Jacob Magnus Sprengtporten

Wikipedia

Jacob Magnus Sprengtporten, soldat och politiker, född 1721 eller 1727 i Finland, död 2 april 1786 på Biskopsudden i Stockholm.

Tolv år gammal bestämde sig Jacob för en karriär inom armén, och de få svenska framgångarna under sjuåriga kriget kan med få undantag sägas vara tack vare Sprengtporten. Han pensionerades som löjtnant och med eftermälet att ha varit en av de klokaste soldaterna inom svenska armén.

Sprengtporten blev 1739 volontär vid fortifikationen och 1743 blev han underofficer vid Lifgardet där han avancerade till fänrik. Han tjänstgjorde vid fästningsbyggnader i Finland 1744-1750 och efter det användes han vid konungens particulaire fortifications contoire. 1755 blev han övertalig vid fortifikationen men 1757 blev han ingenjörkapten vid Lifgardet och överadjutant hos hos generallöjtnant Axel von Fersen. 1759 blev han major i armén, 1761 överstelöjtnant vid kavalleriet och 1762 vid husarkåren samt 1769 överste för Nylands och Tavastehus läns dragonregemente jämte Karelska skvadronen. 1766 upphöjdes han till friherre.

Under Pommerska kriget (1757-1762) fick Sprengtporten ett erkännande som en av arméns bästa officerare. 1761, då Ehrensvärd var överbefälhafvare, bildade Sprengtporten en särskild frikår bestående av lätta trupper, den så kallade Sprengtportenska frikåren. Kåren segrade samma år vid Neuensund och erövrade med storm Malchin.

Efter fredsslutet gällde hans ord såväl vid riksdagarna som i militära frågor. Som medlem av den 1766 tillsatta fästningskommissionen för Finland skrev han ett betänkande om Finlands försvar som bland annat gick ut på att den finska armén så långt det var möjligt skulle ställas på lätt fot. Förslaget antogs av kommissionen och godkändes 1769 av regeringen.

Sprengtporten räknades som en av hattarnas ledande män, men det var dock först vid 1771-1772 års riksdag, som han på ett avgörande sätt började ingripa i händelsernas gång. Trött vid den fortgående riksdagsoredan, närmade han sig under våren 1772 Gustaf III och bildade med hans samtycke en riksdagsklubb kallad "Svenska botten" som bestod av ett antal adelsmän som var fast beslutna att med konungens hjälp störta ståndsväldet. Sedan klubben övertygat konungen lade Sprengtporten fram en revolutionsplan i vilken han själv skulle ta första steget genom att framkalla en militärrevolt i Finland. Konungen gillade planen och gav Sprengtporten ett utkast till ny regeringsform vilket han i huvudsak godkände även om han tyckte "att herren tämligen skansat omkring sig". Slutligen fick han en skriftlig order från konungen där all planering godkändes. Försedd med detta mandat, gav sig Sprengtporten av till Finland den 29 juli men förberedelserna tog lång tid och det dröjde till 14 augusti innan han kunde skrida till verket.

Han övertog befälet över ett kompani lätta dragoner som stod invid Borgå. En mindre kommendering skickades för att skära av förbindelsen mellan Helsingfors och fastlandet. Sprengtporten, hans bror Göran Magnus och större delen av truppen steg ombord på en jakt på väg till Sveaborg men på grund av motvind så dröjde det två dagar innan de nådde fästningen. Inom några timmar intog de öarna och Sprengtporten utropade sig själv till herre över Helsingfors.

Soldaterna och officerarna avlade en av Sprengtporten författad trohetsed till konungen. Därefter stannade han i Finland under en tid, sysselsatt med att genomföra revolutionen i hela landet och med att vidta förberedelser för expeditionen till Stockholm. Den 28 augusti lämnade han Helsingfors med en liten eskader och omkring 800 man men anlände först 7 september till Stockholm där revolutionen då redan var slutförd.

Konungen mottog honom med de största nådebevisningar. Sprengtporten utnämndes till generallöjtnant och till överste för Lifgardet och behöll befälet öfver lätta dragonerna samt erhöll efter Augustin Ehrensvärds död ledningen över fästningsarbetena i Finland. Men trots detta blev han allt bittrare med tiden. Den självständige, kärve och misstänksamme mannen trivdes inte med hovlivet, mycket på grunda av att konungens eget handlingssätt gav honom en mängd anledningar till missnöje. Han bad förgäves om att åter få bosätta sig i Finland men det beviljades inte. Eftersom revolutonen inte ledde till vad han personligen hade hoppats på steg hans missnöje. Han trodde sig i muntliga och skriftliga yttranden, speciellt i Michelessis beskrivning av revolutionen, få kritik för att ha kommit för sent. Även sviktande hälsa bidrog till hans missnöje.

Slutligen, på vårvintern 1774, inträffade en förveckling som föranledde hans tillbakaträdande. Ett slagsmål hade pågått mellan lätta dragoner, gardister och brandvakter. Utan hänsyn till gardets gamla privilegium, att straff endast kunde utdömas av en krigsrätt, formerad inom dess egen kår, kommenderade Sprengtporten en dragonofficer att sitta med i krigsrätten. Då dragonofficeren l mars 1774 infann sig i krigsrätten, blev han avvisad. Sprengtporten klagade förgäves och såväl konungen som rådet uttalade sig emot honom och redan samma dag lämnade han in sin avskedsansökan skriven i sårande ordalag. Konungen återställde avskedsansökan men Sprengtporten förnyade efter några dagar sin anhållan i mildare form och fick den beviljad.

Med avskedet följde ett pensionsbrev där Sprengtporten erhöll en extra pension på 30 000 daler silvermynt årligen. Han återsände pensionsbrevet och anhöll om att konungen skulle nedsätta beloppet till en mindre summa men konungen förklarade att pensionen i alla fall skulle utgå för hans arvingars räkning så länge han levde.

Sprengtporten levde sedermera på Djurgården i Stockholm, på Biskopsudden, som konungen hade skänkt till honom. Han riktade mot sig själv, sin omgivning och konungen skarpa förebråelser. I en skrivelse varnade han bland annat konungen i stränga och allvarliga ord för sin flärd och ytlighet och påminde honom om att ett gott eftermäle endast kan vinnas genom goda gärningar. Konungen besökte senare den ensamme mannen. Mot slutet av sitt liv var Sprengtporten sysselsatt med att författa sin självbiografi som finns bevarad oavslutad i manuskript.