André Ernest Modeste Grétry
Wikipedia
André Ernest Modeste Grétry, född 8 februari 1741 i Liège, död 24 september 1813 på Rousseaus eremitage i Montmorency vid Paris, var en belgisk kompositör.
Av domkapitlet i Liège fick Grétry 1759 tillfälle att resa till Rom, där han under fem år var elev till Casali. Han insåg snart, att hans fält inte var kyrkan, utan teatern, och han debuterade i Rom 1765 med Le vendemmiatrice. Via Genéve återvände han till Paris, där emellertid hans Les mariages samnites 1768 redan vid repetitionen på Stora operan gjorde fiasko. Då, när alla vänt honom ryggen och han bragts nära förtvivlan, var det den svenske ambassadören, greve Creutz, som tog sig an honom och förmådde Marmontel att anförtro honom texten till Le houron. Denna opera gavs redan samma år på Comédie italienne. Därefter utvecklade Grétry med framgång en förvånande alstringskraft.
Bland hans många (omkring 50) operor kan nämnas Lucile (1769; Lucile, 1776), Le tableau parlant (1769; Den talande tavlan, 1782), Sylvain (1770; Silvain, 1791), Les deux avares (1770; De bägge girige, 1778), Zémire et Azor (1771; Zemir och Azor, 1778), La jausse magie (1775; Den falska svartkonsten, 1792), L´amant jaloux (1778; Den svartsjuke älskaren, 1790), Richard Coeur de Lion (1784; Konung Rikhard Lejonhjärta, 1791), som ännu uppföres i Paris, La caravane du Caire (s. å.; Caravanen, 1796) och Les méprises par ressem-blance (1786; De båda grenadiererna, 1877), alla med lycka givna i Sverige. 1795 fungerade Grétry några månader som inspektor för konservatoriet; för övrigt hade han intet ämbete. Däremot överhopades han med hedersbetygelser och blev bland annat medlem av Institutet 1796. Grétry är i den franska komiska operans historia en epokgörande personlighet och innehar där ungefär samma roll som Gluck inom den stora operan. Sanning var det mål han angav i sina med Legrands tillhjälp skrivna Mémoires ou essais sur la musique (1789; nya upplagor i 3 band 1797 och 1829), och han gick till och med stundom för långt i minutiös deklamatorisk texttolkning. Harmoniseringen är hans svaghet, och instrumentationen överlät han vanligen åt sina vänner. Men i behaglig, uttrycksfull melodi står han i första ledet bland franska mästare, och han lämnade åt eftervärlden ett rikt arv, som sedan ytterligare riktades av Isouard, Boieldieu, Auber, Adam med flera. Statyer över Grétry restes 1809 i Opéra-comiques vestibul och 1842 i Liëge (modellerad av W. Geefs). En samlad upplaga av hans operor utgives sedan 1883 av Breitkopf & Härtel, under belgisk redaktion. Biografi av Gregoir (1883) och Brenet (1884).