Liten blåklocka

Wikipedia

?Liten blåklocka

Systematik
Domän:	Eukaryota
Rike:	Växtriket Plantae
Division:	Fröväxter Spermatophyta
Underdivision:	Gömfröväxter Angiospermae
Klass:	Trikolpater Eudicotyledonae
Ordning:	Asterales
Familj:	Klockväxter Campanulaceae
Släkte:	Blåklockor Campanula
Art:	Liten blåklocka C. rotundifolia ssp. rotundifolia
Vetenskapligt namn
§Campanula rotundifolia ssp. rotundifolia Auktor: L.


Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen Växtindex

Liten blåklocka (Campanula rotundifolia ssp. rotundifolia) är en växt med blå blommor.

Den är vanlig över hela Norden och växer rikligt framför allt brokigt blomstersmyckade "ängsbackar" och "örtbackar", som man kallar de varmaste och torraste delarna av den nordiska ängsmarken. På dessa platser framlockar högsommarens sol ett blomsterliv med kraftiga fulltoniga färgackord och i denna färgharmoni stämmer blåklockan in med den lugna, glada tonen av sin fina, ljusblå färg. Blomman är inte välluktande, men genom sin gestalt en av ängens egendomligaste och vackraste företeelser.

Det finns i Sverige knappt något släkte vars svenska namn så träffande återger blommans utseende, som blåklockor. Blomkronan ser verkligen ut som en kyrkklocka. Den är sambladig, likbladig och så vid ända från basen att det inte finns något egentligt kronrör. I klockans botten bildas ett litet slutet nektarrum av de fem ståndarsträngarnas nedersta, starkt utbredda, kupiga och nära förenade delar. Klockans hängande ställning hos så är framför allt ett medel att skydda "kläppen". I en utslagen blomma ses lätt att den utgörs av pistillens stift men i denna blomma finner man inga ståndarknappar, utan endast skrynkliga rester (av fem ståndare). Om vi öppnar en blomma i knoppstadiet får vi förklaringen. Här ses fem ståndare, alla på höjdpunkten av sin blomning, och deras knappar är tätt förenade kring stiftet, som sitter i mitten, format som en liten cylinderborste. På stiftets yta avsätter sig knapparnas pollen, och se vi nu på den utslagna blomman igen, så sitter det kvar fortfarande, så att den första insekt som besöker blomman, kommer att inpudras av det och bortföra det. Vi förstå nu lätt att det som klockan skall hölja är pollenet på "kläppen". Det skyddas mot regn som annars skulle skada det. Nu dröjer det inte länge förrän man ser 3 små flikar i kläppens spets: Det är pistillens märken. Detta förlopp liknar blomdelarnas utveckling hos de korgblommiga växterna, men hos blåklockorna är proterandrin ännu starkare utpräglad (ståndarna mognar tidigare än pistillen).

Även frukten (som uppkommer ur ett undersittande fruktämne) är hängande. Den innehåller talrika frön och måste därför öppna sig för fröspridningens skull, när de mognat. Sådana frukter kallar man fröhus eller kapslar. Sådana får oftast vid sin mognad en torr och hård yttervägg. På blåklockor öppnar sig fröhuset med endast 3 hål, ett för varje rum i fröhuset. För att inte alla fröna ska falla ut handlöst, när ytterväggens hål öppnar sig, sker väggens genombrytning vid fröhusets uppåtvända del, alltså invid skaftet på den hängande frukten. Dessa mekanismer gör att fröna kommer ut endast när frukten skakas. Den saken ombesörjer vinden. Sådana fröhus innehåller ofta mycket små och lätta frön, lämpade för att utskakas utan svårighet, och ofta så formade att de av blåsten kan bortföras ett stycke.

Växtens vetenskapliga artnamn betyder "rundbladig" och syftar på de rundat hjärtlika eller njurlika bladen i de rosetter som bildas under växtens första år (på förstärkningsskotten). De bygger genom sitt näringsarbete upp växtens underjordiska, mångåriga grensystem, varifrån de blommande och fruktsättande skotten ska utvecklas. På detta skott finns däremot endast små och smala blad, eftersom deras huvuduppgift inte är näringsarbetet.