Försurning
Wikipedia
Försurning innebär att sura ämnen tillförs marker och vattendrag i högre takt än de bortförs eller neutraliseras. Den största källan till försurningen i Sverige är förbränning av fossila bränslen. Kväveoxider och svaveldioxid är de två ämnena i avgaserna som försurar mest. En stor del av dessa ämnen förs med vindarna från land till land.
Innehåll |
[redigera] Orsaker
Fossila bränslen innehåller svavel som vid förbränning bildar svaveldioxid. Det kan i atmosfären delvis omvandlas till den starka syran svavelsyra. I större förbränningsanläggningar kan man med teknikens hjälp reducera svavelutsläppen. I Sverige måste oljeraffinaderierna sänka svavelhalten på bränslen för att utsläppen i mindre "anläggningar" som fordon och villapannor ska minska. På världshaven och i många andra länder använder man dock fortfarande bränslen med höga svavelhalter.
Kväveoxider bildas vid de flesta typer av förbränningar. Det är främst luftens eget kväve som är utgångsämnet, inte något ämne i själva bränslet. I atmosfären kan det övergå i den starka syran salpetersyra. Bensinbilens avgaskatalysator kan effektivt återföra kväveoxiderna till ren och ofarlig kvävgas. Dieselavgaser är ett betydligt svårare utgångsämne för en katalysator att bearbeta, så mycket av kväveoxiderna kommer ut i atmosfären. Ungefär 15% av personbilarna i Sverige saknar katalysator. För hela världen är siffran väsentligt högre.
Svavelsyran och salpetersyran förs med regnen ner till marker och vattendrag och orsakar försurning. Salpetersyrans nitratjoner är dessutom ett gödningsämne, så den bidrar samtidigt till övergödningen.
[redigera] Diverse
Östersjöns krabbkultur är nuförtiden livshotad p.g.a. för sura plankton.
Surhet mäts i pH. Värdet 7 är neutralt. Ju surare, desto lägre värde. Motsats till surt är basiskt och har högre värden än 7.
