteende som med rättegångsbalkens terminologi ofta kan betecknas som "rättegångsmissbruk", samt
genom sitt beteende utsätter sig själv och sin närmaste omgivning för hårda påfrestningar.

I "Botaniska utflygter" (1-3. 2 uppl. 1. Ups.-Sthm 1843-1864. 2 uppl. 1853), citerat i Svenska akademiens ordbok, definieras "rätthaveri" istället som

(pedantiskt) begär att (alltid) ha eller få rätt;
benägenhet att envist och påstridigt hävda och fasthålla vid en viss ståndpunkt och anse denna vara den enda rätta eller
att envist även också påstridigt hävda sin rätt även ifråga om obetydligheter;
stundom övergående i beteende: Ofördragsamhet, trångsynthet;
även konkretare, om handling eller uppträdande som vittnar om sådant begär eller sådan benägenhet.

Rättshaveristisk är den "som är fallen för eller kännetecknas av eller vittnar om rätthaveri" (enligt Dagens Nyheter bl.a. 1924, nr 50, s. 4. Svenska Dagbladet 1927, nr 129, citerat i Svenska akademiens ordbok).

Det bör understrykas att rättshaverister ofta har rätt, men de har blivit fixerade vid en upplevd oförrätt och kan inte låta udda vara jämnt. Den som förvägrats en anställning, trots överklaganden, borde kanske dra slutsatsen att han eller hon inte skulle vara välkommen på arbetsplatsen, svälja förtreten och söka sig någon annanstans. Ofta hänger rättshaverister upp sig på verkliga eller påstådda fel i utredningen av ett ursprungligt klagomål. Sådana sekundära fel framställer de som tecken på att de ansvariga försöker hindra att det ursprungliga felet rättas. Till sist blir rättshaveriet ett livsinnehåll. Rättshaveristen inser att han eller hon aldrig kommer att få sin rätt, men hämnas genom ett juridiskt gerillakrig mot motparten.

[redigera] Exempel

Det är inte helt lätt att ge praktiska exempel på rättshaveristiskt beteende. Vissa offentliga personer har anklagats för att vara rättshaverister, men det rimliga i dessa anklagelser kan inte bedömas. Dessa personer inkluderar: