Adolf Erik Nordenskiöld

Wikipedia

Nils Adolf Erik Nordenskiöld, född 18 november 1832 i Helsingfors, död 12 augusti 1901 på Dalbyö i Västerljung var en finlandssvensk friherre, geolog, mineralog, polarfarare, upptäcktsresande; ledamot av Svenska Akademien 1893. Han var son till Nils Gustaf Nordenskiöld och Margaretha Sophia Haartman och gift 1863 med friherrinnan Anna Maria Mannerheim, och således ingift farbror till marskalk Mannerheim.

Han styrde fem forskningsresor till Svalbard (1858, 1861, 1864, 1868, 1872/73) och en expedition till Västgrönland (1870). Senare åkte han till arktiska Karahavet och till floden Jenisej (1875, 1876). Men mest känd blev han för resan med skeppet ”Vega” från 1878 till 1880 var han hittade nordostpassagen.

Innehåll 1 Biografi 2 Nordostpassagen 3 Övriga expeditioner och verk 4 Externa länkar

[redigera] Biografi

Adolf Erik Nordenskiöld föddes i Finland och både studerade och tog sin doktorsgrad vid universitetet i Helsingfors. Disputationen gick av stapeln 1857. Karriären i Finland fick ett abrupt slut efter att Nordenskiöld hållt ett festtal som upprörde de ryska myndigheterna. Nordenskiöld var både liberal och en finsk nationalist som hoppades att Finland skulle kunna göra sig fritt från Ryssland, vilket knappast var populärt hos den ryska överheten.

[redigera] Nordostpassagen

Istället fick han därför söka lyckan i Sverige, där han 1858 blev professor vid Naturhistoriska riksmuseets mineralogiska avdelning. Det var i denna egenskap och i statlig svensk regi, som han gav sig ut på sina första arktiska expeditioner tillsammans med professor Otto Torell för att utforska Spetsbergen. Efter en tid upphörde det statliga stödet till Nordenskiölds äventyr, men denne fann då en privat mecenat som hette Oscar Dickson och var grosshandlare. Med grosshandlare Dicksons ekonomiska bistånd fortsatte han så att göra flera expeditioner till det arktiska området. Nordenskiöld bar länge på ett intresse för att utforska möjligheten att färdas från Atlanten till Stilla havet genom att segla norr om Sibirien, den så kallade Nordostpassagen. Först 1878 fanns möjligheterna att göra slag i saken. Jämte Dickson stod kung Oscar II som finansiär för vågspelet. Till sitt förfogande hade han ett ombyggt valfångstfartyg som hette Vega och styrdes av löjtnant Louis Palander.

Fartyget stävade ut från Nordnorges kust den 25 juli 1878 och passerade Kap Tjeljuskin den 19 augusti, så långt allting väl. Men den 28 augusti frös det fast och såväl Nordenskiöld som hans fartyg blev sittande i tio månader i packisen. Tiden utnyttjades till forskning, främst etnologisk sådan. Man studerade tjukterna, ett isolerat folkslag man kom i kontakt med.

Till slut ändade äventyret ändå i triumf, då fartyget kom loss och kunde segla de sista 100 sjömilen till Berings sund och fullborda sin resa till Stilla havet med alla resenärer i behåll. Ryktet om bragden att ha funnit Nordostpassagen spred sig över världen och hemresan blev en triumffärd runt Asien och Medelhavet med slutstation i Stockholm den 24 april 1880. Hela Stockholm var i festyra då Vega anlände. På kungens order skulle Nordenskiöld inte gå i land på svensk mark förrän vid slottet. Där stod expeditionsmedlemmarnas initialer skriva i eldskrift. Den nöjde finansiären och kungen, Oscar II, upphöjde Nordenskiöld till friherre och adlade Palander för deras bedrifter. En skriftlig redogörelse för expeditionens öden, äventyr och rön gavs sedermera ut i fem band.

Syftet med att forcera nordostpassagen var att öppna den som handelsväg. Detta var innan transsibiriska järnvägen fanns. Men denna dröm gick aldrig i uppfyllelse. Vegafärden visade att den var omöjlig. Det som ansågs vara det bestående värdet av färden var istället de vetenskapliga undersökningar man gjorde - vilket egentligen inte var syftet, utan en konsekvens av fastfrysningen.

Ett monument över Vegafärden, bekostat genom en insamling till 50-årsminnet, står vid Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm.

[redigera] Övriga expeditioner och verk

Nordenskiöld fortsatte att utforska Arktis. 1883 gjorde han en ny expedition, denna gång till Grönlands inland, där Nordenskiöld hoppades finna isfri mark hinsides inlandsisen. Det kunde han ju tyvärr inte göra eftersom det inte fanns någon sådan, så den fullständiga succen uteblev den här gången.

När han inte ägnade sig åt upptäcksresande och författande av resebeskrivningar, fördjupade han sig bl. a i mineralogi och i kartografins historia. 1889 gav han ut Facsimile atlas till kartografiens äldsta historia och 1897 Periplus, utkast till sjökortens och sjöböckernas äldsta historia. Hans samling på Universitetsbiblioteket i Helsingfors blev 1997 klassat som ett världsminne.

Han är begravd på Västerljungs kyrkogård.

[redigera] Externa länkar