Fennomani

Wikipedia

Fennomani (av nlat. fennus, och gr. mani'a, "vurm, lidelsefull förkärlek"), egentligen med betydelsen finskhetsvurmeri, är namnet på en språkligt nationell rörelse i Finland, vilken första gången påträffas 1810 i svenska tidskriften "Lyceum".

Innehåll

1 Finska litteratursällskapet bildas
2 Finska språket tar plats i offentligheten
3 Johan Vilhelm Snellman, banbrytare för finska språket
4 Partibildning för fennomanins fromma
5 2000-talet

[redigera] Finska litteratursällskapet bildas

Den misströstan som efter 1809, och under intryck av styrelsens reaktionära grundsatser, gjort sig gällande bland Finlands bildade allmänhet började 1820-1840 efter hand vika för en rörelse, vilken omfattade en mängd olikartade politiska och patriotiska strävanden. En händelse av stor betydelse i denna riktning var det vaknande intresset för finska språkets uppodling och för insamlandet av finska folkpoesins ännu på folkets läppar levande alster.

Bland arbetare på detta område kan nämnas Reinhold von Becker, G. Renvall, J.A. Sjögren, J. Judén och Zacharias Topelius d. ä., vilka nitiskt verkade för grundläggandet av en litteratur på finska. Deras arbete upptogs och fortsattes av Elias Lönnrot, M.A. Castrén med flera betydande forskare och skriftställare, och denna litterära rörelse erhöll 1831 en centralhärd genom grundandet av Finska litteratursällskapet, vilket genom att utge sådana verk som Kalevala, Kanteletar med flera, verksamt bidragit till att höja den finska litteraturen.

[redigera] Finska språket tar plats i offentligheten

Betydelsefullt i detta avseende var även inrättandet 1851 av en lärostol för finska språket vid universitetet i Helsingfors. Dessa litterära strävanden bör inte förväxlas med den socialpolitiska fennomanin, även om de har sitt ursprung i denna. De hindrades endast obetydligt av ett förbud som utfärdades av regeringen 1850 och som innebar att finska endast fick användas i arbeten om ekonomi eller religion. Redan i den 1821 av Adolf Iwar Arwidsson utgivna tidningen "Åbo Morgonblad" uttalade sig såväl utgivaren som en av medarbetarna, E.G. Ehrström, i en anda som bådade att frågan om finska språkets användande vid domstolarna och ämbetsverken samt i skolorna snart skulle träda i förgrunden.

[redigera] Johan Vilhelm Snellman, banbrytare för finska språket

Dock förklingade dessa och andra spridda uttalanden nästan ohörda, och det var först Johan Vilhelm Snellman som i tidningen Saima, 1844-1846, bestämt och klart formulerade den fennomanska doktrinen. Utgående från de vid denna tid inom den tyska filosofin gällande nationalitetsteorierna, enligt vilka ett folk genom att uppta element av främmande härkomst och språk störs i sin bildnings regelbundna utvecklingsgång, sökte J.V. Snellman orsaken till Finlands låga ståndpunkt i litterär och andlig kultur i det svenska språkets och den svenska bildningens förhärskande inflytande.

I "Vårt land" yttrade han bl.a. "delar öde med flera andra länder, där en utländsk kultur förkvävt uppkomsten av den inhemska". "En sådan utländsk bildning", yttrade han vidare, "måste sakna allt intresse hos nationen, all självständighet och all kraft att utveckla sig. Och ett folk, som aldrig hinner någon annan bildning, måste själv gå under och försvinna såsom nation". I finska språkets höjande från att vara endast ett allmogespråk, som saknade all betydelse för de högre bildningssträvandena, till ett bildningens och undervisningens språk såg Snellman det enda medlet för tryggandet av Finlands framtid, ty en inhemsk kultur kunde skapas endast av en "ny generation", uppvuxen under inverkan av en nationell finskspråkig bildning. Dessa uttalanden, som oavbrutet upprepades i "Saima" och i det av Snellman senare utgivna "Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning", blev de gnistor, som tände den finsknationella hänförelsen till liv. Sedan begreppet finskspråkig nationalitet var funnet och den svenska kulturen i Finland blivit benämnd ett "främmande ok", ägde den socialpolitiska fennomanin den bas, på vilken dess framtida utveckling skulle byggas.

[redigera] Partibildning för fennomanins fromma

Det bör anmärkas, att Snellman, vars teoretiska yrkanden åsyftade en omgestaltning av Finlands andliga kultur, uttalade sig med mycken moderation i fråga om praktiska åtgärder. Också var det först vid början av 1860-talet som ett praktisk-politiskt parti, det jung-fennomanska, bildade sig med uppgift att genomföra de fennomanska idéerna. Till en början räknades Snellman icke till partiet.