Golfklubba

Wikipedia

Golfklubbor finns i olika typer; träklubbor, järnklubbor och putter. Beroende på vilket slag som ska slås med avsende på bland annat avstånd och bollens läge så bestämmer spelaren vilken klubba han ska välja.

Enligt golfreglerna så får spelaren ha 14 klubbor i bagen under spel. Det går att spela golf med endat en klubba men eftersom klubborna skiljer sig åt i längd och loft kan spelaren i de flesta fall slå med samma svingteknik och hastighet. Längden på klubban och dess loft avgör längden och höjden på slaget. Klubborna numreras för att kunna identifieras och de lägsta numren har det lägsta loftet (en järnfemma har lägre loft än en järnsexa).

Vilka klubbor som ska ingå i ett golfset är individuellt. Elitspelare brukar välja sina klubbor efter de förhållanden som råder inför rundan. De har i regel fler än 14 klubbor att välja mellan som de sedan tar med sig i bagen. En amatörgolfare har oftast bara en uppsättning att välja på och en vanlig uppsättning är driver, trätrea, träfemma, järntrea till järnnia, pitching wedge, sandwedge och putter. Lobwedge är också vanligt förekommande.

När bollen slås så gör kraften vid tillslaget att bollen trycks samman och pressas mot bladets skåror. Bollens egenskaper med sina dimples, i kombination med bladets loft, gör att den får backspin som hjälper bollen att lämna marken med en stigande bana, dock inte i samma bana som svingrörelsen. Om kraften vid tillslaget är tillräcklig så kommer bollen fortfarande att spinna när den landar. Så länge bollen har fart ifrån svingen så stiger den med hjälp av backspin. När sedan bollen tappar farten så spinner den fortfarande men faller ner till marken och ger backspin om den landar på greenen.

[redigera] Klubbtyper

• Träklubbor är till för att slå långa slag. De kallas träklubbor eftersom dess klubbhuvuden ursprungligen var gjorda av hårda träslag som ek och bok och senare när bollen började att utvecklas och bli hårdare övergick tillverkningen till persimmonblad. Idag är de gjorda av metall eller titan. Loftet på träklubborna varierar mellan 7 och 29 graders vinkel. Träettan kallas driver och används oftast vid utslagen på par 4 och par 5-hål. Drivern har ett stort klubbhuvud och den tekniska utvecklingen har gjort att regler har införts som som begränsar storlek och andra egenskaper. Träklubbor används även vid långa fairwayslag. De har egenskapen att dess något rundade underkant och dess platta sula gör att de inte skär ner i marken vid tillslaget.

• Järnklubbor används för kortare slag än träklubbor bland annat för inspel mot greenen. De indelas efter slaglängden i långa järn (1-3), mellanjärn (4-6) och korta järn (7-9). De brukar vara omkring 90-100 centimeter långa och har ett loft på mellan 16 och 45 graders vinkel. Långa järn spelas ofta för långa slag mot greenen och mellanjärn och korta järn används oftast från närmare avstånd. Järnklubbor började att tillverkas på 1890-talet och i spelet användes de främst för slag ur ojämnheter i marken, t ex hjulspår. De kallades carrick, track iron och rut iron (=järnklubba för spår).

• Wedgar är järnklubbor med ett loft som är högre än 45 grader. Slag med wedgar blir inte så långa men bollbanan blir högre. Klubborna används företrädesvis vid närspel. Till wedgar räknas pitching wedge, sandwedge och lob wedge.

• Putters finns i många olika varianter och är kanske den mest individuella klubban. Dess utseende regleras bara med att skaftet, liksom övriga klubbor, inte får vara kortare än 45,7 cm. De har historiskt haft korta skaft men på senare år har långa skaft upp till hakan eller pannan börjat att användas. Putter används nästan uteslutande på greenen eller i dess närområde men kan även användas vid besvärliga slag på andra delar av banan.

[redigera] Konstruktion

En golfklubba består av ett skaft med grepp och ett huvud. Dessa ska vara sammansatta till en enhet. Skaftet ska vara rakt och ha samma böjningsegenskaper i alla riktningar och det ska vara infäst i klubbladet vid hälen. Klubban får inte vara justerbar. Detta gäller inte putters som får ha skaftet infäst var som helst i bladet. Klubbhuvudet på trä- och järnklubbor får bara ha slagyta på en sida och längden mellan tå och häl ska vara större än bredden mellan slagytan och bakkanten.

Skaftet består av ett ihåligt rör av lättmetall eller grafit. Det är cirka 12 millimeter i diameter vid greppet och 89-115 centimeter långt. Skaftets egenskaper anges på många olika sätt och det vanligaste är flex och stiff. Graden av flex och stiff mäts i kraften i svingen hos utsedda testpersoner. Spelare med en snabb sving använder stiff för att inte skaftet ska böja sig för mycket i nersvingen. Flexskaft har en högre böjlighet och används av spelare med en långsammare sving. Böjligheten ger en hävstångseffekt vid tillslaget mot bollen och om spelaren skulle använda stiffskaft så skulle slaglängderna bli kortare.

De flesta tillverkare tillhandahåller olika grader av böjlighet på skaften. De vanligaste är:

• L (Lady)
• A (Soft regular och Senior Regular)
• R (Regular Flex)
• S (Stiff Flex)
• X (Tour Stiff, Extra Stiff och Strong Flex)

Till en början tillverkades skaften i hickory men de hade nackdelen att det vreds vid tillslaget. Redan på 1890-talet experimenterades med stålskaft och en smed från Edinburgh tog patent på stålskaftet 1894 men tog tillbaka det då det var tveksamt om det skulle få användas. Det dröjde till 1924 innan USGA gav klartecken och till 1929 innan R&A tillät det.

Skaftet är infäst i bladet, antingen direkt eller via en hylsa, och anses vara klubbladets motor. Moderna blad som tillverkas har genom sin storlek en förlåtande effekt på sämre träffar men det är skaftet som genererar kraften som ger långa slag och skapar precision. Klubbladet har följande egenskaper:

• Bounce - Bladets framkant är högre än bladets bakkant. En järntrea har ingen bounce medan en sandwedge har det.
• Skåror i klubbladet
• Insert - Inläggning i bladet
• Loft - Slagytans vinkel mot klubbskaftet
• Lie - Vinkeln mellan klubbladets sula och skaftet.
• Offset - Slagytans nederkant ligger bakom skaftet
• Sweetspot - Den yta på klubbladet som ger den renaste träffen
• Tå/häl - Den mesta vikten placeras i tån och hälen. Detta gör att bladet får en låg tyngdpunkt och stor träffyta och är därför förlåtande mot slag som inte träffar sweetspot.