Lilla Fridolf

Wikipedia

Lilla Fridolf, ursprungligen en radioserie av Rune Moberg, som under mitten av 1950-talet blev en stor succé. Serien handlar om Fridolf, en äkta toffelhjälte, och hans fru Selma, som vet att utnyttja detta faktum.

Innehåll 1 Karaktärer 2 Radioserien 3 Filmerna 3.1 Filmografi 4 Serietidningen 5 Referenser 5.1 Noter 5.2 Källor 5.3 Externa länkar

[redigera] Karaktärer

Selma är hemmafru och har en adlig väninna vid namn Bettan Gripklo som Selma ständigt statustävlar med. Fridolf är kontorschef på grossisten Kolonialvarubolaget, där direktören heter Grillhagen. En av Fridolf dryckeskamrater heter Öst, som alldeles för ofta, enligt Selmas mening, drar med sig den inte speciellt motsträvige Fridolf till stamkrogen Södra Brunn. Fridolf och Selma har också ett sommarställe dit de regelbundet åker med sin Volkswagenbubbla.

[redigera] Radioserien

Familjeradioserien i startade hösten 1955 och sändes varje onsdag. Rollerna skräddarsyddes av Rune Moberg för skådespelarna Douglas Håge och Hjördis Pettersson som utgjorde de båda centralfigurerna Fridolf och Selma. Inspirationen till de båda figurerna fick Rune Moberg av tre olika förebilder: Seriefiguren Gyllenbom från veckotidningen Hemmets Journal, seriefiguren Fridolf Celinder i tidningen Allt för Alla samt Rune själv.^[1] Serien som kom att sändas i ett 40-tal veckor, blev snabbt populär och många lyssnare tog i sin veckoplanering hänsyn till sändningstiderna för att kunna följa duellen i radio mellan folkhemmets hoptryckta Don Quijote (Fridolf) och hans huskors Selma.

[redigera] Filmerna

För att följa upp radioserien gjordes 1956 en första långfilm om Fridolf och Selma. Huvudpersonerna här var, de genom radioserien redan etablerade skådespelarna i rollerna, Douglas Håge som Fridolf och Hjördis Pettersson som Selma. Fridolf och Selmas enda barn "Maggan" spelades av Inga Gill i alla filmer utom den andra från 1957 där Meg Westergren spelade Maggan tillsammans med Lars Ekborg som spelade Maggans man Valdemar i de tre första filmerna. Valdemar var pappa till barnbarnet "Lillen" och skollärare till yrket.

[redigera] Filmografi

• 1956 - Lille Fridolf och jag
• 1957 - Lille Fridolf blir morfar
• 1958 - Fridolf sticker opp!
• 1959 - Fridolfs farliga ålder

[redigera] Serietidningen

Samma år som den första filmen kom (1956) gav tidningen Bildjournalen tecknaren Torsten Bjarre i uppdrag att göra en tecknad serie om paret, baserad på manus av Rune Moberg. Förutom i Bildjournalen publicerades serien Lilla Fridolf även i tidningen 91:an under en kort period. För att få större porträttlikhet engagerades Åsa-Nisse-tecknaren Gösta Gummesson och tog över som tecknare 1957 efter Bjarre. Gummesson höll sedan i tuschpennan fram till 1960 då Torsten Bjarre värvades över till förlaget Semic Press som då startade Lilla Fridolf som en egen tidning, med utgivning en gång i månaden. Förutom serien om Fridolf och Selma innehöll tidningen Knasen och Tjalle Tvärvigg.

Bjarre hade under 1960 och 70-talet med en tätare utgivning en stab med hjälptecknare omkring sig, med namn som: Lasse Molén, Janne Gissberg (skapare av "Pelle Svanslös"-filmerna), Bosse Majgren och Börje Nilsson, som senare fungerade som förlagschef på Semic fram till 1974 då han avgick med pension. Elmar Blomberg tog då över tecknandet ihop med omslagstecknaren Björn Ihrstedt,som blev redaktör för tidningen Lilla Fridolf 1986.

Den häftade serietidningen Lilla Fridolf publicerades med inlagan endast i 2-färgs offsettryck, med rött som kulörfärg utöver svart, fram till mitten av 1980-talet. Det var innan 4-färg endast på 2 eller 4 av omslagets sidor som liksom nu var tryckt på annan typ av papper i arktryck. Det blev med 2-färgstekniken relativt bra hudtoner, men stereotyp klädsel på figurerna. Fridolf hade oftast långrandiga röd-svarta byxor och Selma huvudsakligen röd klänning. Denna begränsning som 2-färgstrycket innebar satte uppfinningsrikedomen hos tecknare och tryckerier på hårda prov, men de lyckades väl för de som växte upp med tekniken såg inte alltid positivt på ändringen till 4-färg i mitten av 80-talet.

Det var relativt vanligt förr att istället för 4-färgstryck använda 2-färgstryck för att minska tryckkostnaden. Vid 2-färgstryck kan man vid rotationstryck antingen trycka produkten i en tryckpress med endast 2 tryckverk eller eller köra med 2 stycken parallella pappersbanor i en 4-färgspress vilket då kan dubbla uttaget av antalet sidor per cylindervarv i tryckpressen.

Under 80-talet hade tidningen sin största upplaga, och gavs ut varannan vecka. Under 1987 såldes tidningen i ungefär 50,000 exemplar per nummer och hade normalt ett sidantal på 52-68 sidor (inklusive omslagets 4 sidor). I avsnitten från 80-talet och framåt har "lillen", Fridolf och Selmas dotterson, också ofta en central roll. Under 90-talet sjönk upplagan gradvis, och sedan 1995 innehöll tidningen endast reprinter av gamla Lilla Fridolf-avsnitt. De medverkande serierna var ungefär samma som tidigare.

Tidningen kom ut till och med 2006. Därefter slogs den ihop med serietidningen Åsa-Nisse under den nya titeln Åsa-Nisse & Lilla Fridolf.

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

[redigera] Källor

[redigera] Externa länkar

• Branschsida
• Info om Lilla Fridolf, från Seriefrämjandets seriewiki