Psykologism
Wikipedia
Psykologism, från gr. - psyche ("medvetande" el. "själ"), logos ("lära" el. "kunskap om") och ismus ("egenskap" el. "lära").
M.a.o. är psykologism - om man tar sin utgångspunkt endast i de grekiska ord som benämningen är sammansatt av - en lära om läran om själen. Mer specifikt kan om psykologismen sägas att den i grund och botten är en naturalism, d.v.s. en lära som gör antagandet att det vi kan veta om världsalltet står att finna i det som är naturvetenskapernas ämnesområde - massa i tid och rum.
- Det som vanligtvis menas med psykologism är den lära som omfattades av till exempel Sigwardt, Wundt, Lipps, Høffding samt till viss del av Dilthey. Dessa lärde att all filosofi har sina grundvalar i psykologin - till exempel menade man att de logiska reglerna gick att hänföra till vissa psykologiska processer. På detta sätt blev epistemologin (kunskaps- eller vetandeteorin) en gren av psykologin. Till psykologismens mest inbitna kritiker hörde Frege, Natorp och Husserl.
- David Humes radikala empirism kan sägas vara en psykologism; denna lärde att inte endast kunskapen, utan även kunskapens objekt gick att reducera till psykologiska processer som till exempel förnimmelser (sensations och ideas).
- Karl Poppers psykologism är en lära om hur samhällets beskaffenhet inte enbart är en återspegling av de individer som lever i det, utan även av deras psykiska egenskaper. Jfr. Platons Staten.
