Katana
Wikipedia
Katana (刀) är ett japanskt enkeleggat svärd, ca tre till fyra shaku långt med en klinga på två till tre shaku (1 shaku = ung. 30,3 cm). Katanan faller i längdgruppen daitō, som betyder 'långt svärd' Den böjda formen gör det möjligt att snabbt dra svärdet ur skidan, men ger också en skärande rörelse i hugget när svärdet träffar motståndaren. Katanan är en del i det svärdspar som samurajerna bar med sig, daisho. Det andra svärdet i ett sådant par kallas wakizashi och är ett kortare svärd. Katanan hanteras vanligast med två händer, men även med en hand tillsammans med wakisashin.
Innehåll |
[redigera] Utveckling
De första svärd som kom till de Japanska öarna kom via Korea från Kina, och var av en rak, dubbeleggad typ, inte olik det kinesiska jian-svärdet. Så småningom kom formen att övergå till en enkeleggad, rak variant, kallad chokutō. Chokutōn utvecklades till det svärd som kallas tachi. Tachi-svärdet var ett kavallerivapen, och hade därför en förhållandevis lång klinga. Tachin bars med eggen neråt, teorier pekar åt att svärdets krökta form tillät det att dras snabbare, en viktig egenskap hos ett svärd vid till exempel överfall. När det blev mindre vanligt med ridande samurajer, utvecklades katanan. En katana fästs inte i bältet på samma komplicerade sätt som tachin, den sticks helt enkelt in i bältet, med eggen uppåt.
[redigera] Tillverkningsprocess
Katana tillverkas traditionellt av japanskt s.k. Tamahagane-stål, som utvinns ur sand. Tamahagane är ett stål av låg kvalitet, med många orenheter. Om svärdet bara hade smitts ut av sådant stål, så skulle härdningen ha blivit synnerligen oberäknelig och ojämn. Svärdet skulle med största säkerhet bli odugligt. Problemet med orent stål möttes av smeder över hela världen och en mycket vanlig lösning - den tillämpades även i Japan - var att vika stålet flera gånger över sig självt, för att på så sätt driva ut vissa orenheter och jämna ut kolhalten i stålet.
Härdningsprocessen är något speciell hos katana. När smeden är klar med bladet och bara härdning återstår är katanan rak. Inför härdningen täcks hela katanan förutom den del som är närmast eggen med ett lager lera. Sedan hettas katanan upp, och sänks ner i vatten. Leran isolerar då de delar den täcker, så dessa kyls ner långsamt, medan de delar som är otäckta kyls ner snabbt. De delar som kyls ner snabbt härdas alltså, medan ryggen och sidorna behåller sin mjukhet. För att förklara varför smeden gör så, behöver man veta lite om metallurgi. Ju hårdare stål är, desto skarpare kan det slipas, men hårt stål är bräckligt, och även om ett helt hårt svärd skulle vara mycket vasst, så skulle det knappast tåla någon större påfrestning. Mjukt stål, å andra sidan, är mycket tåligt, och absorberar stötar bra, men tyvärr så kan det inte hålla en skarp egg särskilt länge. I Europa löstes problemet genom att man helt enkelt härdade klingorna till en mellannivå. Japanerna löste problemet på ett annat sätt, som kanske kan anses vara den största skillnaden mellan japanska och europeiska svärd. De gjorde eggen hård och "ovansidan" mjuk, detta resulterade i att svärdet blev både vasst och tåligt.
[redigera] Monteringar
För att klingan ska bli ett fungerande svärd behövs ett antal detaljer utöver kavel och balja - monteringar, som på japanska kallas koshirae. Baljan, saya, görs av trä och är vanligen konstfullt lackerad, men kan även vara inlagd med metall, snäckskal eller överdragen med rockaskinn, same. På baljan finns en liten knopp, kurikata, för upphängning. Vanligen finns på baljan en eller två fickor, för en liten kniv, kozuka, och för en pinne, kogai, som kunde användas för håruppsättning eller som örslev.
Kaveln eller fästet, tsuka, görs av trä överdraget med rockahud och lindas hårt med ett litet band. I ändan begränsas kaveln av ett beslag, kashira, och mot klingan av fuchi. Under kavellindningen ligger på var sida två små ornament, menuki, avsedda att förbättra greppet. I kaveln finns ett hål som passar mot ett hål i tången, mekugi ana. Genom hålen träds själva mekugin, som är en pinne av bambu att hålla samman klingan med fästet.
Parerplåten, tsuba, är påträdd på tången mellan en krage, habaki, som sitter på klingan och fästets fuchi. Ett par små brickor, seppa, skyddar tsuban mot nötning. Tsuban är består vanligtvis av metall men kan vara av exempelvis elfenben. Den är är ofta rikt utsmyckad och försedd med tre hål för tång, kogai och kozuka.
Monteringarna byttes ofta efter tillfällets krav och modets växlingar och tillverkades av ett särskilt hantverksskrå. Det finns därför stora mängder av framför allt tsuba med hög finness och konstnärlig kvalitet. Tsuba, kogai, menuki och kombinerade fuchi-gashira är därför sedan länge eftertraktade samlarobjekt.
[redigera] Hantering
Katanan förvarades till skillnad från tachin vågrätt i ett träställ, katanakake. Enligt traditionen finns vissa regler som gäller för hur man placerar en katana i ett ställ. Grundregeln kan sägas vara: "Fästet till vänster, eggen upp", allt annat är fel. Svärdet bärs med eggen uppåt och ska därför förvaras så, delvis av estetiska skäl men även för att skydda eggen. Fästet ska vara till vänster för att visa att det inte är till för att användas, genom att på så sätt göra det svårare att dra. Katanan bärs inte endast med eggen uppåt för att skydda eggen, det är också för att rörelsen när man drar ut svärdet ska bli första hugget. Det är också lämpligt att "säkra" svärdet genom att binda snodden som sitter i skidan runt fästet, så att det inte går att dra det utan vidare. Platsen i rummet är också av vikt, där regeln är att den ska placeras där det inte är helt lätt att nå det, och där omgivningen kan se om någon tar i det. Den ska absolut inte placeras i en hall eller någon annanstans där man passerar. Anledningen till dessa regler är huvudsakligen är att svärdet är ett farligt vapen.
Det är viktigt att undvika att dra en katana så att eggen skär på insidan av skidan. En ensam katana-klinga förvaras i shirasaya, som är en väldigt simpel skida och en kavel som består av enbart trä. En shirasaya ser lätt ut som en enda träpinne på lite håll, men de är absolut inte till för att slåss med, kaveln är mycket instabil och kan gå sönder relativt lätt. Det händer att shirasaya blandas ihop med (ofta avsiktligt, tyvärr) svärd monterade i käppar, som vissa samurajer använde efter att krigarklassen hade avskaffats.
[redigera] Svärdsetikett
1. Fråga aldrig ägaren om lov att röra vid vapnet. Ägaren visar det om han så vill.
2. Om svärdet ges till dig i skidan, tag varsamt emot det med båda händer. Säg tack! Dra inte svärdet om inte ägaren uttryckligen uppmanat dig.
3. Ett draget svärd överräcks med svärdets rygg mot mottagaren, svärdet hålls med en hand, längst ner på handtaget. Ta emot svärdet så att du vänder bort eggen från ägaren.
4. Vidrör aldrig någonsin bladet! Det är absolut inte tillåtet att känna efter om klingan är skarp med fingret. Lyssna till vad ägaren säger, som men all säkerhet berättar vad du behöver veta. Om du är osäker håll fingrarna borta och titta bara.
5. Vifta inte med svärdet Du kan skada dig själv eller någon annan. Dessutom är eggen skör så du kan även skada eggen. Avstå från alla rörelser som kan tolkas som hotande eller skada svärdet. Även här sätter ägaren gränserna.
6. Behandla svärdet och dess ägare med respekt, och tacka för möjligheten att se närmre på vapnet.
7. Tänk på att svärdet är ett dödligt vapen och behandla det därefter.
[redigera] Myter
Många moderna myter florerar kring katanan, ofta underblåsta av hollywoodfilmer, försäljare och en del kampsportsutövare. Här följer några:
- "Katanan är överlägsen europeiska svärd" - Detta stämmer inte alls. Katanor och europeiska svärd är två helt skilda saker, så det är svårt att jämföra de två vapnen. De är dock båda två är utmärkta vapen i sin rätta miljö. En katana skulle få stora problem om den skulle användas mot en plåtrustning till exempel. Inte för att ett europeiskt svärd skulle ha det lätt, men katanan med sin hårda egg hade haft större problem. Dessutom är katana i stort sett ömtåligare än europeiska svärd. Om pareringar med bladet undveks i europeisk krigföring, så var de nästan helt okända i japansk krigskonst. Japansk fäktning bygger på ett dödande hugg och undvikande av kontakt med motståndarens klinga. Japanska svärd går däremot att slipa till en vassare egg än europeiska och skulle då kunna sägas ha ett litet övertag mot obepansrade mål.
- "En katana kan hugga igenom en kulsprutas pipa/stridsvagn/betongpelare/bil" - Detta kan nog de flesta med en vag uppfattning om vad metallurgi är förstå vara en ren felaktighet. Ett svärd är en bit stål, och måste följa naturlagarna precis som allt här i världen.
- "En katana består av flera miljoner lager stål" - detta är också felaktigt. En traditionellt smidd katana består visserligen av många lager stål, men stålet viks enligt traditionen bara 16 gånger. Det bildar då ca 64000 lager (exakt antal är 65536). Varje gång stålet viks fördubblas antalet lager. Viks stålet en gång får man två lager, viks det två gånger, blir antalet lager fyra och så vidare.
[redigera] Wallhangers
En "Wallhanger" (engelska för "vägghängare") är en nedsättande term som i svärdkretsar används för att beteckna ett oanvändbart svärd, som bara duger att hänga på väggen. Detta är något som i synnerhet gäller många katana, eftersom den är ett mycket populärt svärd.
Wallhangers är i många fall mycket billiga svärd, ofta tillverkade av rostfritt stål eller annat underhållsfritt material. Rostfritt stål lämpar sig inte till svärdstillverkning, då det generellt sett är för bräckligt (det skall dock nämnas att rostfritt stål kan bli till ett bra svärd, men då detta är svårt att uppnå är sådana svärd både ovanliga och bra mycket dyrare än de rostfria svärden man skall undvika). Det finns historier om wallhangers som bara har gått rakt av eller till och med splittrats under påfrestning. Detta medför omedelbar fara för personer som råkar befinna sig i närheten när det inträffar. Andra problem med wallhangers är dålig konstruktion och material. Plast används i stor utsträckning, och det säger sig självt att det knappast är att lita på som material i ett svärd. Dessutom så brukar ett stort problem vara tången. Tången är den del av klingan som går in i handtaget. På traditionella japanska svärd är den lång, och relativt tjock. På många wallhangers är tången helt enkelt en "råttsvanstång", det vill säga en gängad rundstav som är fastsvetsad vid klingans bas. Vid påfrestning kan "råttsvansen" gå av, varvid klingan flyger iväg likt en tvåfots, slipad stålmissil. Generellt sett så gäller "du får vad du betalar för" i svärdsvärlden, man får sällan mer, men passar man sig inte så kan man få mindre. Om man planerar att köpa ett svärd som skall hålla någorlunda hög klass, så får man vara beredd att punga ut med några tusen. Och så gäller det att vara påläst om ämnet, så man inte blir lurad för det finns en hel del svärd på till exempel internet auktioner, som ser välgjorda ut men inte håller kvalitén och ofta säljs till överpris.
