Progg

Wikipedia

Progg, den progressiva musikrörelsen^[1], var ett svenskt musikfenomen med rötterna i det sena 1960-talet som fick sin storhetstid på 1970-talet. Rörelsen var stilmässigt mycket heterogen och hade ursprungligen till syfte att föra fram de musikformer som de kommersiella skivbolagen inte uppfattade det som ekonomiskt intressant att ge ut på skiva.

[redigera] Uppkomst

I slutet av 1960-talet bildades de första grupperna inom denna rörelse, Hansson & Karlsson, Gunder Hägg och International Harvester. Proggrörelsen anses dock ha startat genom de två musikfester som anordnades 1970 på Gärdet i Stockholm. Då framträdde en rad musiker och grupper som spelade mycket olika typer av musik. Många var experimentellt folkmusikinriktade och försökte bevara, återuppväcka, utveckla och modernisera den svenska folkmusiken. Till denna riktning, inom vilken många spelade instrumental musik, hörde bl.a. Kebnekaise, Arbete & Fritid, Turid Lundqvist och Träd, Gräs och Stenar. Dessa centrerades kring det skivbolaget Silence, som senare flyttade till Värmland. Det går inte att dra någon skarp gräns mellan denna del av musikrörelsen och den dåtida bredare folkmusikvågen. En grupp som Norrlåtar, som under 1970-talet var helt inriktad på norrbottnisk folkmusik, kan även inräknas i musikrörelsen.

Andra var starkt influerade av 68-vänstern och hade texter med ett mer eller mindre klart uttalat politiskt vänsterbudskap. I dessa texter riktades ofta skarp kritik mot USA och Vietnamkriget, liksom mot kapitalismen i stort. Även den svenska socialdemokratin blev föremål för hårda angrepp. Denna del av rörelsen var ursprungligen centrerad kring skivbolaget Musiknätet Waxholm (MNW) med grupper som Blå Tåget, men fick sitt starkaste ideologiska fäste i Göteborg (där skivbolaget Nacksving startades 1975) med rockgrupper som Nationalteatern och Nynningen. Hoola Bandoola Band från Malmö hade till en början ett ganska diffust budskap men fick med tiden en tydligare vänsterinriktning. Andra viktiga progressiva skivbolag var Manifest i Luleå (1974) och Amalthea i Malmö (1977).

Bakgrunden till musikrörelsens uppkomst kan spåras i det musikklimat som rådde under 1960-talet. Ungdomskulturen dominerades då helt av radioprogrammet Tio i topp och de ungdomar som önskade nå framgång som musiker var i stort sett hänvisade till att försöka kopiera anglosaxiska förebilder som Beatles eller Rolling Stones för att få skivkontrakt. De kommersiella skivbolagen var ointresserade av att ge ut plattor som inte ansågs kunna bli en framgång på Tio i topp. Musikrörelsen ville visa att det faktiskt fanns ett stort intresse för andra typer av musik bland ungdomarna.

Proggrörelsen har därigenom ofta beskrivits som en reaktion mot 1960-talsmusiken. Detta tog sig också uttryck i ett tydligt ställningstagande för att sjunga på svenska. Den som var först med detta var Pugh Rogefeldt (1969), som dock senare tydligt tog avstånd från musikrörelsen. Samtidigt hade dock till exempel Hoola Bandoola Band tydliga influenser från Beatles, varför det inte är helt korrekt att uppfatta proggen som en reaktion mot 60-talsmusiken. Ett annat kännetecken för musikrörelsen var att man även ville släppa fram icke-professionella musiker och "Spela själv!" blev en viktig paroll. Detta medförde att den musikaliska kvaliteten på de artister som framträdde i progressiva sammanhang blev mycket skiftande (detta gav upphov till den vanliga fördomen om att alla proggare var omusikaliska).

Musikrörelsen var organiserad genom ett stort antal så kallade musikforum ute i landet. Dessa var lokala ideella föreningar som var anslutna till samarbetsorganet Kontaktnätet. De olika musikforumen arrangerade spelningar för grupperna och musikerna inom proggrörelsen. Man fortsatte att anordna årliga Gärdesfester i Stockholm och liknande arrangemang förekom också på andra håll i Sverige, som till exempel den årliga Folkfesten i Malmö. Under 1970-talet bildades också allt fler musikgrupper inom musikrörelsen.

[redigera] Tilltagande politisering och fall

År 1973 startades tidningen Musikens makt, som fick sin huvudredaktion i Göteborg och var rörelsens huvudorgan. I denna tidning, som var starkt vänsterinriktad riktades ofta hård kritik, särskilt av Tommy Rander, mot de grupper som inte ansågs ha ett tillräckligt tydligt socialistiskt budskap, vilket ledde till motsättningar inom musikrörelsen. Den tilltagande politiseringen ledde till avhopp från de progressiva skivbolagen, som med Contact och Turid och anses ha varit början till slutet för musikrörelsen. Under denna period fick Ulf Lundell av politiska skäl nej av MNW, då han ville ge ut sitt första album på detta bolag. I mars 1975 genomfördes i Stockholm Alternativfestivalen, vilken var en protest mot Melodifestivalen. Särskilt känt från denna blev Ulf Dageby, som under namnet "Sillstryparn" framförde låten Doin´the Omoralisk Schlagerfestival. I denna visades djupt förakt för den musik som i Sverige främst representerades av Stig 'Stikkan' Anderson och ABBA. Denna typ av musik ansågs sänka den politiska medvetenheten och likrikta musiken till masskonsumtionspop.

Man bör dock observera att gränsen mellan proggen och den kommersiella musikbranschen inte var skarp. En rad artister som ofta brukar räknas till proggrörelsen gav även under denna tid helt eller delvis ut sina skivor på kommersiella skivbolag. Till denna kategori kan räknas John Holm, Ola Magnell, Peps Persson, Mikael Ramel, Bernt Staf, Lasse Tennander, Monica Törnell och gruppen Arbete & Fritid. Även Marie Bergman, med bakgrund i schlagergruppen Family Four, influerades senare av musikrörelsen och inräknas ibland i denna kategori.

Efter att Hoola Bandoola Band upplösts 1976 och Turid 1977 brutit med proggrörelsen kom denna i allt högre grad att kännetecknas av stridigheter om vad som var politiskt korrekt. År 1977 genomfördes det så kallade Tältprojektet, en teaterföreställning om arbetarrörelsens historia vilken var tänkt att ge proggrörelsen en nytändning, men som endast kom att entusiasmera de redan övertygade. Samma år hölls den sista musikfesten på Gärdet. Proggen hade nu också fått konkurrens från punken, vilken blev den rörelse som nu lockade de yngre. I slutet av 1970-talet nedlades allt fler musikforum och våren 1980 upphörde tidningen Musikens makt vilket kan ses som den definitiva slutpunkten för musikrörelsen.

Många anhängare till musikrörelsen var influerade av den amerikanska hippiekulturen och det förekom hos vissa även en liberal inställning till så kallade mjuka droger. I dessa kretsar utvecklades också ett ideologiskt mode där grupptillhörigheten uttrycktes till exempel genom att ha oklippt skägg och att begagna runda glasögon, palestinasjal och näbbstövlar.

[redigera] Tiden efteråt

En stor del av de musiker som varit verksamma inom musikrörelsen fortsatte som musikutövare i andra former. Generellt sett fick dock proggen under 1980-talet ett mycket negativt eftermäle och begreppet har ofta uppfattats som liktydigt med politisk dogmatism och bristande musikalitet.

I början av 1990-talet började det dock uppstå ett nytt intresse för den svenska proggen. I avlägsna länder som Japan och Sydkorea började många av dessa plattor att efterfrågas. De gäller särskilt de grupper som spelade instrumental musik. Detta har även lett till att många inspelningar återutgivits på CD för en helt ny marknad.

Senare har intresset vuxit även i Sverige. En ny generation som inte ens var födda på 1970-talet har upptäckt de kvaliteter som faktiskt fanns hos musikrörelsen. Detta har lett till att priserna på begagnatmarknaden för många av dessa skivor stigit kraftigt. Samtidigt har allt fler återutgivningar på CD skett. En rad av de gamla proggrupperna har också återförenats för spelningar inför en helt ny publik.

Det har också uppstått en hel del nya musikgrupper som betecknar sig som nyprogg. Ett exempel på detta är Doktor Kosmos.

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Fotnot

^ Den svenska proggen skall ej förväxlas med den engelska termen progressive music och speciellt då progressive rock, eller progrock på svenska. En del svenska proggmusiker och -grupper anses dock ha spelat progressiv rock i denna bemärkelse. Det är omdiskuterat vilka dessa är, men Bo Hansson och Samla Mammas Manna brukar nämnas som klara exempel.

[redigera] Kända proggband

Rekyl
Risken finns
Röda bönor
Röda kapellet
Samla Mammas Manna
Solen skiner
Stenblomma
Svenska musikrörelsen
Södra Bergens Balalajkor
Träd, Gräs och Stenar
Vargavinter
Vildkaktus
Älgarnas trädgård

[redigera] Kända proggmusiker

[redigera] Litteratur

Eriksson, Gerdin, Wermelin: 99 proggplattor, Alfabeta 2006, ISBN 9150106317
Lahger: Proggen: musikrörelsens uppgång och fall, Atlas, 1999, ISBN 9189044274