Fjodor Dostojevskij

Wikipedia

	Denna artikel behöver wikiformateras.
	Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering.

Fjodor Dostojevskij (1821-1881)

Fjodor Michajlovitj Dostojevskij (info) (ryska: Фёдор Михайлович Достоевский), född 11 november 1821, död 9 februari 1881, rysk författare och som sådan en av de främsta skildrarna av det mänskliga psyket.

Fjodor föddes som det andra av sju syskon på ett sjukhus för de fattiga i Moskva. Hans far var militärläkare och Fjodor fick en sträng uppfostran. Efter det att hans mor dog år 1837 flyttade Fjodor till S:t Petersburg för att studera vid militärhögskolan. År 1839 dog hans far. En utbredd teori är att han blev mördad av sitt tjänstefolk, men tillräckliga bevis saknas. Fjodor blev efter studierna fortifikationsofficer. År 1844 hoppade han av armén för att bli författare.

Fjodor debuterade med Arma människor (även känd som Fattiga stackare) (1846), som, med överfört motiv, liknar Nikolaj Gogols novell "Kappan". Samma år gavs också Dubbelgångaren (1846) ut, där huvudpersonen hittar en dubbelgångare i samma stad som är mer framgångsrik än han själv. Dubbelgångaren kan vara inspirerad av Gogols novell "Näsan". Novellen "Herr Prochartjin" (1846) trycktes i Fosterländska annaler och kan liknas vid Gogols omåttligt kända novell "Kappan". Att kritikerna inte gillade novellen kan bero på den övernitiska censuren, som strök stora avsnitt. Dostojevskijs har säkerligen influerats av Gogol i någon mening. Senare, i Brott och straff, låter han en karaktär påpeka Gogols extraordinära perceptionsförmåga och i Idioten beskriver han med varma ord Gogols extremt träffande personlighetstyper.

23 april 1849 arresterades han under det att han inför publik läste Vissarion Belinskijs brev, Selected Passages from Correspondence with Friends. Han och några andra ur den socialistiska föreningen Petrasjevskijgruppen fördes till Vinterpalatset för förhör. Dostojevskij blev dömd till döden, men lyckligtvis blev han benådad på avrättningsplatsen. I stället skickades han till Sibirien för 4 års fängelse. Detta var under tsar Nikolaj I:s styre.

Fjodor Dostojevskij

Fjodor Dostojevskijs signatur

Åren i Sibirien ska ha tjänat som underlag för det framtida författarskapet. De ska också ha lett till att Dostojevskij blev anhängare av rysk-ortodoxa kyrkan. År 1854 släpptes han från fängelset och blev oavlönad menig i Semipalatinsk. Senare blev han avlönad. År 1857 gifte sig Dostojevskij med Masja Isajeva, en 29-årig änka. År 1859 var han inte längre förvisad och kunde sluta sin militära bana för att återvända till S:t Petersburg och på allvar bli författare. De följande 16 åren stod Dostojevskij under polisbevakning utifall han åter skulle hänge sig till socialistiska sympatier. Inspirerad av sin tid i Sibirien skrev han Döda huset (eller Anteckningar från dödens hus, och liknande) (1860-62) - den första av Dostojevskijs fem mastodontböcker.

Masja insjuknade och dog. I grubblerier skrev han efter fruns död den korta betraktelsen "Om Kristus". Under tiden hon var sjuk skrev Dostojevskij "Anteckningar från källarhålet" (1863), vilken han senare publicerade i Epokha (Epok), den litteraturtidning han hade tillsammans med sin bror Michail. Epokha var efterföljare till deras gemensamma tidning Vremja (Tiden) (1861-), som hade förbjudits. Några år senare dog även hans bror och lämnade stora skulder till Dostojevskij. Broderns död och ekonomiska svårigheter kan ha varit det som ledde till att Dostojevskij under denna tid blev spelgalen. Under publicisttiden gjorde Dostojevskij en rad utlandsresor. Dostojevskij var tidvis spelberoende. Vid ett tillfälle spelade han bort alla sin pengar på roulett. För att fortsätta spela pantsatte han sin och sin frus vigselringar. När han förlorade även de pengarna från pantsättningen gick han hem och grät för sin fru, som förlät honom. Dostojevskij skildrade spelberoende i novellen "Spelaren" (1866).

Dostojevskij behövde en stenograf för att lättare kunna slutföra Brott och straff (1866). Han vände sig till arbetsförmedlingen och fick tag på 22-åriga Anna Grigorjevna Snitkina. Till en början var han inte så trevlig mot henne, men blev snällare allt efter att han fattade tycke för henne. En dag sa Dostojevskij till sin stenograf att hon skulle få anteckna en historia om en författare som blivit förälskad. Hon skrev ned historien efter vad han berättade tills det att hon förstod att han tänkte fria till henne. 15 februari 1867 gifte de sig. I samlivet med den ordnade Anna Snitkina fick Dostojevskijs liv fastare former. Snitkina har skrivit en bok om sitt liv med författaren. Bland de talrika utkasten till Brott och straff fann man efter Dostojevskijs död ett sammanhängande avsnitt där han börjat skriva boken i första persons perspektiv. Avsnittet, om cirka 60 sidor, har givits ut under arbetstiteln "Raskolnikovs dagbok" (Den anspråkslösa)(1864-66?). Han började dock på nytt och skrev boken i tredje person.

Därefter kom Idioten (1869). Huvudkaraktären i Idioten är genomgod och uppfattas oftast som naiv. Vissa vill likna honom vid Jesus. Den arbetstitel som boken hade var "Dåre i Kristus" efter det rysk-ortodoxa fenomenet med dårar i Kristus. Allteftersom författaren skrev boken märkte han att det inte längre handlade så mycket om kristendom, utan om en vanlig idiot. En dåre i Kristus var en person som spelade eller var heligt galen. Det hände att dessa människor helgonförklarades. Visst passar det väl in något så när på furst Mysjkin?

"Den evige äkta mannen" ("Den odödlige äkta mannen") (1870), publicerades i slavofiltidsskriften Zarja (Morgonrodnaden). Den var tänkt som en kortare novell men växte allteftersom han skrev, trots att han i brev berättar hur han ogillar historien.

Onda andar (1873) handlar om en extrem terroristgrupp och en avhoppad medlem som blir mördad. Ett avsnitt ur den tänkta boken skildrar en våldtäkt på en minderårig flicka. Denna bit stoppades av censuren, men har senare givits ut som en novell under titeln "Stavrogins brott".

Dostojevskij gav tillsammans med sin fru ut tidningen En författares dagbok (En skriftställares dagbok), en tidning som mot slutet av dess utgivning enbart utgjordes av Dostojevskijs egna dagboksberättelser. Novellen "Bonden Marej" (1876) trycktes i tidningen och bygger på ett barndomsminne från när Dostojevskij var 9 år gammal. En samlig av berättelser ur tidningen har givits ut i En författares dagbok (1872-74).

Dostojevskij var epileptiker, och hans son, Alosja (eller Alexej), som också led av sjukdomen, dog i epilepsi i slutet av 1870-talet.

Den 8 juni 1881 gav Dostojevskij sitt berömda lovtal till Alexander Pusjkin. I november, samma år - hans sista levnadsår - slutförde han sitt kanske största verk, Bröderna Karamazov (1880). Det är en historia om tre bröder, deras far Fjodor, som mördas, och om idéer i konflikt. Han hade nått höjden av sin berömmelse. I brev till sin fru berättar han hur folk på en tillställning lovordar honom och kysser hans händer. Dostojevskij avled senare samma år i Moskva. Hans sista hem låg på Nevskij prospekt i S:t Petersburg.

Förutom som författare, redaktör och militär har Dostojevskij varit yrkesverksam som kartograf.

Om Dostojevskij

Joseph Frank har skrivit en ambitiös biografi över Dostojevskij i fem volymer, varav sista delen gavs ut maj 2002.
Michail Bachtin har skrivit Dostojevskijs poetik - en kontroversiell och inte helt allmänt accepterad syn på författarens verk.
Sigmund Freud har skrivit flera essäer om Dostojevskij, bland andra "Dostojevskij och fadermordet".

Övrig prosa

Akulkas man
En slavofils bekännelser
Värdinnan (1847)
Roman i nio brev (1847)
Ett svagt hjärta (1848)
Polzunkov (1848)
Julgransplundringen och bröllopet (1848?), publicerad på svenska i Noveller
Den ärliga tjuven (En hederlig tjuv) (1848)
Den främmande damen och herrn under sängen (1848), publicerad i Sverige 1920 som Två humoresker tillsammans med Krokodilen
Vita nätter (1848)
Njetotjka Nezvanova (1849), i Noveller
En liten hjälte (1857)
Farbrors dröm (1859), i Noveller
Byn Stepantjikovo och dess invånare (1859)
Vinteranteckningar om sommarintryck (1863), i Vremja, innehåller bland annat novellen Baal
Kränkta och förödmjukade (De förtappade) (1864)
En otäck historia (1862)
En dålig anekdot (1862)
Krokodilen (1865)
Ynglingen (1875)