Linköpings blodbad
Wikipedia
Linköpings Blodbad var en avrättning skärtorsdagen 20 mars 1600 på Stora torget i Linköping.
"Efter slaget vid Stångebro i september 1598 hade vid fredsförhandlingarna till hertig Karl överlämnats rådsherrar som stått på kung Sigismunds sida. skärtorsdagen år 1600 avrättades fem av dem vid Linköpings blodbad, en händelse som gått till historien som en rättsskandal utan like." --(Lars Malmbjörk)
De anklagade var: Bröderna Gustav och Sten Banér, Erik Sparre, Ture Bielke, Klas Bielke, Hogenskild Bielke, Axel Stensson Leijonhufvud, Krister Klasson Horn , Göran Knutsson Posse, Karl Stenbock, Arvid Eriksson Stålarm, Axel Kurck, krigsmannen från Finland hövitsmannen Bengt Falk, samt en fågelskytt hos Ture Bielke. De flesta hade varit fängslade sedan slaget vid Stångebro.
Hertig Karl tillsatte 3 mars 1600 en domstol på 153 personer, bestående av 36 adelsmän, 46 krigsbefäl, 24 borgare, 24 allmoge och 23 fogdar och lagläsare. Åklagaren, hertigen själv, hade 25 anklagelsepunkter, och lär under rättegången ha rytit "De äro förstockade av högfärd. Sjutusand djävlar haver jag lovat dem, och det skall jag hålla. Jag lovade dem fyra månaders uppskov med domen, och nu stå de här efter ett och ett halvt år ännu med friska lemmar!".
Herrarna erkände sig skyldiga till vissa personliga förseelser mot hertigen, men förnekade anklagelsen om förräderi.
Den 17 mars föll domen: Hogenskild Bielke och Karl Stenbock skulle hållas i fängelse, medan Gustav och Sten Banér, Erik Sparre, Ture Bielke och Klas Bielke, Göran Knutsson Posse, Krister Klasson Horn och Erik Abrahamsson Leijonhufvud d.ä. dömdes att mista liv, ära och gods.
Dagen därpå återkallades domen för Klas Bielke, Göran Posse, Krister Horn och Erik Abrahamsson Leijonhufvud. De hade knäfallit och bett om förlåtelse inför ständerna och hertigen.
Befälhavaren, Otto Helmer Mörner, hade fått order att föra fram tolv dömda, men det blev fem avrättade, nämligen:
- Erik Sparre
- Ture Bielke
- Gustav Banér
- Sten Banér
- Bengt Falk, hövitsman.?? Enligt infoskylt på stortorget i Linköping blev denna man förvisad till Finland där han sedan avled.
Arvid Eriksson Stålarm utfördes till avrättningsplatsen men benådades sedan han åsett de andras avrättningar.
Fram till 1936 var uppfattningen i Linköping att blodbadet utspelade sig på Järntorget precis utanför Linköpings slott. 1936 ställdes den uppfattningen över ända sedan forskaren Sven Ulrik Palme gjort ett ”fynd”: en avskrift av Anna Banérs dramatiska brev från händelsen. Brevet avslutas med: ”de gingo emellan destarche wachtarna gatan nedföre till Stadens Torg därest det ådömda dödsstraffet på dem exeqverades.” Det ledde till att ”storgatsanhängare” som Bengt Cnattingius och Bengt Lundberg slog fast att avrättningen skett på Stora torget. Det finns dock inga belägg för att ordet dödsstraff använts i tryckt skrift före 1720. Alltså mer än hundra år efter blodbadet. Så allt tyder på att den mening som flyttade blodbadet från Järntorget till Stora torget har lagts till senare för att runda av historien.
Enligt historiska dokument såg också Gustav Banér avrättningsplatsen iordningställas, därför kan avrättningen inte ha skett på Stora torget. Gustav Banér satt fängslad i ett rum i slottets sydvästra hörn med fönster ut mot yttre Borggården (nuvarande Borggården) och kan därför inte ha haft någon möjlighet att se en avrättningsplats iordningställas på Stora torget eftersom den platsen inte ligger vid slottet. Läs mera här: Östgöta Correspondenten - Blodbad måste skrivas om
[redigera] Litteratur
- Banér, Anne: Fasans tider - historia och öden kring Linköpings blodbad. (2000) ISBN 91-630-9269-7
