Georg Carl von Döbeln
Wikipedia
Georg Carl von Döbeln (29 april 1758 – 16 februari 1820), svensk friherre, generallöjtnant och känd krigshjälte.
Innehåll |
[redigera] Första åren
Georg Carl föddes på Stora Torpa i Segerstads socken i Västergötland som son till häradshövdingen Johan Jakob von Döbeln och Anna Maria Lindgren. Fadern avled när Georg Carl bara var åtta år gammal och släktingar satte honom i Thuns skola vid foten av Halleberg (nuvarande tätorten Vargön) för att så småningom bli präst. Han visade dock snart en fallenhet för krigaryrket och skrevs in vid sjökadettkåren i Karlskrona 1773. Efter officersexamen 1775 styrdes han av släkten i stället in på en juridisk bana under två år. Han trivdes dock inte med detta yrke och ansökte vid 20 års ålder själv hos kungen (1778 hos kung Gustaf III) om att få bli förklarad myndig, vilket godkändes (myndighetsåldern för män var vid denna tid 21 år).
[redigera] Tidig militär karriär
Hans första anställning efter utbildningen var 1778 som andre adjutant vid Sprengtportens värvade regemente där han redan efter några veckor befordrades till fänrik i armén. Efter att ha hört om Nordamerikanska inbördeskriget ville han gå i fristaternas tjänst och begav sig 1780 till Frankrike. Efter mer än ett års vistelse i Paris anställdes han 1781 som officer vid greve De La Marcks regemente, som hade order att skeppas till Amerika men i sista stund omdirigerades till Indien. von Döbeln sårades i striden vid Cuddalor och befordrades i september 1783 till kapten. Åren 1784-88 var han De la Marcks adjutant.
[redigera] Gustav III:s ryska krig
1788 återvände han till Sverige för att delta i Gustav III:s ryska krig. I mars 1789 anställdes han som kapten vid Savolax lätta infanteri och överadjutant hos översten Kurt von Stedingk. I slaget vid Porrassalmi utmärkte han sig särskilt men träffades av en kula i pannan. För sina insatser i slaget befordrades han till major. Skadan krävde två år senare en trepanation och i flera år kunde benskärvor plockas ur såret. Skadan besvärade honom resten av livet och var orsaken till att han alltid bar det välkända svarta silkespannbandet.
1793 förflyttades han som andre major till Västgöta-Dals regemente, tre år senare, med bibehållande av sin förra indelning, till Skaraborgs regemente och utnämndes till sekundchef vid Nylandsbrigadens infanteri 1805. Under dessa fredsår var han en framgångsrik lanthushållare och kunde spara ihop en liten förmögenhet.
[redigera] Finska kriget
Vid krigets utbrott 1808 fick han befäl över tredje brigadens eftertrupp, och hade tillfälle att utmärka sig vid de flesta slagen, till exempel Yppäri, Lahintalo, Viiret, Pyhäjoki, Siikajoki, Nykarleby, men framför allt i slaget vid Lappo, där han angrep fiendens vänstra flygel och i väsentlig mån bidrog till segern vid slaget vid Kauhajoki, där han under eget befäl tillfogade ryssarna ett kännbart nederlag, samt vid slaget vid Jutas, där han vann en överlägsen seger. Hans förtjänster under detta års fälttåg medförde befordran till generalmajor och han förärades Svärdsordens stora kors.
Snart därefter förordnades von Döbeln till befälhavare på Åland. När Åland överfölls av en överlägsen rysk styrka lyckades han i god ordning och med obetydlig förlust överföra sina trupper till Grisslehamn, där han genom sin fintlighet avvärjde den ryske befälhavarens planerade anfall mot Stockholm.
von Döbeln beordrades sedan som befälhavare över norra arméns svenska fördelning med kvarter i Härnösand och över norra arméns norra fördelning i Umeå. Efter att överstelöjtnant Furumarck tillfångatagits ingick von Döbeln ett stillestånd med ryssarna, varigenom Umeå utrymdes men kronans alla förråd där kunde räddas. Kort därpå avlöstes von Döbeln av generalmajor Sandels och fick i stället befälet över de trupper, som skulle möta den inryckande norska hären. von Döbeln lyckades dock förmå den norske befälhavaren att utan blodsutgjutelse dra sig tillbaka över gränsen.
1809 upphöjdes von Döbeln till friherre. 1811 uppsattes Norra skånska infanteriregementet, I 24, och Georg Carl von Döbeln blev dess förste regemenentschef och såg gärna att hans veteraner från Finland fick anställning vid regementet. Regementet firade sin högtidsdag den 13 september till minne av segern vid Jutas.
[redigera] Napoleonkriget
I andra Napoleonkriget 1813 fick von Döbeln befälet över de svenska trupperna i Mecklenburg och befordrades till generallöjtnant. När han, på anmodan av general Wallmoden, understödde denne mot fransmännen vid Hamburg ansågs han ha brutit mot överbefälhavarens order och ställdes inför krigsrätt samt dömdes att arkebuseras. Carl Johan, som misstrodde de allierade och ville hålla vägen öppen till en förening med Napoleon, fann emellertid åtgärden i hög grad olämplig, och genom hans inflytande mildrades domen till ett års fästning (dvs fängelsestraff), varunder han skulle få behålla alla sina värdigheter. Han fördes till Vaxholm, varifrån han skrev till en släkting och bad denne utverka, att han som frivillig skulle få tjäna i sin grad i svenska eller de förenades härar mot löfte att efter krigets slut återgå till sitt fängelse. Detta rörde Carl Johan så, att straffet helt efterskänktes.
1815 fick von Döbeln en förläning i Pommern och utnämndes 1816 till ständig ordförande i krigshovrätten. von Döbeln har publicerat Pommerska generalkrigsrättens protokoller och dom och Anmärkningar vid de af f.d. amiralen Cronstedt till trycket utgifna Sanna upplysningar om orsakerna till Sveaborgs öfvergång den 3 maj 1808 (1811).
[redigera] Eftermäle
Under sin aktiva tid hyllades von Döbeln som en av Sveriges största hjältar men under hans sista år var han, som så många andra framstående personer, fattig och bortglömd och fick inte uppleva de många hyllningar som senare förärades hans minne. Som pensionerad levde von Döbeln under mycket knappa förhållanden på Lilla Trädgårdsgatan i Stockholm med sin hustru Kristina Karolina Ullström från Skara, som han senare skilde sig från. De hade tillsammans sonen Napoleon. För sonens utbildning bad han dåvarande läraren vid Frimurarbarnhuset, Arvid August Afzelius om hjälp. Afzelius beskriver några möten med von Döbeln i sina memoarer Minnen (1901).
Hans valspråk som friherre var: "Ära, skyldighet, wilja", vilket har blivit ett bevingat uttryck. Detta blev också Norra skånska regementets valspråk och pryder Carl von Döbelns gravsten på S:t Johannes kyrkogård i centrala Stockholm. Stenen uppsattes först 1861, på årsdagen av slaget vid Jutas, av tacksamma medborgare och vapenbröder.
Han har blivit känd genom Johan Ludvig Runebergs diktepos Fänrik Ståls sägner (1848), där hjältedikten Döbeln vid Jutas skildrar honom i slaget vid Jutas.
Som fältherre har han beskrivits som lugn, beräknande med ett mod, som ej ryggade för något motstånd och en lysande militär begåvning. Som person var han ombytlig, ibland uppbrusande och häftig, ibland vek och ömhjärtad. Härom finns många beskrivningar i olika källor. Det har också framförts att hans humörsvängningar kan ha orsakats av skador på storhjärnans främre lober varifrån man numera vet att mycket av personlighet och humör styrs.
Sonen Napoleon (1802-47) blev kapten i armén men dog ogift varför den friherrliga ätten von Döbeln därmed slocknade.
