Kolmila
Wikipedia
En kolmila är en kontrollerad upphettning av ved utan (eller med begränsad) syretillförsel. Genom att täcka en hög av ved med jord, torv, gräs och sand och sedan tända milan (på fackspråk säger man värma milan) sattes förkolningen igång.
Milan måste sedan övervakas dag och natt av kolare som bodde i skogen i kolarkojor. Från milorna transporterades sedan kolet till försäljning eller användning, med hjälp av hästforor. I modern tid (1900-talet) användes lastbilar för transporterna. Kolningen upphörde i stort sett i samband med krigsslutet 1945.
Träkolet från de svenska milorna användes i första hand av hyttor. Som biprodukt vid kolning fick man trätjära.
Platsen för en gammal mila kan ofta ses i skogen som en kolbotten. Lokalisering av kolbottnar underlättas av att vegetationen där ibland avviker från omgivningens växtlighet. Lättare är det att se kolbottnen om man samtidigt iaktar att runt kolbottnen går en smal ränna, eller mer vanligare är det gropar grävda runt om.
Överblivet kol vid kolbottnarna är ännu idag fullt användbart. Kolbottnar sparas i skogsbruket.
I många fattiga länder används träkol än idag till uppvärmning och matlagning. Där tillverkas det ofta i kolmilor.
[redigera] Se även
[redigera] Källor
 |
Det saknas källhänvisningar i den här artikeln. |
| Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln. |
