Bröderna Svenssons såg och snickeri

Wikipedia

	Denna artikel behöver wikiformateras.
	Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering.

	Denna artikels kvalitet är ifrågasatt.
	Förbättra gärna texten. Anledning: Ingen anledning angavs. Se diskussionssidan för mer information. Om ingen motivering skrivs på diskussionssidan löper denna varningsruta stor risk att plockas bort.

Sven Larsson och Johan V. Bergström ingick kompanjonskap och beslöt att bygga ett ramsågverk i Ödsbyn. Byggandet påbörjades 1894 och förlades på Sven Larssons ägor nedanför Selsviken. Den byggdes av kraftiga täljda bjälkar av kärnfura c:a 40-50 cm grova. En kanal grävdes för att leda in vatten till den nyinköpta ångmaskinen, ångpannan och till "timmersumpen” dit timret rullades ner innan det medels ett uppfodringsverk drogs upp till övervåningen på sågen.

De köpte timmer som sågades på våren och sommaren. Räls hade lagts ut så att det fanns en järnväg för att frakta de sågade trävarorna 1,5 kilometer ned till Gensjösjön där en brädgård byggts upp. De hästdragna vagnarna kunde då lastas vid sågen och frakta det sågade virket dit. Det var ett lämpligt medlut från sågen så det var nästan bara att puffa på vagnen så rullade de själv. På vintern fraktades de sågade trävarorna sedan med hästar till Anundsjö Järnvägsstation för vidare befordran. Vintern var lämplig eftersom det då var möjligt att köra med släde och använda sjöns is som körväg. Att transportera tunga lass på barmark var inte att tänka på, eftersom den tidens järnskodda träekerhjul och lagringar inte tillät omfattande transport av tunga lass långa ströckor

Kompanjonskapet gick inte bra så Sven Larsson köpte ut Johan Bergström. Ångmaskinen såldes till Billsta Trävaru AB ca 1896.

Sågen i Ödsbyn byggdes om till vattendrift. Kanalen grävdes djupare för att förse vattenhjulet med vatten för att driva sågen. Man kan än se vilket arbete som utförts, en väldig stenkarm har lagts upp för hand mot ån. En spegeldamm byggdes för att leda in det vatten de behövde. Den fungerar ännu i dag (år 2002) efter vissa reparationer ovan vattenlinjen. För att ytterligare höja vattennivån fanns en grov bjälke fastkedjad vid ena dammkaret och uppströms vid ett träd. När det var lågvatten lossades bjälken från trädet och av det strömmande vattnet lade den sig tvärs över dammet. Vattenytan höjdes då c:a 30- 40 cm och vattnet tog då vägen via kanalen. När bjälken hade fyllt sin uppgift lossades en spärr och bjälken lade sig längs med strömmen. De kunde då använda hästen för att dra upp den igen ovanför dammet.

Sven Larsson reste till Stockholm, köpte där en modem cirkelsåg, kantverk, hyvel och snickeriutrustning. På vägen hem drabbades Sven Larsson av sjukdom och avled i Happsta den 30 juli 1907, ca 3 mil från hemmet.

Den nya cirkelsågen fick vid Sven Larssons frånfälle återgå till försäljaren och sönerna köpte i stället en begagnad. Cirkelsågen gick bra, högklassigt virk producerades. Jonas som var mycket uppfinningsrik, ett geni, förbättrade efter hand både såg och snickeri.

Sönerna Viktor och Reinhold Svensson tog efterhand över ledningen av familjeföretaget. Viktor hade en son och Reinhold tre söner, som även de växt in i företaget. De köpte grovt timmer av furu, gran och björk. 2-3000 timmer per år sågades och förädlades, plus legosågning från byarna runt omkring. Björkplankorna som skulle användas till timmerdoningar var c:a 30 cm breda och c:a 10-12 cm tjocka, de var tunga att lägga upp för torkning. En räls lades ut som grenade sig och de kunde då lägga flera staplar i bredd så det var en stor brädgård som tornade upp sej intill sågen. Rälsen ned till Gensjösjön togs bort. Nu var det lastbilar som fraktade trävarorna till bestämmelseorterna. Om somrarna var det 7-8 man som hade arbete vid sågen. Hästar och timmerbilar körde fram timret till sågen, det rullades sedan ner i "sumpen", som var slutet av den tidigare nämnda kanalen från viken uppströms. Från "sumpen" var timmerintaget till sågen, som låg på övre våningen. I våningen under stod planhyvel, kantverk och rikthyvel kombinerad med kutter för skidtillverkning.

Under sågen fanns en källa som var omtalad för sitt goda och kalla vatten- Det var rena isvattnet.

Snickeriverkstaden var murad av tegel, med en stor skorsten där ångmaskinen hade stått. Snickeriet levererade hästredskap som timmerdoningar, skaklar, lastvagnar och kärror. Smedjan i Västergensjö förstärkte och lade järn på hjulen. Kälkar till traktorer tillverkades för Nordmalings Ångsåg, samt kälkar till lastbilar. Under andra världskriget var det mycket svårt att få tag på gummidäck till fordonen. För tillverkning av trä-ekerhjulen fanns bland annat en stämborr för att borra de fyrkantiga hål som krävs för att kunna fästa dem på hjulaxlar.

3000-4000 par skidor grovtillverkades och lades i spänn för vidare transpurt till Monark koncernen och Edsbyn. Under 1920-talet levererades också skidor till I 21 i Sollefteå. Ernst Alm, som vann det alra första Vasaloppet, hade köpt sina björkskidor av Bröderna Svenssons Såg och Snickeri. Gengasved var en annan inkomstkälla. En epok avslutades under 1950-talet när sågen och snickeriet lades ner.

[redigera] Tegelbruket

I närheten av sågen hade bröderna Svensson anlagt ett tegelbruk med torkhus och brännugn för teglet. Reinhold tog på sig uppgiften som tegelbrännare om somrarna. Lertaget fanns alldeles intill tegelbruket på deras egna ägor. Avfallet från sågen kom väl till pass att elda brännugnen med. De hade inköpt en lerblandare liknande nutidens betongblandare med skovlar som blandade lera, sand, sågspån och vatten till en smidig konsistens som pressades ut genom ett munstycke i tegelstensformat där lermassan skars till önskad bredd. Hur mycket tegel som tillverkades är svårt att säga, men det var en tillgång för bygden. Tegelbruket byggdes under de första åren på 1900-talet och lades ner i början av 1920-talet.