Intentionalitet
Wikipedia
Intentionalitet är en filosofisk fackterm för fenomenet att medvetandetillstånd "handlar om" eller "är riktade mot" någonting. Mentala tillstånd som uppvisar intentionalitet kallas "intentionala tillstånd". Det som det intentionala tillståndet är riktat mot kallas det ”intentionala objektet" för tillståndet i fråga.
[redigera] Exempel på intentionala tillstånd och intentionala objekt
- Om någon är kär i en person, så kärleken ett intentionalt tillstånd, eftersom den är riktad mot någon (nämligen den man är kär i -- den man är kär i är kärlekens intentionala objekt).
- Om någon är rädd för att gå till tandläkaren, så är rädslan ett intentionalt tillstånd, eftersom den är riktad mot något (i det här fallet tandläkarbesök -- rädslans intentionala objekt är tandläkarbesök).
- Om man undrar vad man gjorde i går, så är ens undran ett intentionalt tillstånd (ens undran rör ju gårdagens förehavanden -- vad man gjorde i går utgör det intentionala objektet för denna undran).
- Om någon tänker på Vitrysslands president, så är det ett intentionalt tillstånd, eftersom tanken är riktad mot Vitrysslands president (i det här fallet blir Vitrysslands president det intentionala objektet för ens tanke).
- Om någon tror att mjölken är slut, så är även det ett intentionalt tillstånd, eftersom tron handlar om någonting (nämligen mjölken och att mjölken är slut -- såväl mjölken som det möjliga faktum att mjölken är slut kan räknas som intentionala objekt).
[redigera] Problem och frågor inom intentionalitetsteori
Filosofiska teorier om intentionaliten är försök att utreda de icke-empiriska relationerna mellan mentala tillstånd och deras intentionalitet samt mellan intentionala tillstånd och deras intentionala objekt. Exempelvis: är alla mentala tillstånd intentionala (som Franz Brentano tänkte sig)? Finns det intentionala tillstånd som inte är mentala (skall t.ex. informationsbärande tillstånd i datoriserade expertsystem räknas som intentionala)?
Brentanos problem kallas ofta problemet att förklara möjligheten av att intentionala tillstånd kan vara riktade mot saker som inte finns. Om jag längtar efter min bästa vän, så längtar jag efter någon som finns. Man kan tänka sig att han eller hon är det intentionala objektet för min längtan och att intentionalitet helt enkelt är en relation mellan min längtan och den jag längtar efter. Men om jag längtar efter jultomten, så längtar jag efter någon som inte finns. Intentionalitet kan alltså i det här fallet inte vara en relation mellan min längtan och den jag längtar efter, eftersom den jag längtar efter inte finns.
För att det ska finnas en relation mellan två saker måste de två sakerna finnas: att sitta i en soffa är detsamma som att ha en viss fysisk relation till en soffa -- det är just den relation vi brukar kalla "att sitta i". När Ambjörn sitter i Ikea-soffan Bullig så är sittandet en relation mellan Ambjörn och Bullig. Om inte Bullig finns, så kan inte Ambjörn sitta i den; och om inte Ambjörn finns så kan han inte heller sitta i Bullig.
På samma sätt borde det vara om intentionalitet vore en riktig relation mellan mitt intentionala tillstånd och det i yttervärlden som det intentionala tillståndet är riktat mot. Jag borde i så fall inte kunna längta efter jultomten, om han inte fanns; precis som jag inte skulle kunna sitta i en soffa som inte finns. Men uppenbarligen kan jag längta efter jultomten, trots att han inte finns.
Brentanos problem är hur man skall kunna förklara detta.
