Magnus II av Sachsen-Lauenburg

Wikipedia

Hertig Magnus II av Sachsen-Lauenburg, ibland titulerad Magnus III, född 1543, död i fångenskap på Ratzeburgs slott 14 maj 1603, pretendent och hertig av Sachsen-Lauenburg 1581-1588. Son till hertig Franz I av Sachsen-Lauenburg (död 1581) och Sibylle av Sachsen (1515-1592).

[redigera] Biografi

Magnus var kusin till Erik XIV och inkom i början av dennes regering till Sverige. Där trolovades Magnus med Erik XIV:s halvsyster prinsessan Sofia, och Magnus insattes i kriget mot Danmark.

Magnus ställde sig in hos kungen genom att tjänstgöra som spejare på dennes bröder och deras släktingar. Vid rättegången på Svartsjö 1567 uppträdde Magnus som en av angivarna mot de anklagade herrarna. Belöningen kom i juli 1568 då Magnus och Sofias bröllop firades i samband med Erik XIV:s och Karin Månsdotters bröllop. I september samma år övergav Magnus Erik XIV och anslöt sig till de upproriska hertigarna.

1571 nedlade Magnus' far regerandet i Sachsen-Lauenburg till förmån för Magnus' yngre bror hertig Franz II av Sachsen-Lauenburg. Magnus återvände då till Tyskland, uppbådade trupper och sökte med våld ta hertigdömet från brodern 1574. Denna resning misslyckades, och Magnus flydde tillbaka till Sverige.

1575 fick Magnus av Johan III i förläning Soneburgs slott och län på Ösel. Där råkade Magnus genast i strid med danske ståthållaren på Arensburg (på Ösel), vilket höll på att förorsaka ett nytt stort nordiskt krig. Soneburg intogs av danskarna samma år (1575), varför Magnus på nytt återvände till Sverige.

Magnus' anseende var illa i Sverige. Han var brutal i sitt uppförande mot makan Sofia Vasa och våldsam mot sina underlydande. 1578 tvingades han lämna Sverige, medan familjen blev kvar.

Tvisten med brodern Franz om regerandet i Sachsen-Lauenburg såg sitt slut först 1588. Detta år spärrade Franz in Magnus på Ratzeburgs slott, dömd till livstids fängelse.

En rå och simpel personlighet - så lyder hertig Magnus eftermäle.