Grammofon
Wikipedia
Grammofonen är en maskin som används till att spela upp grammofonskivor med. Den uppfanns i slutet på 1880-talet av den tyske uppfinnaren Emile Berliner.
Till skillnad från Thomas Edisons fonograf, lagrade man här ljudet på en rund roterande skiva istället för en ihålig cylinder. Detta kom att underlätta för industrin då man kunde börja serietillverka skivor i skivpressar.
De första grammofonerna var ganska stora och klumpiga, och drevs helt och hållet med mekanik.
Man spänner upp en fjäder, med hjälp av en vev som är fäst på utsidan av maskinen. När fjädern sedan sträcker ut sig, drar den med sig den skivtallriken - som börjar att rotera. Sedan lägger man ner ljuddosan, som har en stålnål fäst längst ut, mot skivan. Nålen - som följer skivans spår, är fäst vid ett membran som därmed börjar vibrera och orsakar ljud. Ljudet går sedan in i ett rör som leder ut till en tratt (horn) som förstärker ljudet. Dessa grammofoner kallades allmänt för "trattgrammofoner".
På 1920-talet slutade man med tillverkningen av fonografer och nu var grammofonskivor det enda lagringsmediet för ljud som fanns att tillgå. Magnetbandet hade visserligen uppfunnits, men det skulle dröja till 1950-talet innan man började använda det allmänt.
På 1920-talet började så kallade resegrammofoner tillverkas. De fungerade på samma sätt som tidigare grammofoner men var betydligt mindre och kompaktare. Resegrammofoner var lätta att transportera, då de ihopfällda blev sin egen väska. Dessa blev populära bland dåtidens ungdom som nu kunde ta med sig musiken - till exempel ut i naturen.
Då de första vinylskivorna började dyka upp i slutet på 1940-talet, började grammofonerna förändras. Grammofonerna hade nu börjat drivas med el, men de mekaniska vevgrammofonerna fanns kvar till 1950-talet då de slutade tillverkas. De nya grammofonerna drevs av en elmotor som via en rem fick skivtallriken att rotera i önskad hastighet. (Tidigare fanns bara en hastighet, 78 varv per minut, men nu fanns även 33 1/3 och 45 varv per minut att tillgå.) Det var fortfarande en nål som fångade upp ljudvågorna i skivans gravyr, men nu hade man diamant och safir-nålar istället. De behövde inte bytas så ofta som de tidigare stålnålarna och de gjorde dessutom mindre åverkan på skivorna.
Grammofonerna var ofta på 1950-talet ihopbyggda med radiomottagare, och man kallade dem allmänt "radiogrammofoner". Detta var stora tunga maskiner, då radion använde elektronrör som behövde mycket ström för att fungera, och höljet var en ofta en rejäl möbel med påkostat snickeri.
På 1960-talet började många skivspelare tillverkas - d.v.s. grammofoner utan egen ljudförstärkare. Dessa fick man koppla till en separat förstärkare för att få ljud. Nu började också remmarna försvinna till förmån för drivhjul av friktionstyp, och sedermera direktdrift. När direktdrivna spelare gick ner i pris så återkom remdriften i de dyrare grammofonerna.
När CD:n kom började skivspelarna successivt försvinna från marknaden. Även de populära kassettbanden slogs ut. Skivspelare är idag ganska dyra och används främst av vinylsamlare, DJ:ar och olika hip hop- och underground-kulturer.
