Ordaccent

Wikipedia

Ordaccent (eller bara accent) bestämmer betoningsmönstret inom ett ord. Betoningsmönstret uttrycks typiskt genom röstens tonhöjd och styrka. Språk som använder sig av ordaccent brukar kallas accentspråk. Ordaccent skiljer sig från ordton huvudsakligen genom att ordaccent primärt utnyttjar relativ tonhöjd mellan olika stavelser inom ett ord, medan ordton i högre grad kan karakteriseras som en absolut tonhöjd, eller ett tonförlopp inom en enda stavelse.

[redigera] Accent i svenskan

Det svenska språket använder sig av konstrativ ton i form av ordaccent, även om få så kallade minimala par förekommer här.

Akut accent (accent I, mager, hoppet, Dahlman) kallar man den ordaccent där röstens tonhöjd stiger en aning under uttalet av den ordstavelse som har huvudtryck. Eventuella övriga stavelser (som normalt följer därpå) uttalas med lägre tonhöjd relativt den huvudtrycksstavelsen nådde. Tryckförhållandet blir sådant att samtliga stavelser utöver huvudtrycksstavelsen får svagtryck. Samtliga enstaviga ord har denna ordaccent, liksom övriga ord med huvudbetoning på slutstavelsen. Denna ordaccent är identisk med den enda i de flesta språk utan tonsystem, till exempel engelska.

Grav accent (accent II, mage, hoppar, talman) kallar man den ordaccent där röstens tonhöjd sjunker en aning under uttalet av den ordstavelse som har huvudtryck. Alla de ord som har grav accent har minst två stavelser. Någon av de stavelser som inte har huvudtrycket, och som är placerad efter huvudtrycksstavelsen, får ett bitryck och denna uttalas med en högre tonhöjd jämfört med det huvudtrycksstavelsen sänkte sig till. Övriga stavelser får svagtryck. Kommer någon stavelse mellan huvudtrycksstavelsen och bitrycksstavelsen ligger den eller de i regel på ungefär samma tonhöjd som den huvudtrycksstavelsen sänkte sig till. På eventuella stavelser efter bitrycksstavelsen har rösten åter en lägre tonhöjd. Sammansatta ord hör normalt till de ord som har denna ordaccent. Vi kan illustera med ordet ordningsvakten på följande sätt: ord- (fallande ton, starkt tryck (huvudtryck)) -nings- (tonalt där ord- slutade, svagtryck) -vak- (tonalt högre än föregående stavelse, bitryck) -ten (tonalt åter lågt, svagtryck). Man brukar säga att den lite högre tonhöjd som bitrycksstavelsen får är ungefär densamma som huvudtrycksstavelsen utgick från.

Accenterna har också kallats enstavighets- och tvåstavighetsaccent eftersom de ofta markerar en skillnad mellan tvåstaviga (stège, stège-n) och enstaviga ord (steg, stég-en).

I de nordiska språken förekommer uttalskillnaden mellan accent I och II på ungefär samma sätt i norskan, men isländskan och finlandssvenskan har den inte. Danskan uttrycker en liknande skillnad med sin "danska stöt": ord som gaden (från gade, 'gata') utan stöt, ord som maden (från mad, 'mat') med stöt.

[redigera] Syd- och västsvenskt uttal

Melodin i de syd- och västsvenska dialekterna, från skånska till värmländska, skiljer sig markant från den rikssvenska som beskrivs ovan. Detta är en av de egenskaper som tydligast utmärker dessa dialekter. Här följer ett försök att beskriva regler för ordtonerna i dessa dialekter. Det är inte omöjligt att även norskan eller åtminstone några norska dialekter följer samma mönster som de västsvenska. I alla kombinationer av accent och tryck går tonhöjden alltid upp på den sista stavelsen.

Akut accent: I ord med trycket på sista stavelsen (som i paraply) går tonhöjden upp på den denna, precis som i rikssvenskt uttal. I ord med akut accent och trycket på en annan stavelsen (som i vatten) är tonhöjden låg på den betonade stavelsen och går sedan upp något på den sista stavelsen.

Grav accent: I ord med grav accent går tonhöjden hög och sjunkande på stavelsen med huvudtryck. Tonhöjden stannar sedan på en låg nivå och går inte upp förrän på den sista stavelsen, oavsett om bitrycket ligger på den sista stavelsen eller inte. Ligger till exempel bitrycket på den sista stavelsen (som i sommarlov) går tonhöjden upp på denna, precis som i rikssvensk melodi. I fall där bitrycket ligger på den näst sista stavelsen (som i nyfiken eller tekanna) ligger bitrycket kvar på den låga tonhöjden och går sedan upp igen till en normal nivå på den sista stavelsen.

ord	accent och tryck	rikssvensk melodi	syd- och västsvensk melodi
paraply	akut, tryck på sista stavelsen	normal-normal-hög	normal-normal-hög
vatten	akut, tryck på näst sista stavelsen	hög-normal	låg-hög
sommarlov	grav, bitryck på sista	fallande-låg-hög	fallande-låg-hög
nyfiken	grav, bitryck på näst sista	fallande-hög-normal	fallande-låg-hög
ordförande	grav, bitrycket på tredje från slutet	fallande-hög-normal-normal	fallande-låg-låg-hög

[redigera] Exempel på minimala par i svenskan

Ord	Betydelse
	Akut accent	Grav accent
regel	lag, förutsättning	låsanordning
tomten	bestämd form av tomt	bestämd form av tomte
buren	bestämd form av bur	perfekt particip singular utrum av bära
anden	bestämd form av and	bestämd form av ande
radar	typ av spaningsutrustning	presens indikativ aktivum av rada
normen/norrmän
ljuden/juden
dragen	bestämd form plural av substantivet drag	perfekt particip singular utrum av dra
slutet	bestämd form av slut	perfekt particip singular neutrum av sluta

Som framgår här är de minimala paren i svenskan oftast av bestämda former av substantiv som sammanfaller med varandra eller bestämda former av substantiv som sammanfaller med en av något verbs perfekt participformer. När det svenska verbsystemets personböjning försvann, försvann också ett ganska stort antal minimala par. Det var ändelsen för andra person plural, -en, som hade skapat minimala par med bestämda former av substantiv.

För en längre lista, se lista över svenska ordaccentsskilda minimala par.