Omaha Beach

Wikipedia

Omaha Beach

Amerikanska trupper från 1. infanteridivisionen landsätts på Omaha Beach.

Datum	6 juni 1944
Plats	Sainte-Honorine-des-Pertes, St. Lô, Vierville-sur-Mer, Frankrike
Utfall	Amerikansk seger.

Stridande

USA

Nazityskland

Befälhavare

Löjtnant Omar Bradley, amerikanska 1. och 29. infanteridivisionerna

Generallöjtnant Dietrich Kraiss, tyska 352. infanteridivisionen

Styrka

34 000

Förluster

2 400

Okänt

Omaha Beach var kodnamnet på en del av norra Frankrikes kustremsa, från Sainte-Honorine-des-Pertes till Vierville-sur-Mer, som de allierade landsteg på i Operation Overlord, under andra världskriget. På den 5,6 km långa strandremsan landsteg amerikanska trupper - V armékåren under befäl av generalmajor Leonard Gerow - bestående i huvudsak av den stridsvana 1. infanteridivisionen (The Big Red One) och den tämligen färska 29. infanteridivisionen. Förlusterna blev stora på grund av kraftigt tyskt försvar men operationen räknades ändå som en framgång.

Den oprövade 29. infanteridivisionen tillsammans med åtta jägarkompani, omdirigerade från Pointe du Hoc, hade order att anfalla strandens västra flank. 1. infanteridivisionens mål var den östra delen. Detta var deras tredje amfibiska anfall i kriget (Afrika och Sicilien var de första två). Huvudmålet med invasionen på Omaha Beach var att säkra stranden mellan Port-en-Bessin och floden Vire, innan de tog sig vidare söderut mot Saint-Lô.

Krigsfotografen Robert Capa fanns med bland landstigningstrupperna under landsättningen. Han tog flera fotografier under D-dagen.

[redigera] "Blodiga Omaha"

Karta över Omaha-stranden 6 juni 1944.

På Omaha Beach utsattes amerikanska 1. infanteridivisionen för landstigningens största prövningar. Wehrmacht var väl förberedda mot angrepp från Atlanten; de hade lagt ut hinder utmed stranden och det faktum att stranden lutade något nedåt mot havet gjorde att de fick ett utmärkt eldområde från sina stridsställningar ovanpå de branta klipporna. Tyska 352. divisionen som försvarade Omaha Beach var en av de bättre tränade enheterna i området. 27 av 32 amfibiska stridsvagnar av typen Sherman DD som skulle understödja soldaterna, körde fast i havet och kunde inte ta sig i land. Detta på grund av en kombination av ogynnsama väderförhållanden (de två meter höga vågor som slog emot stridsvagnarna var för hårda), olämplig navigering (stridsvagnarna var ordnade i en trappstegsformation vilket gjorde att vågorna slog in mot de nedre delarna av deras flytanordning) och dåligt befäl (flera stridsvagnar släpptes av invasionsbåtarna ca 5 km från stranden vilket var för långt för de ömtåliga stridsvagnarna).

De allierades luftbombardemang av strandförsvaret innan landsättningen var i stort sett ineffektiv - det flesta bomber slog ner för långt inåt landet. Bombardemang från flottan precis innan landsättningen var även den ineffektiv på grund av den korta tid som sjökanonerna kunde avfyras (40 minuter). De tyska försvaren var mer eller mindra intakta när de första anfallsvågorna landsteg på stranden. Soldater som inte dödades med det samma hittade inget skydd på den 182 meter djupa stranden. De få skydd som fanns var oanvändbara eftersom tyskarna hade organiserat sig så att de hade överlappande eldområden från sina stridsställningar. Dimma och rökridåer utlagda av artilleri gjorde det svårt för soldaterna att se och de flesta kunde bara urskilja klipporna framför.

Kaos infann sig i de välplanerade anfallsvågorna när vind, vågor och strömmar spred ut landsättningsfartygen långt från sina mål. Trötta och sjösjuka soldater, nedtyngda av blöt och sandig utrustning, kunde inte springa över de öppna sandytorna (som ofta kan ses i filmer). De flesta kunde bara gå eller jogga fram mot skydden.

Den markanta klipptoppen Point du Hoc var ordnad som en eldställning för ett antal tunga kanoner som var målet för amerikanska 2. jägarbataljonen. Bataljonens uppgift var att klättra uppför det 100 meter höga stupet med hjälp av stegar och klätterrep under fientlig eldgivning för att kunna angripa och förstöra kanonerna, som beräknades kunna behärska såväl Omaha som Utah. Eldställningarna påträffades och kanonerna, som hade flyttats därifrån, sannolikt under den kraftiga artillerielden som föregick landstigningen, kunde förstöras där de senare hittades. Bataljonens förlustsiffror uppgick till nästan 50 %.

[redigera] Genombrott

Trupper och utrustning landsätts på Omaha Beach.

Befälhavare ute till havs övervägde att avbryta anfallet helt och hållet och istället omdirigera styrkorna till Utah Beach. De mer eller mindre befällösa överlevande infanteristyrkorna lyckades dock bryta igenom taggtråden och de minerade fälten med hjälp av Bangalore-torpeder. De organiserade ett anfall upp mot klipporna och lyckades öppna några av utgångarna från stranden vilket gjorde att fler soldater kunde ansluta i anfallet inåt land. Tyskarnas betongvärn, som fortsatte att ösa kulregn över de allierades anfallsvågor på stranden, blev till stora gravvalv när de anfölls bakifrån. Det vidsträckta nätverket av skyttegravar gjorde att tyskarna kunde för en stund kämpa emot den anstormande allierade styrkan. I ett imporviserat anfall gick flera jagare nästan på grund för att komma förbi rökridån för att kunna öppna eld mot de tyska positionerna på klipporna. I och med anfallet stängdes tyskarnas reträttväg och förhindrade förstärkning att anlända.

[redigera] Förluster

Landstigningen vid Omaha Beach resulterade i att många amerikanska liv fick sättas till. Den officiella historiken säger att redan 10 minuter efter det att ramperna på landstigningsfarkosterna hade fällts ned var det ledande kompaniet ur spel, utan befäl och praktiskt taget utan möjlighet att agera. Varje officer och sergeant var dödad eller sårad. Det hela rörde sig mera om en kamp för överlevnad och räddning. Under första timmarna av anfallet förlorade den 40 000 man starka V armékåren över 3 000 man. Trots detta lyckades de överlevande omorganisera sig och pressa sig inåt land.

Förlusterna per enhet varierade men den första anfallsvågen led de största förlusterna. Vid anfallet var det lågvatten vilket blottade hindren som tyskarna placerat ut och de kunde enkelt undvikas av landsättningsfartygen. Större delen av anfallsstyrkan kunde landsättas på stranden. Minerade områden framför de fortifierade tyska positionerna eliminerades totalt. När landsättningsfartygens ramper (kallades "mordhål") sänktes blottades hela besättningen för fientliga MG42-nästen. Andra enheter som hade turen att landsättas på delar av stranden som skymdes av rök eller låg mellan bunkrar, kunde ta sig upp på stranden utan större förluster. Andra faktotrer hade att göra med landsättningsfartygens styrmän som var både skickliga och modiga.

På Omaha Beachs högsta topp efter strandområdet ligger den fantastiskt vackra och känslofyllda minnesträdgården där varje stupad allierad soldat representeras med ett stort vitt kors. Denna plats skildras i filmen "Rädda menige Ryan" (1998).