Gjutning
Wikipedia
Gjutning, tillverkningsteknik som går ut på att ett flytande material hälls i en gjutform (kallad kokill) och får stelna. Det material som tillsats i gjutformen blir vanligtvis hårt p.g.a. en kemisk process (betong, gips, härdplast) eller p.g.a. att material från början varit uppvärmt till dess smältpunkt när det sedan svalnar återgår det till fast form (metaller av flera slag, glas, termoplast).
Innehåll |
[redigera] Gjutning av metall och plast
Vid gjutning behövs en form som antingen kan vara en engångsform eller en permanent kokill. Väljs en permanent kokill utgör kokillen en mycket stor del av kostnaden för detaljen. Därför väljs engångsformer vid små serier och permanent kokill vid stora serier.
När sedan smältan fyller formen är det viktigt att hela formen fylls tillräckligt snabbt. Om smältan flyter för långsamt (exv. pga. temperatur, tryck eller formens dimensioner) så inträffar kallflytning. Kallflytning innebär att metallen stelnar innan formen fyllts, vilket ofta inträffar vid krökar. Vid stelningsförloppet kan stelningskrympning och svalningskrympning inträffa. Den tidigare kan orsaka krympporer eller sugningar medan den senare kan orsaka spänningar och sprickor. När detaljen stelnat och den ska tas ur kokillen så är det viktigt att detaljen och kokillen utformats så att detaljen inte skadas av att formen delas. Dessutom bör rensning och efterbehandling tas i beaktande vid utformning av detaljen och formen för att minska detaljens kostnad.
[redigera] Några gjutmetoder
- förloradform (Cire perdue, fr. "förlorat vax")
- götgjutning
- pressgjutning
- sandform
- stränggjutning
- vaxursmältningsmetoden
[redigera] Gjutdefekter
- ytnära blåsor
- oxidation
- porositet
- restspänning
- stelningskrympning
