Landsorganisationen i Sverige

Wikipedia

Uppslagsordet LO leder hit. För andra betydelser, se LO (olika betydelser).

Landsorganisationen i Sverige (LO) är en sammanslutning av fackliga arbetstagarorganisationer i Sverige, bildad 1898. LO samlar idag 15 medlemsförbund. Landsorganisationen förhandlade tidigare i stor utsträckning med arbetsgivareföreningen Svenskt Näringsliv (tidigare Svenska Arbetsgivareföreningen - SAF) om olika avtal. Idag har dessa förhandlingar minskat i omfattning, och de flesta avtal tecknas av de enskilda fackförbunden. Fortfarande tecknas dock vissa avtal, till exempel om försäkringar, mellan centralorganisationerna.

Antalet anställda vid LO centralt är omkring 150 stycken. Landsorganisationens centrala säte finns vid Norra Bantorget i Stockholm (LO-borgen). Ute i landet har LO en regional organisation, de sk LO-Distrikten och lokalt i kommunerna LO-Facken. Syftet är att ha en samordning och ett forum för det tvärfackliga arbetet på alla nivåer mellan de 15 fackförbunden inom LO - centralt, regionalt och lokalt. LO samordnar också delar av LO-förbundens arbetsmarknadsinformation till unga och har varje sommar en speciell kampanj som riktar sig till sommarjobbare.

Sedan grundandet har LO haft nära band till socialdemokratiska partiet. De båda organisationerna brukar kallas de två benen i arbetarrörelsen, där partiet är det politiska benet och LO det fackliga. Vid årsskiftet 1990/1991 försvann dock möjligheten för organisationer inom LO att kollektivansluta fackmedlemmar till socialdemokratiska partiet. Det ekonomiska stödet till partiet är fortfarande stort. Enligt egna uppgifter från LO låg det finansiella stödet till partiet för år 2002 på mellan 75 och 85 miljoner kronor. LO stöder även Socialdemokraterna med arbetskraft - enligt en beräkning av riksdagsledamoten Carl B Hamilton (fp) uppgår stödet totalt till 516 miljoner, varav 436 miljoner består i arbetsinsatser. [1].

Ordförande är (2006) Wanja Lundby-Wedin.

[redigera] Antal medlemmar

Antalet medlemmar i LO var årsskiftet 2001/2002 total 1 960 000 personer. Antalet har under en rad år visat en nedåtgående trend, men andelen LO-anslutna anställda inom LO:s organisationsområden ligger dock fortfarande i snitt över 80%. Detta är i internationellt perspektiv mycket högt.

[redigera] Ägande

Äger 50,1 procent av aktierna i Aftonbladet sedan 2 maj 1996.[2]

[redigera] Medlemsförbund

I LO finns nu 15 förbund. Dessa är:

[redigera] Ungdomsförbund

Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU är också LO:s ungdomsförbund. intimt samarbete med kurs och kampanjer finns. LO har också en plats i SSU styrelse.

[redigera] Ordförande genom tiderna

Fredrik Sterky, 1898–1900
Herman Lindqvist, 1900–1920
Arvid Thorberg, 1920–1930
Edvard Johanson, 1930–1936
Albert Forslund, februari–september 1936
August Lindberg, 1936–1947
Axel Strand, 1947–1956
Arne Geijer, 1956–1973
Gunnar Nilsson, 1973–1983
Stig Malm, 1983–1993
Bertil Jonsson, 1994–2000
Wanja Lundby-Wedin, 2000—

[redigera] Kritik

Under många decennier kritiserades LO för att man kollektivanslöt samtliga medlemmar till SAP ovsett medlemmens vilja. Till slut tvingades man 1991 upphöra med kollektivanslutningen som hade varit en god inkomstkälla för socialdemokraterna. Antalet partimedlemmar sjönk drastisk för att ett årtionde senare vara 90% lägre än i början av 1990-talet.

Under 2000-talet har ett flertal skandaler uppdagats i medlemsförbunden bland annat vid Metalls fackklubbar i Trollhättan (porrklubbsbesök och sexleksaker) och i Livsarbetareförbundets centrala kretsar i Stockholm (tilldelning av sommarstugor och lägenheter till fackliga ombudsmän och deras släktingar istället för till fattiga yrkesarbetande kvinnor, se artikel om stiftelsen Anna Johansson-Visborgs minne).

En utbredd kritik som varit gällande mot LO under i stort sett hela rörelsens existens har gällt att LO varit alltför passiva i förhandlingar och inte vågat vara konfrontativa i förhandlingarna mot arbetsgivarna. Efter Storstrejken 1909 förlorade LO många medlemmar, varav vissa gick över till det nybildade fackförbundet SAC. Flera underavdelningar har igenom åren brutit sig ur respektive LOförbund och bildat fristående fackföreningar, se t.ex. Svenska Hamnarbetarförbundet.