Häxan

Wikipedia

Häxan
Originaltitel	Häxan
Genre	dokumentär, skräck
Produktionsland	Sverige
Premiärår	1922
Regissör	Benjamin Christensen
Manus	Benjamin Christensen
Skådespelare	Maren Pedersen, Clara Pontoppidan
Originalmusik	Launy Grøndahl
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Speltid	91 minuter
Språk	stumfilm
IMDb

Häxan är en svensk film från 1922.

[redigera] Handling

Temat är häxväsendet under århundradena. Fakta och vidskepelse kring häxtron och den blodiga uppgörelsen när kyrkan ville utrota häxeriet fram till 1900-talet när kvinnor istället kan träffa psykiatern.

[redigera] Om filmen

Filmen premiärvisades 18 september 1922. Filmen räknas i efterhandsperspektiv som en av de mest originella och imponerande stumfilmer som över huvud taget finansierades med svenska medel. För foto svarade Johan Ankerstjerne. Benjamin Christensen använde sig i stor utsträckning av amatörskådespelare även för bärande rollerna i filmen, och flera av dessa amatörskådespelare kom med tiden att bli ryktbara artister i dansk teater och film.

För inspelningen köpte Svensk Filmindustri upp Astra-Films ateljéer i Hellerup Danmark, dessa ateljéer kom inte till användning för någon annan inspelning så länge de var i SF ägo. För regissören innebar filmen ett Hollywood kontrakt men det blev inte några fler filmiska storverk under stumfilmsperioden för honom. Han återkom till Danmark vid tiden för andra världskriget och engagerade sig i filmer med ett socialpolitiskt tema.

År 1941 gjordes en nypremiär av filmen på Dagmar Bio i Köpenhamn, inför den nya visningen gjordes ett förtal med ljud framfört av Benjamin Christensen. Ytterligare en film med namnet Häxan spelades in 1956 i en fransk-svensk produktion regisserad av André Michel baserad på Alexandr Kuprin novell Olesia, se Häxan (1956).

[redigera] Kritik

Torsten Fogelqvist i Dagens Nyheter: "Man kan icke helt underlåta att på Häxan tillämpa den klassiska definitionen på det tragiska dramats syfte - "att genom fruktan och medlidande verka till affekternas rening". Och den mynnar ut i en tacksamhetsgärd till upplysning, vetenskap och humanitet. För en gångs skull välsignar man sin egen tid och känner det efter utgången ur detta historiska inferno lättare att andas och leva. Det är icke värdelöst att hos moderna människor, som mest se nuets mörka sidor, framkalla en sådan känsla. Det vore för övrigt ett utslag av irrealistisk hjärtnupenhet att bannlysa det skräckfulla ur människans syn- och tankevärld, ett pjosk som var antiken främmande. Man måste dock göra en bestämd distinktion mellan det fruktansvärda och det rafflande. Det senare uppstår när det förra blir sitt eget självändamål. Och det är åt den sortens sensationer som film och billighetslitteratur så ofta skattat."