Enköpings stad
Wikipedia
- Denna historiska artikel behandlar centralorten i Enköpings kommun före kommunreformen 1971. Är du intresserad av nutid, gå då till artikeln Enköping.
 |
Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till! Se Diskussion:Enköpings stad för detaljer. Se även fler artiklar med brister |
Enköpings stad (Enköpings uppstad) grundades nära den därefter uppkallade åns utlopp i Svingarnsfjärdens innersta hörn, Stadsviken, 7 3/4 mil nordväst från Stockholm, 4 1/4 mil sydväst från Uppsala; dels på sluttningen av den sandås, som stryker från norr till söder genom östra randen av Åsunda härad, dels på småningom uppgrundat land kring ån vid åsens västra sida. På alla håll, utom åt nordost, omgavs staden av vidsträckta slätter, förr kanske till en del vattendränkta; inom den med säkerhet kända tiden har ån i stadens nedersta trakt varit delad i två grenar, varav den västligare numera bara är kvar i en rännil, som från Munksundskällan faller ut i ån.
På 1200-talet blev Enköping bebyggt med kloster och kanske kyrka. Öster om ån låg staden utmed och uppför åsen, omkring två kyrkor, och intill en tredje, den enda ännu återstående, nu för stad och landsförsamling gemensamma Vårfrukyrkan. Ända till drottning Kristinas tid var gatorna krokiga och trånga, följande åsens bukter; vid sagda tid upptogs den nuvarande Kungsgatan mitt igenom staden från nordost till sydväst, utmed Stortorgets sydöstra sida, och i sammanhang med landsvägen från Stockholm till Västerås. Den hade dock ännu ojämn bredd, och en besvärlig backe i östra ändan, samt svängde sig i den västra nedåt söder, över Järntorget och Vågbron, och förbi Munksunds källa. Först under 1800-talet blev alla dessa olägenheter avhjälpta, vad gatans eget utseende beträffar, en järnbro är byggd mitt för dess västra ända, och väg därifrån upptagen till landsvägen. Likaledes blev Kyrkgatan, som går i bredd med Kungsgatan, längre i nordväst, omlagd i rät linje, och även andra mindre gator och gränder; Stortorget planterades, många hus om- eller nybyggda, och staden antog alltmera utseende av välstånd och ordning. Kyrkan, på åsen vid ändan av Kyrkgatan, prästgården nära därintill, och gamla rådhuset vid en gata öster om torget, är av sten, de privata husen nästan utan undantag av trä. Gröngarns park vid stadens västra ända är förnämsta promenadplatsen.
Enköpings ålder går över all säker historia. Namnet ställs av de flesta i samband med det en mil längre i öster belägna Litslenas ("Lilla Ena"). Sannolikt har här varit en gammal offer- och köpeplats under hedendomen; tillika torde kanske sätet för Fjärdhundralands kungar varit här eller i närheten, till exempel på det forna Hauwe, samt tingsplatsen för åtminstone en del av detta folkland. Under katolska tiden förekommer en prost i Enescopinge i slutet av 1100-talet, borgare (cives) i Enescopia 1250, ett Franciskanerkloster 1267, byggt på Tryggön från 1278, och småningom alltmera begåvat. Från början av 1300-talet nämns också ett hospital och de tre kyrkorna. I Upplandslagen föreskrivs "Enköpings spann" såsom gällande för Fjärdhundraland. Borgmästare omtalas från slutet av 1300-talet, en "byfogde" å kungens vägnar år 14l3, andra från 1561 ungefär ett sekel framåt. År 1389 hemsöktes staden av Hättebröderna, men verkar dock åter ha repat sig, och har under 1400-talet av flera regenter erhållit privilegier, vilkas original i senare eldsvådor förkommit. Likaledes är flera skrivelser härifrån utfärdade av kungar och riksföreståndare, räfsteting här hållna, och åtskilliga möten för orten eller närmaste landskaper, under Karl Knutsson Bondes och Sten Sture den äldres tid. Slutligen må tilläggas, att Birger Magnussons gemål, och senare Ivar Axelson Tott samt Sten Sture haft staden med större eller mindre delar av nejden i förläning och likaledes i nyare tider grevarna Gustaf Johanson Roos och A. v. Steinberg.
Vid Vasatidens början framstår staden Enköping såsom för tiden ej obetydlig. Visserligen var torget till 1625 utan stenläggning, och husen ännu 1575 täckta med halm, till en del ännu 1629, oaktat förnyade befallningar att utbyta halmen mot torv; men dylikt verkar förhållandet mera eller mindre ha varit i rikets samtliga städer. I flera kontributioner till kronans eller andra allmänna behov deltog Enköping ej obetydligt; och folkmängden skulle ha varit rätt ansenlig, om man kunde tro en visserligen ej fullt pålitlig anteckning, att 1580 års pest bortryckt, i staden och landsförsamlingen tillhopa, 6 000 människor, mera än dubbelt mot vad de tillsammans hyste i mitten av 1800-talet, och 3/5 av vad själva huvudstaden förlorade. Och dock hade en eldsvåda år 1572 förstört en del av staden, jämte en af kyrkorna, en annan av dessa låg förut i ruiner. Allt vad som hade varit klostrets eller övriga andliga stiftelsers egendom, inom eller utom staden, tillhörde från Gustaf I:s tid mestadels kronan; en kungsgård nämnes vid Munksundet och "Grönås", en annan senare i staden, med trädgård vid dess södra sida; själva klostret blev kanske först sjukhus, därpå inrättades på stället ett salpetersjuderi och tegelbruk, en tid även krutbruk.
Stadens egen förnämsta näring förefaller ha varit handel med Västmanlands och Dalarnas bergslager, vilkas metalleffekter häröver utfördes till Stockholm och Södertälje. Våg- och tullhus uppsattes under Karl IX:s tid, och efter en ny eldsvåda 1609 skänkte denne kung åt staden sex "lodjor" från Stockholms flottstation, till handelns upplivande. Gustaf II Adolf inskränkte utförseln till huvudstaden, och sökte därpå dra själva bergslagstrafiken till Västerås. Emellertid omtalas ännu under Drottning Christinas tid särskilda för staden tillsatta järnvräkare. Möjligen gynnades sagda trafik, åtminstone i äldre dagar, av segelledens större utsträckning inåt landet, där lämningar efter lastfartyg ska ha blivit funna på ängar. En annan viktig näring var fiske och fiskhandel, även på Norrland.
Mindre viktig, men ej okänd, var ännu den rörelse, som på 1800-talet var stadens förnämsta, nämligen odlingen av köksväxter. Med järnhandelns avtagande kom denna bransch alltmera i gång, i det kronan, till ersättning och hjälp för borgarnes utkomst, småningom och särdeles från Drottning Christinas tid, upplät tomter och jord åt dem, med allt fullkomligare nyttjanderätt. Hovet beredde själv, för sina behov, en god avsättning, och inte utan holländares hjälp tilltog odlingen av köksväxter, en tid även humle. Det egentliga åkerbruket var ännu omkring 1670 så obetydligt, att en enskild person kunde, genom uppköp av spannmål i lantsocknarna, beröva staden nödig tillförsel för brödfödan; men även detta förhållande blev småningom förändrat. Vid början av 1700-talet kom också tobaksplanteringen till stånd, och ett tobaksspinneri privilegierades 1728. Den köksväxt som emellertid gjort Enköping mest känd är pepparroten.
Efter ännu en svår eldsvåda år 1799 verkade staden nästan avtyna en tid bortåt, men fick sedan åter fart framåt. Folkmängden, som år 1785 uppgavs till 1 100, och år 1815 till 1 187, hade 1840 stigit till 1 309, och 1845 till 1 358.
|
Städer i Uppland som haft stadsprivilegium |
 |
|
|
Djursholm | Enköping | Lidingö | Norrtälje | Sigtuna | Solna | Stockholm | Sundbyberg | Uppsala | Vaxholm | Öregrund | Östhammar | Se även Lista över folkland och härader i Uppland |
