Kaluza–Klein-teorin
Wikipedia
Kaluza–Klein-teorier är en klass av teorier som innefattar extra hoprullade rumsdimensioner i ett kvantmekaniskt sammanhang. De har namn från Theodor Kaluza och Oskar Klein.
Den ursprungliga Kaluza-Klein-teorin var ett tidigt försök (1920-tal) att förena allmän relativitetsteori och elektromagnetism genom att arbeta i en rumtid med fem dimensioner, i vilken den allmänna relativitetsteorin med en femdimensionell metrisk tensor gäller. Det elektromagnetiska fältet uppträder i vår fyrdimensionella rumtid genom att den extra fjärde rumsdimensionen kompaktifieras (rullas ihop), varvid den femdimensionella metriska tensorn delas upp i en fyrdimensionell metrisk tensor och ett skalärfält som tillsammans beskriver en utökning av den allmänna relativitetsteorin, en så kallad Brans-Dicketeori, samt en fyrdimensionell vektorpotential som uppfyller Maxwells ekvationer och därmed beskriver elektromagnetism.
Nämnas bör att den finske fysikern Gunnar Nordström redan 1914 i samband med sin egen gravitationsteori laborerat med femdimensionell rumtid i Maxwells ekvationer, vilket kunde ge Nordströms gravitationsteori och Maxwells ekvationer i fyra. Norström var därmed den förste att inse finessen med extra dimensioner. Hans upptäckt föll dock i glömska, delvis på grund av att hans gravitationsteori året därefter (1915) ersattes av den korrekta teorin i form av Einsteins allmänna relativitetsteori.
När högre-dimensionella teorier som strängteori blev aktuella, kom Kaluza-Klein-teori åter på modet.
